Trond Anderssen om cancerbeskedet och Elitloppet

I mars berättade Trond Anderssen: topptränaren var dödssjuk i cancer. Men det läkarna från början trodde var lungcancer visade sig vara hudcancer som spridit sig till de inre organen. Att bli helt frisk från cancern är det inte tal om, men prognosen ser betydligt bättre ut nu än när han gavs första beskedet.

– Hudcancer är generellt en cancerform som har bättre odds än lungcancer, men läget är fortfarande väldigt allvarligt. Jag äter starka mediciner med rätt kraftiga biverkningar, men samtidigt känner jag också att medicinerna ger resultat. Läkaren sade själv att 60 procent av dem som äter medicinen upplever att det blir bättre och jag är bara tacksam att läkemedelsbranschen kommit så långt som den gjort. Dessutom är jag glad att jag bor i Norden med den välfärd som finns här. Utan de här medicinerna hade det nog varit godnatt relativt kvickt. Men nu kämpar jag på och det är klart att en viktig del i den här kampen är att hålla sig positiv och optimistisk för att orka.

Just orken är en ständig motståndare. Trots det arbetar Trond Anderssen för fullt hemma på gården.

– Jag brukar få ganska höga febertoppar av medicinen och då ligger jag rätt utslagen, men övriga dagar blir det att köra fyra hästar i alla fall och hålla lite koll i stallet. Men visst, det blir inte direkt att ställa sig och mocka 20 boxar efter att ha kört fyra heat. Jag har inte överskott av energi, så lite försiktig måste jag vara för min egen skull. Kroppen arbetar så pass mycket med sig själv just nu.

Trots diagnosen är Trond Anderssen fast beslutsam om att vara optimistisk.

– Med tanke på förhållandena är jag i god form. Så visst, beskedet var och är tungt, men man får arbeta framåt. Ingenting blir bättre av att ligga på soffan och tycka synd om sig själv. Jag trivs allra bäst när jag får vara med djuren, om man bortser från tiden när jag är nära min familj. Därför är det för mig självklart att fortsätta ha djuren i mitt liv, utan att det för den sakens skull får äventyra min hälsa ytterligare.

Att sitta i skogen, känna hur hästarna arbetar och samtidigt njuta av naturen är någonting som Trond Anderssen gjort hela sitt liv.

– Jag vill inte byta arbete med någon, oavsett om det handlar om vinter eller sommar, men det är klart att det är nu under maj som jag verkligen inser vilket drömyrke jag valt. Dett är inte bara att jag själv njuter utan det märks även på de fyrbenta. Den här perioden är självklart alldeles extra, inte minst eftersom storloppssäsongen drar i gång.

Även om den senaste tiden kanske framför allt har handlat om att hålla koll på sin egen hälsa betyder framgångarna för hästarna mycket. Stallet var Norges mest framgångsrika mellan 2003 och 2011 då hästar som Millennium Act, Magnetic Power, Luckypenny San och Thai Tanic tävlade starkt. Därefter följde framgångar med Yarrah Boko och nu på senare tid upplever tränaren att stallet tänt till på nytt.

– På senare tid är kanske konstigt att säga, men ser jag till hela min karriär är väl två år inte så länge. Jag upplever att stallet gått riktigt bra de senaste två åren där många hästar visat framfötterna. Bara det att vi har sex hästar i stallet som faktiskt tävlar i eliten är jag stolt över. Jag kanske är än mer stolt över att det är hästar som kommit en bit upp i åldern. Det tyder på att det koncept vi har fungerar och att det håller hästarna pigga och fräscha.

Trond Anderssen har varit med i Elitloppet tidigare, två gånger närmare bestämt. Båda tillfällena med Yarrah Boko och han har både goda och mindre goda erfarenheter.

– Yarrah Boko slutade fyra både 2011 och 2012, men efterspelet efter 2012 var tråkigt i och med att han fick karriärens första smäll i det loppet. Gaffelbandet höll inte. Jag ska villigt erkänna att hade jag haft den kunskapen jag har i dag, då hade jag nog aldrig ens startat Yarrah Boko i Elitloppet. Han var en väldigt stor och tung häst och det går inte komma ifrån att Elitloppet är otroligt tufft. Så sett känner jag mig bekväm med Hickothepooh som är betydligt lättare i kroppen. Han kommer att tackla två heat väldigt bra, om så blir fallet.

Tränaren kommer själv inte att vara på plats på Solvalla, mycket beroende på sin hälsa. Han är vaccinerad mot covid-19, men samtidigt är det dumt att utmana ödet. Dessutom har hästen sin trygga punkt i Ernestas Tijunelis.

– Han har varit i stallet i 17 år, så han vet vad han ska göra. Att ha en sådan klippa i sitt team betyder massor. Att han nu får stå i rampljuset med sin egenägda häst värmer en snart 60-årig man som mig.

• Du tog själv upp det. Du blir 60 år senare i år. Men än känns du långt ifrån färdig med det här?

– Jag har alltid varit intresserad av hästar. Jag har haft min gård som jag ständigt velat utveckla. För mig är det moroten, att lära mig nytt och få hästarna att fungera ännu bättre. Det kan vara genom att finna nya sätt att träna på, det kan gälla fodring, eller vad som helst. Jag känner en ynnest att få hålla på med det jag älskar, även nu under den här tuffa tiden. Det börjar bli man av mig också, som 60-åring måste man inse det hur ung man än är i huvudet. Men förutom jobbet har jag på senare tid insett hur viktigt det är att leva sunt och bry sig om nära och kära.

• Utveckla!

– Det är klart att man vill sin familj det absolut bästa. Så vi har väl tankar på att ta vara på tiden. Vi har knappt haft semester, men det börjar jag inse kanske inte vore så fel ändå. Resa, se sig om. Sedan har jag helt lagt om kosten efter sjukdomsbeskedet. Min fru är väldigt intresserad av sådant och i samråd med läkare har vi kommit fram till att helt sluta med socker då det innebär näring till cancern. Vitt mjöl och allt sådant håller jag mig ifrån. Den där colan i bilen på väg till tävlingar, som man älskat så mycket, har jag fått ge upp. För är det någonting som är säkert är det att jag gör allt för att hänga kvar ett bra tag till.

• Så att ta sig turer i skogen med hästarna är något du hoppas få göra i många år framöver?

– Definitivt! Är det något som gör mig glad är det att veta att hästarna verkligen får leva ut som hästar. Det gör att jag mår bra i själen. Jag vill tro att även hästarna mår bättre av träning i skogen, eller för den delen i vattnet, än att gå på bana hela tiden. Jag tror de får ro av det. Just Hickothepooh är ett lysande exempel på det. Han är nio år och blir bara bättre och bättre. Så jag får följa i hans fotspår. Jag ska bli bättre.