Insändare: "Var vi på samma möte?"

Den allt annat överskuggande frågan rör den omorganisation av svensk travsport som initierades för ett år sedan, och här råder varken enighet eller samsyn. Jag fokuserar här på denna fråga och väljer att stå över diskussionerna om den högst tveksamma hanteringen av tävlingsprogrammet, etcetera.

Det inledande ordförandemötet var bra, med högt i tak och flera synpunkter och tankar som kom upp i dagen. Jag upplevde att ett flertal banor delar vår syn, vilket är glädjande.

Gällande organisationsfrågan har jag sagt det förr och det tål att upprepas: processen har påbörjats i fel ände och på fel premisser. Istället för att förklara hur man vill att travsporten skall fungera i framtiden har man börjat med att diskutera vilken bolagsform man skall ha och hur ägandet skall fördelas.

Avsaknaden av en tydlig vision från ST är påtaglig.

Då ST styrt processen mot en ekonomisk förening (övriga alternativ är alibi-förslag) så är det naturligt att det är här debatten står. Det är olyckligt att vi ägnar energi åt att diskutera ägarfördelning istället för att diskutera nya affärsmöjligheter och utveckling av befintliga affärer.

I ST:s förslag har hela tiden funnits en parameter av central betydelse: alla sällskap skall stoppa in sina fastighetsbestånd i en gemensam balansräkning. Detta är en stötesten som oundvikligen kommer att skjuta hela processen i sank.

Stockholms Travsällskap har på ett tydligt sätt sagt nej till detta. Detta budskap upprepades på Förtroenderådet. Det är fullt förståeligt att många andra banor suckar åt detta besked, och anser att vi bara ser till vårt eget hus.

Det ligger dock en hel del tankar bakom detta beslut (vilket framtvingats av ST som låtit denna fråga ta plats istället för mer relevanta frågor):

1. Syftet med att skapa en stark balansräkning är, svepskäl till trots, tydlig: man vill skapa en situation där man kan belåna fastighetsbeståndet för att finansiera verksamheten. Detta är en mycket farlig väg att gå.
2. Lånefinansiering är inte en långsiktig lösning på den ekonomiska situation ST försatt sig i genom sin acceptans av pokalåret och oförberedelse på den situation som spelregleringen inneburit.
3. Att ge samma styrelse förtroendet att förvalta ytterligare miljardvärden känns för mig som definitionen på företagsekonomiskt vansinne.
4. Vad händer om 10-20 år, när fastigheterna är full-belånade? Det ligger då i farans riktning att man börjar diskutera inkorporering av andra tillgångar.

Jag ställer mig vidare frågande till varför många små- och mellanbanor är positiva till detta förslag. Den maktkoncentration detta skulle leda till tror jag inte någon önskar. ST:s utgångsförslag ger en röstfördelning på runt 50% till storbanorna, en siffra som efter reviderad värdering och förhandling kan vara 70-80%. Är detta en situation som är gynnsam för svensk travsport i stort, och för era medlemmar i synnerhet?

Lika lite som jag kan förstå hur Marjaana Alaviuhkola kan uppleva att samsyn råder, lika svårt har jag att se varför övriga banor vill att vi skall ändra oss.

Hotet om uteslutning av de sällskap som säger nej ger jag heller inte mycket för. Jag är säker på att vi alla ser att travsporten är som starkast när den innehåller en mix av bredd och elit, vidare är jag säker på att Solvalla och andra banor skulle klara sig alldeles utmärkt om vi ställdes utanför.

Jag vill dock understryka att vi verkligen inte önskar denna utveckling.

Tvärtom, vi ser flera vägar framåt och vi tar gärna en aktiv roll i den fortsatta processen. Jag både tror och hoppas att vi ägare och medlemmar i ST gemensamt kan skapa en process utifrån rätt premisser.

Jag kommer inom kort presentera den syn som Stockholms Travsällskaps efter sina redan genomförda rådslag kommit fram till.