Niclas Andersson följer Elitloppet 2021 från E-läktaren

Klockan 13:13

Inte för att provocera (jo, kanske lite) men jag gör just nu exakt det som tusentals och åter tusentals människor skulle vilja göra, men som absolut ingen mer än jag faktiskt gör.
Och hur kan man veta det?
Jo, för att jag verkligen är helt solo här.
På E-läktaren.
Med specialtillstånd från Solvallas VD Jörgen Forsberg.
Det är bara ett par timmar kvar tills loppen drar igång. Trots världskris, trots pandemi, trots tuffast tänkbara tider… The show must go on. Elitloppet är här. Vid kör i år igen.

Jag har sett det här eventet på TV sedan början av 70-talet.
Första gången jag var på plats var 1992, när Billyjojimbob vann. Det är snart 30 år sen. Sen dess har jag hängt här de flesta elitloppsdagarna. Nästan alla. Kanske 25 av dem, eller nåt sånt.
Jag har stått som åskådare vid staketet, jag har sprungit ikapp från insläppet till bästa platsen, jag har suttit i restaurangerna, gått omkring på stallbacken, producerat TV-program, varit värd för VIP-gäster, stekts i sol och spolats i regn, vunnit pengar och förlorat pengar - jag har levt i och med och på Solvalla under mängder av alla dessa elitloppsdagar.
Men inget liknar detta.

Allt är som vanligt - fast ändå inte.

Jag kom tidigt i morse. Jag har sett ”Valla” vakna till sin egen julafton.
Solen strålar. Det är en enastående försommarsöndag i slutet av maj. Lufttemperaturen är 18,6 grader, samma notering nere i marken verkar vara 10,9, enligt en digital skylt nere vid bankanten.
Fontänerna på innerplan sprider Bällstaåns droppar omkring sig.
Traktorerna kör runt banan, varv på varv, en av dem med en strilande vattentank efter sig, en annan med en harv.
TV-produktionen testkör upploppskameran som löper på en linbana längs med hela upploppsrakan. Den visslar förbi alldeles ovanför mitt huvud.
Startpersonalen testar startkommandona och omstartsignalen.
Flaggorna vajar lojt för vinden. Det fläktar lite grann, men inte lika kyligt som igår. Det är ljummet och behagligt i luften.
Solvallas innerplan bjuder på en grym flaggrikedom. Jag räknar till 70 lila fanor i rad som är nerstuckna i marken precis intill ån (ett för varje elitloppsår, gissar jag) och fem till står upp runt platsen där vinnaren så småningom ska hyllas. Plus ytterligare tolv upphissade i fasta stänger, med flaggor från alla de länder varifrån folk, ja… tyvärr inte är här i år.
Ekipage efter ekipage kommer ut och joggar runt banan. I början nåt enstaka, som lite blygt droppade in. Nu fler och fler, med kuskar i nytvättade dräkter, och hästar med timmar och dagar och veckor av optimala förberedelser bakom sig.
Det skulle kunna vara en dröm.

Och så samtidigt…
E-läktaren.
Det är en surrealistisk känsla att sitta här. Snudd på overklig.
Ni vet kaoset, ni vet hejarklackarna, ni vet Glenn, ni vet trummorna, ni vet kylväskorna, ni vet kikarna, ni vet vrålen. Det färgsprakande folkhav som blivit Elitloppets signum, det som kallats för Sveriges häftigaste idrottspublik, med alla dem som tillsammans som kommit att benämnas som världens bästa travsupporters. Det gytter av hästsportfans som brukat locka både publik och aktiva från hela världen just hit, just den sista söndagen i maj. 
Inget av allt det där är här nu.
Bara jag.
Okej, längst uppe i ena hörnet har Kanal 75 smällt upp en liten holk för Oskar Westberg och Stefan Hultman, som håller reda på värmningarna i ATG Live.
Men annars: Tvärtomt.
Solvalla maxar publikreglerna, och har släppt in åtta vanliga åskådare - en grupp med högljudda stammisar som i media kallat sig själva för ”the grateful eight” (= de åtta tacksamma). De är placerade i några trevliga soffor nere bredvid vinnarcirkeln, och bidrar energiskt med en hint om hur det skulle kunna låta om inte…. ja, ni vet.

Men på E-läktaren är det öde.
Jag har ett enda objekt att trängas med bland bänkarna här:
En gigantisk lila banderoll, med den fina men också sorgliga texten: ”ÖNSKAR ATT DU VAR HÄR”. En subtil hälsning från Solvallas personal till alla er som tyvärr-tyvärr är på fel ställe vid rätt tidpunkt - i år igen.

Jag trängs inte med nån, ingen är i vägen, jag ser perfekt… men det är nåt som saknas.
Det känns som att jordens sprängdes igår, och att jag blev ensam kvar.
Det är inte kul.

Corona har försatt oss alla i limbo. 
Men… livet går vidare. Trots allt.
Elitloppet, en gång om året. Dagen är här, jag är på plats, många av er kollar från andra håll.
Nu kör vi.

Klockan 13:48

Vi är igång nu. Lite uppvärmningslopp, före allvaret.
Italienaren Gocciadoro vann det första.
Franske travguden Bazire skickade hit en montéhäst som satte världsrekord i det andra.
Strålande prestationer. Höga farter.
Och internationellt värre.

Jag är kanske nostalgiker i överkant nu, men…
Det är ju inte bara lite kompisar här på E-läktaren som man saknar.
“Skräcken” är ju inte heller här längre.
Herregud, när han var först ut att värma varje elitloppsmorgon i över 20 år, och hela hejarklacken här mötte honom med en orkan av jubel, när Björn Linder låg raklång i sulkyn och spexade och visade magen och grejade.
Det var tider det.

När jag nu ändå har ordet, vill jag såklart passa på och hälsa till min fina och härliga mamma hemma i Småland.
Glöm inte det ni också.
Mors Dag och Elitloppet, två grundbultar i livet som gått hand i hand genom åren.

En annan nackdel med att ingen annan än jag sitter här på läktaren, är att alla korvmojar och grillställen är igenbommade. Jag är hungrig.

Klockan 14:15

TV4:s intervjuråtta Matteus Lilillieborg ringer nerifrån backen.
Han säger att det låter klart på Aetos Kronos.

Tredje racet, Claes Sjöström kopplar greppet med starke 8 Chiru.
När han segerdefilerar reser sig hela E-läktaren upp och applåderar.
Ja, jag alltså.
”Härligt Classe”, ropar jag också.
Han tittar upp och skrattar.

Daniel Redén susar förbi på upploppet med Don Fanucci Zet.
Tränaren jagar på sin nya storstjärna en hel del.
”Time to wake up”, ungefär.

Väldigt många vakter och ordningspersonal inom synhåll.
Ingen att idé stöka.
Jag skulle vid en konflikt snabbt komma i kraftigt numerärt underläge.

En fågel viskade just i mitt öra att 12 Lilliannes Love kommer att ta en plats i fjärde racet, trots bricka 12. Jisses, till över 40 gånger i vinnarodds.
Märkligt att man trots i sin ensamhet kan få så många märkliga tips när man sitter här.

Klockan 14:36

Vinnarna hittills, efter fyra lopp, från Italien, Frankrike, Sverige och Nederländerna.
Inget fel på sporten. Samma internationella mix som vanligt.
Nere på banan, alltså.

Jag byter plats lite då och då. Mellan varje lopp. Bara för att känna att jag kan, liksom.

En 88-oddsare vann ”Treåringseliten”.
Med en miljon kronor i förstapris!
Segraren en holländsk häst som bara startat fyra gånger förut, och aldrig vunnit. Med en 21-åring som jag aldrig hört tals om i sulkyn.
Endast under en elitloppsdag, mina vänner!

En helikopter stryker förbi precis här över. Med en ”reklamsvans” efter sig.
Som om ingenting hänt. Ungefär som de brukar göra.
Vet de inte att vi inte är 30 000 här i år? Utan bara… nån enstaka stackare?

Klockan 15:19

När de svänger in på upploppet i ”Elitkampen”, och H.V. Tuuri och Odd Herakles duellerar stenhårt sida vid sida, kan jag bara inte förmå mig själv att sitta ner. Det är som att spänningen och publikens vrål slungar upp mig på fötter.
Men så, visst ja… det är ju ingen som vrålar. Det var bara i mina öron som det för ett ögonblick lät så.
Som såna här fantomsmärtor som man hör talas om ibland, att den som har amputerat en arm, kan ha ont av den ändå, liksom.

I normala fall så är det 30 000 på läktarna på Valla, och på denna E-delen drygt tusen av dem, som alla stirrar på några få kuskar och hästar ute på banan.
Nu är det tvärtom.
Här åker det runt sammanlagt 70-80 olika kuskar nere på banan mellan olika lopp, och allihop slänger en blick upp emot mig.

Elitloppsförsöken på g.
Jag tror på Aetos Kronos och Seismic Wave. I finalen kan de få värst motstånd även av Very Kronos.
Ni behöver inte bry er nåt särskilt om det.
Även om jag har världens just nu absolut bästa läktarposition, så är jag fortfarande inget vidare på att tippa.

Det brukar yra omkring lite fåglar här uppe, har jag för mig.
Jag ser dem inte i år.
Kanske är det för att ingen spiller små matskvättar från sina burgare och medhavda mackor?

Klockan 15:54

Vivid Wise Ås vann första försöket, som ni såg. Avgjort efter 200 meter. Sen körde ingen mot honom.
Ni som läst mig förut vet att jag inte hejade på den.
Kusken och ägaren krånglade i fjol. Jag är långsint ibland.

Dokumentärfilmaren Tom Alandh kom förbi här och morsade nyss. Han håller på med ett flerårsprojekt runt Elitloppet.
”Varför håller de på med sån här hemsk musik i högtalarna?” undrade han.
”Jag har sagt till dem förut. Stämningen i sig så här ute på en bana, är talande nog”.
”Och nu är det ju bara du och jag här - du gillar väl inte heller sånt här?”
Nej, Tom, inte jag heller.

Lufttemp 20,8. Marktemp 16,9.
Det hettar till.

Klockan 16:25

Framtiden är här.
Båda bröderna Djuse, 21 och 22 år unga, i final.
Det älskar en tydlig majoritet här på E-läktaren!

Jag råkade hamna i samspråk med Svante Båth också.
Hans bjässe Very Kronos fick ett hopplöst lopp och blev hängande ute i spåren hela vägen, och bommade elitloppsfinal. Inget att säga om, sånt som händer i trav ibland. Hästen var ändå ok.
Däremot gick Svante själv lite småknackigt.
Den jäveln har byggt en padelbana hemma på tomten.
Min dröm, jag är enormt avundsjuk.
Men tydligen kommer det dit kompisar och halvbekanta och vill lira hela dagarna och kvällarna. Svante får korta ner stallpassen på grund av alla matcher han måste hoppa in i, det blir flera timmar padel om dan, och nu har han småont lite överallt.

Om man av någon anledning skulle råka sitta totalt ensam nån gång, och ha för lite att göra, så kan man ju alltid roa sig med att småreferera loppen sådär lite i repris, för sig själv.
När jag nu gör det, märker jag att ”Gelati Cut” är det klart roligaste namnet att säga. Särskilt på det viset som referenten här på Solvalla gjorde, genom att uttala just ett ”u” i ”Cut”.

Gelormini bakom Gelati Cut gjorde precis som i V75 igår - räddade segern genom att bryta ut flera spår över upploppet.
Lååångt möte i tornet på innerplan… men Solvallas domare släppte honom, för andra gången i följd.
Men samma sak i finalen också, och han är rökt. Då tar domarna här ifrån honom elitloppssegern, och det blir ny bensin på brasan i det heta regelkriget mellan Sverige och Frankrike.

Spårlottningen till finalen snart.
E-läktaren håller andan.

Klockan 16:52

Skytteligan ”so far” idag, efter åtta race:
Italien, 3 segrar.
Frankrike, 2.
Holland, Norge och Sverige 1 var.
Ska vi ändå tro att det utfallet skulle ha dämpat stämningen en liten aning uppe på Solvallas paradläktare, om vi hade haft fullt lag här?
De flesta av mina frånvarande bänkgrannar hade nog - med slutledning utifrån min erfarenhet - trots allt varit patrioter från Sala och Boden och Nykvarn och Frölunda och Härjedalen.
De hade - sannolikt - haft lite jobbigt, med sju av åtta vinnare från en massa andra ställen runtom i Europa.

Spår ett, hm…
Vad som helst, men inte Vivid Wise As hela vägen.

Jag ser inte ett enda moln någonstans, åt något väderstreck.
Det är sommar.

Om städpersonalen skulle upptäcka fler fotspår än mina här uppe efteråt, så har vi inte fuskat in någon människa extra, utan det beror bara på att jag råkar ha Peter Henriksson skor stående bredvid mig.
Exakt varför orkar jag inte förklara, men jag utgår från att han kommer och hämtar dem efter att Solvallas egen studiosändning, som han leder, är klar.

Klockan 17:59

Emellanåt är det lite jobbigt att vara 1,90 ändå, när man går på en del publikevent.
Så lite gött är det ju att sitta här och sträcka ute sina långa ben tvärs över framförvarande ryggstöd, utan minsta tanke på att man skulle störa nån annan.

V75 är lättare i efterhand än i förväg. Med facit i hand känns det vissa gånger nästan löjligt enkelt.
Om man bara hade börjat sin lapp med två plättlätta spikar idag, självklare Odd Herakles och givne världsstjärnan Vivid Wise As från innerspåret (och/eller amerikanska unghästkanonen Sister Sledge i sista), så kunde man målat på riktigt skapligt i de andra avdelningarna sen - och käkat ganska mycket glass i sommar.
Jag gjorde inte så.

Spökrösten från domartornet, som ibland bryter referenten på Solvalla och säger typ ”diskad nummer fem Kalle Kula”, har en av Sveriges vackraste stämmor.
Mannen där bakom heter Per Akre.
Många TV-program i flera olika kanaler har också upptäckt hans klingande röst. Ni som är anhängare av till exempel  ”Fångarna på fortet” känner säkert igen hans sound.

Jag har ju ingen anledning att gnälla nu, men…
E-läktarnas bänkar är i hårdaste laget när man verkligen sitter ner hela tiden.

Klockan 18:30

”Fotboll är ett enkelt spel. 22 man som springer runt i 90 minuter i ett komplicerat mönster.
…men till sist vinner Tyskland.”
Sa den gamle engelske skyttekungen Gary Lineker en gång, i ett bevingat sportuttryck.
Eller, översatt till hästspråk:
”Trav är en hel vetenskap, som många gånger är omöjlig att förutsäga.
…men till sist vinner Örjan.”
E-läktaren reser på sig och bockar för det.

Xxxx

Men nästa år, hör ni… då är ni tillbaka!
Och jag får slåss för min plats här igen.
Lova det!