Ledare: "Är det svenska upplägget konkurrenskraftigt nog?"

När internationella gäster – ofta fransmän – roffar åt sig segrar, prispengar och applåder på svensk mark väcks numera alltid frågeställningen: Har vi i Sverige halkat efter? Den frågan har ställts och diskuterats i många forum senaste veckan efter att vi blivit utskåpade.

Frågan är viktig, relevant och kanske rent av akut.

Men årets elitloppshelg är kanske inte den bästa måttstocken?

Sex av de åtta senaste vinnarna i Elitloppet är utlandstränade, Frankrike har tagit tre raka.

I år var det franska laget sensationellt starkt: Fjolårets vinnare, Hohneck, och tvåa, Go On Boy, var nationens tredje- och fjärdehäst. En Pd’A-vinnare i Idao de Tillard och Horsy Dream som slaktade eliten i Prix de l’Atlantique i april var såväl i snacket – och praktiken – en nivå till, trots att Idao de Tillard missade final (!).

Att styrkefenomenet Izoard Védaquais hade uppvisning i Harper Hanovers lopp när Benjamin Rochard lyckades med varje millimeter av styrningen är inte direkt förvånande.

Med svenska ögon borde det kanske vara än mer alarmerande när Dijon, Etonnant och i viss mån Hohneck vinner Elitloppet även om det naturligtvis handlar om suveräna hästar?

Jämförelsen görs ofta mot just Frankrike men även andra europeiska länder hade gott resultat i helgen och har haft det historiskt också när prispengarna är höga. För att stanna vid Frankrike är det en synnerligen komplex materia. Bland annat har landet en betydligt större uppfödning. Vad vi har sett i större utsträckning, även om underlaget är förhållandevis tunt, är att svenskar har haft något svårare att hävda sig där nere – med undantag för våra absoluta toppar såsom Maharajah och Readly Express. Skiktet under våra absolut bästa hästar, snudd på genom tiderna, vilket kan översättas till ungefär fransmännens Dijon och Etonnant på svensk mark, har inte räckt i de tuffaste loppen på Vincennes.

Varför?

• Svenska tävlingsstrukturen

Snabba öppningar, krypkasino och snabba avslutningar i kombination med att det i allt större (?) utsträckning undviks att möta tufft motstånd. Känslan är att allt fler gör allt färre starter. Bygger det styrka och kvalitet?

• Svenska preparélopp

Ned till sargen på “speedwaybanor” och lulla med i en snabb avslutning. I Frankrike körs det visserligen en hel del preparé men då tävlar ofta hästarna ändå på krävande banor och skapar sig en annan hårdhet.

• Svenska banor

Stereotypa och inte särskilt tidsenliga. Är det skonsamt att hästar springer fyra-fem sekunder snabbare än för 20-30 år sedan på våra doserade banor? Är banorna gjorda för dagens tempon? Påverkar det hästarnas hållbarhet?

• Hästar toppas tidigt och till specifika mål

Huruvida jänkarvagn och/eller barfotakörning kortar karriärer är inte fullt ut vetenskapligt klarlagt men väldigt få hävdar att extrema toppningar till specifika uppgifter tidigt i karriären gynnar hästens tävlande i långa loppet.

Den sista punkten är en av två väsentliga faktorer som upplevs vara i den positiva vågskålen med franska ögon. Där är barfotakörning förbjudet på två- och treåringar och nu justeras deras regler ytterligare om än bara kosmetiskt, då ytterst få hästar berörs av att barfotatävlande begränsas till femton starter under en rullande tolvmånadersperiod. Betydligt mer intressant: Beslutet lutade sig bland annat emot en studie, gjord av Jean-Marie Denoix, som menade att en travhäst behöver upp till en månad för att återställa hoven efter barfotakörning.

Förbud mot barfotakörning på treåringar kommer inte att betyda att ”vi” vinner tio raka elitlopp och horisonten är tämligen lång innan man ser en eventuell effekt – däremot kan följande fråga ställas: Vem i svensk travsport gynnas av tidiga maxprestationer? Hästen? Ägarna? Uppfödarna? Tränarna? Spelarna?

Prispengarna är identiska oavsett balans.

En annan central del är de franska bankropparna. Gräs, grus, uppför, nedför, längre distanser, vidare kurvor, längre upplopp. Evidensen må vara bristfällig men det ligger nära till hands att tro att det stärker hästar och bygger fysik. En toppatlet som tävlar mot tolv-femton hästar under dessa förutsättningar borde bli tuffare än en som tävlar på parkettgolv mot sju-åtta hästar med snabba öppningar och avslutningar. Jämförelsen haltar möjligen men om vi – som människor – traskar omkring i skogen med gummistövlar och sedan kommer till en friidrottsanläggning med viss svikt och får på oss ett par löparskor – nog är det lättare att springa då.

Översatt till travspråk: Barfota på suveränt preparerade svenska banor. Fråga Jazzy Perinne, Hohneck och Horsy Dream, med flera.

Vi ska inte dra enorma växlar av en enstaka elitloppshelg då den franska truppen var crack.

Vi borde däremot ställa oss frågan om hela vårt upplägg är konkurrenskraftigt nog – och agera snabbt därefter.