Anders Ström: "Viktigt att kunna föra en både öppen och saklig debatt"

När det gäller spödrivning är den grundläggande utgångspunkten att körspöet är ett av flera verktyg för kusken, och som alla verktyg kan det också användas på ett felaktigt sätt.

Mitt stora intresse för travsporten är givetvis direkt kopplat till att jag sedan barnsben vuxit upp med travhästar och på travbanor. Och eftersom jag hade en fallenhet för matematik och gillade uträkningar av sannolikheter och de numeriska uttrycken för dessa, alltså oddssättning, kom jag initialt att intressera mig för själva loppen, tävlingarna och vadslagningen.

I mognare ålder har engagemanget för trav för min del i mycket större utsträckning kommit att överflyttas till den varelse, alltså hästen, förutan vilken travsporten givetvis inte skulle vara möjlig. Så småningom har jag också kommit till insikt om den oerhört centrala roll som hästen har haft i det mänskliga civilisationsbygget.

Hästen har varit människans kompanjon och delat våra vedermödor genom årtusendena. I arbete, som i både jordbruk och hjordbruk (alltså nomadiserande boskapsskötsel), i skogsbruk, i gruvor och i transporter. Hästen har varit en stridskamrat i krig, en partner i sport och underhållning och, som man också konstaterat under de senaste hundra åren, en vän i terapi och rehabilitering.

I dag är hästsporter i olika former, och de publika tävlingar som är förknippade med dem, vårt främsta sätt att fortsätta skydda, behålla och utveckla hästen både som art och som människans följeslagare genom historien. Åskådarna (inte minst de digitala, nu i dessa epidemitider) och vadslagningen kring lopp och tävlingar, ger oss också den ekonomiska basen för att kunna bedriva detta arbete.

Det finns också ett vidare historiskt och samhälleligt sammanhang, utöver min personliga bakgrund, till varför det blev just travsporten som kom att fånga mitt stora intresse. Travet är den hästsport som de flesta kommer i kontakt med både först och mest, eftersom det är så stort i Sverige. Och i Sverige är travet så stort, därför att svenska bönder som aldrig var livegna och som ägde sina arbetshästar, etablerade traditionen att ordna kapplöpningar med häst och vagn, och med gångarten rent trav.

Travsporten blev stor och fick såväl en omfattande samhällsbredd (många som kunde vara med, med sina hästar) som en elitprägel (tävlingar, priser och vadslagning). Därmed uppvisar travet samma självförstärkande mönster som många andra delar av svensk sport; alltså att stor bredd främjar framgångsrik elit, som i sin tur breddar basen än mer. Vi har sett detta fenomen komma i dagen också i sporter och idrotter som bordtennis, tennis, fotboll, skidsport, hockey, simhopp och schack.

Mitt eget hästägande för både träning och avel sker i den traditionen, och främst på elitsidan, där jag vill vara med och utveckla travhästar som i varje generation är bland världens bästa. Och på så sätt bidra till att vidmakthålla hästens relation till människan också i framtiden.

I det perspektivet blir det viktigt att kunna på ett sakligt och lugnt sätt diskutera, debattera och förklara de utmärkande egenskaper och särdrag som finns inom travsporten. Ett sådant särdrag är frågan om spödrivning och hur travsporten reagerar och tar sig an den ofta högljudda och ej vidare insatta kritik som framförs.

I ett öppet och fritt samhälle ska självklart också andra än bara experter och branschfolk kunna ifrågasätta och kritisera olika företeelser. Men den rätta reaktionen på sådan kritik är inte att ducka och ge med sig för en oinitierad kritik, utan att våga ta en diskussion och stå på sig och förklara, även om det konjunkturellt är besvärligt eller uppfattas som hårdnackat.

Därmed uppvisar travet samma självförstärkande mönster som många andra delar av svensk sport; alltså att stor bredd främjar framgångsrik elit

När det gäller spödrivning är den grundläggande utgångspunkten att körspöet är ett av flera verktyg för kusken, och som alla verktyg kan det också användas på ett felaktigt sätt. Men med färre verktyg (förbud mot körspö) ökar också risken att andra verktyg, till exempel tömmar, används mer och felaktigt för maningar. Ty ytterst måste kusken både vid träning och tävling kunna driva en partner, hästen, som till naturen är ett flyktdjur och kan utveckla mycket stora krafter dynamiskt, och undvika olyckor genom snabba och drastiska kommandon.

Sverige är både en ledande travnation och ett land som håller djurskyddet mycket högt. Vi kan sålunda vara ett land som kan, utan att ge efter för ett krav på förbud mot körspö, likväl främja en korrekt användning och stävja avarter. Det kan göra till exempel genom långa avstängningar för upprepade förseelser eller genom att sådana utländska kuskar inte får medverka i inbjudningsloppen. På så sätt kan vi också får likartad regeltillämpning mellan banorna och liknande regler mellan länderna.

Genom att vara ledande och sätta perimetern för en rimlig nivå på användandet av körspö, som kan påverka till liknande regelverk utomlands, kan vi åstadkomma mest för ett bättre djurskydd för så många hästar som möjligt. Att helt förbjuda körspö är fel väg att gå då, det är ett synligt verktyg vars felaktiga användning man kan beivra, till skillnad från dolda skador som kan uppstå av andra, mindre synliga, maningsmetoder.

Ett avslutat meningsbyte om körspöet skulle också kunna bädda för mer pricksäkra åtgärder gällande förbjudna substanser, medicinering och doping av hästar. Även där finns en diskussion som skall tas, och åtgärder och resurser som bör införas. Sverige har ökat intensiteten i detta arbete, men ännu finns det mycket att göra.