Ledare: "Solvallas regim städar upp röran från förr"

Så här med några dagars distans… Hur mår arrangemanget Elitloppet, egentligen? Håller luften på att gå ur? Är magin på väg bort? Eller har elitloppshelgen funnit sin moderna form? Är det fortfarande medvind och happy days runt det svenska travets kronjuvel? Publiksiffrorna har skrämt fram utrop om kris. Det har förekommit en hel del analyser av vikande trender, och sökande efter detaljbrister i evenemanget.

Årets eliloppssöndag hade alltså mindre än halva publiksiffran (17.000 gentemot 36.500) jämfört med det absoluta rekordåret, 1995.

Kanske är det i det läget naivt, eller modigt, att med över 30 års erfarenhet på plats – yrkesmässigt och privat – trots allt gå emot domedagsrapporterna, och faktiskt hävda att:

Elitloppet och elitloppshelgen mår alldeles utmärkt.

Det är fortfarande en fröjd att vara på plats på Solvalla under de här dagarna. Trivseln har kanske i vissa avseenden aldrig varit större – och ytterst få av åskådarna, svenska eller utländska sådana, lämnade nationalarenan i söndags kväll besvikna.

De konkreta jämförelserna av absoluta tal ska göras med kritiska glasögon.

De forna toppnoteringarna är, i alla fall delvis, glädjesiffror. Mätmetoderna var förr betydligt mer godtyckliga. Vad man försökte mäta var alla som tog sig in eller vistades någonstans på ”Valla”. Aktiva, personal, frikort med mera. Det förekom till och med rena höftningar av hur många som fanns på området.

I dagens travsport, har flera banor – med de båda största, Solvalla och Åby, i spetsen – rört sig åt andra hållet. Numera är man närmast brutalt, självplågande, konservativa i sina mätningar. Nu mäter man endast ”inscannade besökare”. Vilket alltså är lika med formellt inpasserande, som varit föranmälda med korrekt bokade biljetter, och sen dyker upp på rätt ställe och drar sin streckkod.

Men Solvalla har inte samma skärpa och tekniska hjälpmedel i sina inpasseringskontroller, som exempelvis Friends eller Aviici Arena. För egen del råkade jag slinka förbi streckkodskravet en av de tre dagarna – men var ju där ändå.

När man tidigare förmodligen kryddade publiksiffrorna med ett par-tre tusen personer, kan man på mycket goda grunder anta att Solvalla just nu drar ner de faktiska siffrorna under en helg som denna med minst lika stora mängder.

Detta förklarar en del av det numerära tappet.

Härutöver behöver man – i den strikta mätiverns tidevarv – våga väga in något möjligen så omodernt som magkänslan också. Den upplevda trivseln.

Solvalla med över 30 000 åskådare var sällan en skön upplevelse. Arenan är inte byggd för det. Arrangörerna inte rustade för det. Och publiken hade svårt att hantera det.

Man hade under de ”värsta” åren, med högst publiksiffror, också en galen trängsel, det var svårt att över huvud taget ta sig fram på publikplats, därtill mer irriterad stämning, orimliga köer överallt – och stora svårigheter att ens kunna spela på loppen, i de nostalgiskt ofta så hyllade totoluckorna. Dessa fungerade uselt under elitloppsdagarna med – kanske – över 30 000 kontantbaserade åskådare på plats.

En annan romantikfaktor – de medhavda kylväskorna, med diverse innehåll – bidrog heller inte alltid, i det långa loppet, till någon trivselhöjning. De medförde ibland också en del oönskat stök.

De som – med stöd av de lägre publiksiffrorna – sågat draget kring elitloppshelgen är nog lite för mekaniska i sitt synsätt. Och saknar tillräckligt mjuka känselspröt.

Det är fortfarande trångt på publikplats. Känslan är hetta. Köerna finns där, överallt – men är lite mer “lagom” långa. Den sociala mingel- och partyfaktorn är skyhög.

Köpviljan hos de som kommer till Solvalla, är dessutom fortsatt stor. De spenderar, i absoluta tal, mer pengar per person, än någonsin förut.

Solvalla under elitloppshelgen har fortfarande mycket att jobba med. Inte minst vad det gäller just konkreta mätningar av olika saker. Det kan också handla om service och utbud i restaurangerna, prisnivåer i förhållande till upplevd kvalitet, vettiga platser åt alla besökare, transporter till och från arenan – och mycket mera.

Men reningsbadet är redan i full gång. Solvallas nuvarande regim städar upp i röran från förr, och bygger något mer hållbart, något ännu trevligare och något som – framåt i tid – även kan mätas med större precision. Man kan eller bör inte skjuta dagens Solvalla-ledning för det. Tvärtom, deras ambitioner och nya metoder, leder fortsatt hela elitloppsevenemanget vidare åt rätt håll.

En alltid ganska så säker temperaturmätare, är att betrakta sitt eget evenemang med utländska besökares (aktiva och publika) främmande ögon. Och där låter efterspelet och summeringen helt annorlunda än hos de inhemska ”det-var-bättre-förr”-analytikerna. Solvallas långväga elitloppsgäster älskar den här helgen. I ett moln av rosa rök, står de och häpnar över vad de ser, tror knappt att det är sant, har aldrig upplevt något liknande, åker hem och återberättar för alla de känner – och drömmer om att komma tillbaka.

Detta är något vi inom det svenska travet har all anledning att vara stolta över.