Så är innerspåret i Örebro – djupdykning i statistiken

Under lång tid var Örebrotravet i ropet som platsen där det var allra svårast att få till en snabb start från invändiga utgångslägen bakom bilen. ”Innerspåret på Örebro” är ett uttryck som fortfarande kan höras stallbackar emellanåt, och då i regel i negativ klang.

Anledningen till att förutsättningarna stack ut är att Örebro kombinerar snäva kurvor med ett kort upplopp som ingen annan tusenmetersbana i landet. Själva bankroppen tillhör de mest avlånga och påminner till måtten närmast om Bollnäs, Kalmar, Romme och framför allt Axevalla.

Fyra banor som alla har upplopp över 200 meter, långt över snittet i landet. Men på Örebro är upploppet 178 meter. 

“Helt obegripligt”

Det förklaras av att mållinjen är placerad tidigare. Om Örebro valt att sätta målstolpen i slutet av publikrakan hade man kunnat matcha Axevallas 227 meter långa upplopp då ovalerna har exakt samma mått sånär som på en meters kurvradie i en sväng.

Men man valde att gå en annan väg för att smälta in, nämligen att flytta startlinjerna och i stället köra autoloppen över distanserna 1609, 2100 och 2609 meter.

Detta skedde i början av 2008 och togs inte emot positivt av alla. En som var kritisk var Örebros dåvarande kuskdominant Carl-Erik Lindblom.

– För mig är det helt obegripligt. Både spelare och kuskar vet ju om förutsättningarna, så vad är problemet? Det är bara kul med variation. På andra ställen har man ju till och med vinklad vinge för att jämna ut, det har vi inte behövt här. Nu blir Örebro som alla andra banor där spår sju och åtta är helt hopplöst, sade Lindblom för Kanal 75 inför premiären i februari 2008.

Hur blev det då?

I vintras gjorde vi en undersökning kring vilka startspår som lyckats bäst på Örebro sedan 2010 och kunde då slå fast att förutsättningarna förändrades synbart när banan bytte startbil 2017.

Därför kommer denna artikel bara att inrikta sig på resultaten med den nya bilen och redovisas lite noggrannare än brukligt med en decimal för att få en skarpare bild av vad som gäller nuförtiden.

Vi börjar med att jämföra resultaten över medeldistans vilket är förutsättningarna i V75-4 och V75-5.
Underlaget har växt till 651 lopp och börjar bli tillförlitligt. (Se faktarutan nedan.)

Resultaten för det omtalade innerspåret ligger numera nära rikssnittet gällande segerprocent och en bit under i ROI – Return On Investment, som visar återbetalningen i procent för en fast insats på samtliga startande ekipage.

Spår 4 och 5 är ”som vanligt” segerrikast och sticker ut aningen i positiv riktning, medan spår 6 trots ganska låg segerprocent haft högst återbetalning – vilket visar att hästarna som vunnit därifrån gjort det till höga odds.

ROI-värdet i Örebro-kolumnen bör emellertid inte tas för en sanning på grund av det mindre underlaget, där enstaka högoddsare fortfarande kan ge upphov till stora fluktuationer.

Spår 8 ännu sämre än på andra banor

För hela landet innefattar statistiken nästan 15.000 lopp och ROI kan där ses som en tydlig reflektion på hur spelarkollektivet bedömer startspårens segerchans i förhållande till hur de verkligen presterar.

Vad gäller Carl-Erik Lindbloms förutsägelse är det för tidigt att ge något utslag kring spår 7. Segerprocenten är högre än på andra banor, men låg ROI förklarar det med att ovanligt många favoriter startat och vunnit härifrån, något som sannolikt kommer att jämna ut sig med tiden.

För spår 8 kan man däremot säga att Lindblom var rätt ute. Om utgångsläget innan 2008 var hoppfullt så har det inte bara blivit ”lika hopplöst som på andra banor” utan faktiskt ännu sämre. Detsamma gäller spår 12 som på Örebro torde vara en het kandidat till landets svåraste utgångsläge bakom bilen alla kategorier.

Kollar man på vinnarnas positioner i denna typ av lopp så får man nöja sig med statistik sedan 2020 då Travfakta började bokföra dessa.

Det innebär att underlaget på Örebrotravet krymper till 419 lopp, ändå tillräckligt för att få en uppfattning.

Även om Örebro ofta brukar benämnas som en spetsbana är det inget som syns här. De två saker som avviker mest är den högre andelen vinnare utvändigt om ledaren (dödens) samt den lägre andelen kövinnare.

Det tycks alltså vara en god taktik att sätta in attacken tidigt om man hamnar en bit bak.

Över till sprinterdistans. Örebro har en symmetrisk bankropp där kurvradien är 78 meter på båda sidor, men avviker istället genom att man inte har startlinjerna 500 meter från varandra utan valt att tävla över den engelska milen – 1609 meter.

En detalj som i teorin borde gynna utvändiga startspår om man jämför med medeldistans.

Här innefattar underlaget på Örebro bara 199 lopp och kan således fortfarande ligga en bra bit från ”sanningen”, inte minst gällande ROI.

Trots det är resultaten även här nära rikssnittet, åtminstone i stora drag. Spår 1 närmast tangerar segerprocenten och det är egentligen bara två saker som sticker ut.

Nog för att spår 5 är det segerrikaste och mest spelvärda utgångsläget i sprinterlopp generellt, men på Örebro tycks det ännu ett snäpp mer gynnsamt.

Fördel Beartime

Det verkar vara den stora skillnaden mellan de båda startlinjerna, att möjligheten att nå en vinnande position från spår 5 ökar när hästarna startar med det aningen kortare anloppet på bortre långsidan.

På lördag är det alltså 5 Beartime (V75-3) som dragit den statistiska vinstlotten förutsatt att det inte blir några strykningar invändigt. Här tycks det för övriga ännu svårare att komma till från spår 8 och 12, onekligen riktiga mardrömslägen i Örebro.

Tittar man på enbart spårtrappor över medeldistans (V75-2) är underlaget 279 lopp.

Spår 5–7 är de utgångslägen som visar högst segerprocent och ROI i spårtrappor generellt. Lägst segerfrekvens visar spår 1, 9 och 13 vilket också följer ett logiskt mönster.

Är det någon gång man fortfarande kan gnälla på Örebros innerspår är det alltså i just denna typ av lopp, där läget har allra lägst träffprocent.

Men det beror förstås i första hand på att hästarna som startar därifrån har tjänat minst pengar i fältet.

Det mest anmärkningsvärda är den stora skillnaden mellan spår 7 och 8. Det senare läget tycks svårt att överkomma även i spårtrappor, medan grannen innanför inte bara har klart vassare segerprocent utan framförallt högst ROI av samtliga.

En strykning på framspår skulle alltså öka segerchansen och spelvärdet för 8 Bengt på ett högst markant sätt.

Lindblom hade en poäng

Ett annat intressant faktum är hur lyckosamt det varit att spela storfavoriter i autoloppen på Örebrotravet. Hästar som stått i under 2,00 i vinnarodds bakom den nya bilen har vunnit så ofta att den som satsat en fast insats på alla dessa fått 103 procent i återbetalning över kort- och medeldistans. Motsvarande siffra för hela landet är 90 procent.

Generellt kan man säga att Örebro trots sina förlängda anlopp är en bana som sticker ut ganska lite statistiskt och i det stora hela ligger nära snittet för landet.

Lindblom hade alltså en klar poäng när han förutsade att: ”Nu blir Örebro som alla andra banor”.

Vem tar spets i V75-7?

2609 meter är mer sällsynt och med bara 42 lopp körda blir spårstatistik meningslös.
Men eftersom det har varit 46,4 procent spetsvinnare i autolopp över lång distans i Sverige sedan 2020 provar vi ett annat angreppssätt.

Nämligen genom att jämföra kuskarna, och se hur ofta de tar sig till ledningen från aktuella startspår.
Notera att strykningar riskerar att göra statistiken inaktuell.

Ska man gå på kuskarna får alltså 4 Night Art gälla som knapp spetsfavorit före 3 Triton och 5 Great Time Trot.

Notera även hur ofta Robert Bergh lyckas med konststycket att köra sig till tät från spår 11.

Djuse och Gocciadoro – skor sig på varandra

Slutligen en titt på Europas ledande tränare och Sveriges kuskchampion i symbios. Magnus A Djuse på Alessandro Gocciadoro-tränade hästar har blivit en allt vanligare syn. Nu även i Italien där duon firade framgångar i helgen.

På lördag får Djuse chansen bakom 2 B.A.Superhero (V75-3) och 15 Dilva Jet (V75-6) där den senare ser ut att bli klar favorit.

Tittar man statistiskt ser det ut som ett glimrande samarbete. Duon har vunnit 17 av 57 starter, vilket ger 30 i segerprocent. På V75 är resultatet 6 segrar på 22 starter, 27 i segerprocent.

Spelvärdet har också varit högt där ROI ligger på 98 totalt inkluderat 103 på V75 – vilket är betydligt bättre än vad duon uppnår var för sig – där Djuse har ROI 86 som kusk på V75 och Gocciadoro ROI 78 som tränare på V75.

Bryter man ner segrarna ser man en faktor som sticker ut. Med hästar som tävlar barfota runt om stiger segerprocenten till 33 med ROI 115 totalt och 139 på V75.

Tävlar hästarna däremot barfota fram ligger segerprocenten på 19 med ROI på låga 44 totalt och 35 på V75. Det kan alltså vara värt att hålla ett extra öga på skoinformationen kring dessa två på lördagen.

Robin Johansson, Kanal 75