Hon lade grunden till Järvsöfaks dominans

Med anledning av Järvsöfaks död lyfter vi en del gamla texter skrivna i Travronden genom åren. Det här är en av dem, publicerad inför premiären av Jäntungens Lopp på Solvalla i augusti 2019.

Namnet var Jäntungen, född på Menhammar Stuteri, och mormorsmormor till världens bästa kallblod Järvsöfaks. ”Faksen” har själv närmare tusen avkommor i Sverige och Norge. Det är fakta – inget annat än fakta.

Jäntungen kom också att spela roll för en blyg tonårig från Bergsjö i Hälsingland vid namn Stig H Johansson. Kallblodet efter Solo och Mollvi var Johanssons första riktiga passhäst i hans första riktiga jobb som hästskötare i början av 1960-talet. Stig H blev sedan landets och en av världens mest framgångsrika travtränare och kuskar. Stig H Johansson skriver i sin bok ”Mitt spår” om kärleken till kallblodstravaren. Han fick sin fösta anställning hos Oscar Söderlund i Bergsjö, som 15-åring och fick sköta om Jäntungen.

– Jag kommer ihåg henne väl. Hon var inte så stor men hade ett fint trav och var väldigt snäll att hålla på med. Hennes tävlingskarriär var i slutet men man kände sig stolt när man fick äran att köra Jäntungen, helt själv. Den här första sommaren som hästskötare tillsammans med Jäntungen gav mig bättre självförtroende och en skjuts i beslutet att vilja hålla på med trav och hästar, säger Stig H Johansson.

På onsdag har Jäntungen fått ett lopp uppkallat efter sig på Solvalla. Till stor glädje för familjen Wallenius-Kleberg.

Och för Stig H Johansson.

– Det känns bra och rätt att Jäntungen fått ett eget lopp. Hon har ju betytt oerhört mycket, först och främst för kallblodssporten. Järvsöfaks är en unik tävlingshäst med över 200 segrar och hans blod kommer att leva i många generationer till.

Menhammar är mest förknippat med varmblodiga hästar men stuteriets grundare Olof Wallenius hade även kallblod. Wallenius köpte in kallbloden Mollvi, Arli och Solvit för att arbeta i skogen och i jordbruket. Arbetshästarna fick så småningom föl och trion döptes till: Jänt-ungen (Mollvi), Trollungen (Solvit) och Gullungen (Arli). Redan på den tiden var Menhammar en föregångare i fyndiga hästnamn. Trollungen kom att bli mormorsmormorsmor till topphästen Odin Tabac, som sprang in över tre miljoner kronor.

Jäntungen var snäppet bättre som tävlingshäst och är alltså mormorsmormor till superstjärnan Järvsöfaks.

– Det är otroligt att två hästar födda på Menhammar blev så betydelsefulla för kallblodssporten. Jäntungens mamma Mollvi var fantastiskt snäll och klok. Vi kusiner, jag och min syster Christina och Margareta (Wallenius-Kleberg) red ofta på henne och hon ställde upp på det mesta. När Jäntungen kom till världen sprang hon bredvid sin mamma när vi var ute och red. Mollvi och Jäntungen glömmer jag aldrig, säger Claes-Göran Wallenius, kusin med Margareta Wallenius-Kleberg.

Jäntungen blev såld som fyraåring till Oscar Söderlund i Bergsjö, Hälsingland. Hon tog över 60 segrar, de flesta med sonen Per-Ingvar i sulkyn. Hon sprang in över 90 000 kronor. En hög prissumma för ett kallblod på den tiden.

– Jäntungen var unik på flera sätt. Hon gillade inte att sova borta, hon trivdes bäst hemma. Pappa Per-Ingemar berättade att hon aldrig vann ett lopp när hon tvingades övernatta. När hon tävlade på Solvalla åkte man från Bergsjö mitt i natten för att komma fram på morgonen och då gick det bra. Vägarna och häst-
transporten var ju helt annorlunda då, det var många timmars resa till Stockholm. Tyvärr blev hon aldrig dräktig men det berodde nog mycket på att hon tvingades övernatta när hon skulle betäckas. Pappa sålde henne till Per Mårtensson när hon var 15-16 år, berättar Per-Oscar Söderlund.

Jäntungen hamnade så småningom hos Ingemar Persson i Järvsö. 18 år gammal.

– Per Mårtensson, som kallades för Friskapelle, hade lovat mig ett riktigt bra kallblod när jag var yngre. Det hade jag glömt bort men så ringer han en dag och säger att jag måste komma på en gång. Friskapelle var väldigt ivrig och bestämd, som alltid, och jag körde dit. ”Nu ska du få se ett fint kallblod som jag lovade dig för länge sedan, här är hon”, sade Friskapelle. Och där stod Jäntungen, i ett mörkt stall, hon var liten men med ett väldigt fint huvud. Jag hade ju sett henne vinna lopp, både på travbanan och på istrav. Friskapelle berättade att hon var 18 år och att hon aldrig hade blivit dräktig, berättar Ingemar Persson, Jan-Olov Perssons äldre bror.

Ingemar Persson tog sig an den svåra uppgiften att försöka få ett föl efter Jäntungen. Det började inte så bra.

– Hon trivdes inte hos oss, det syntes väl när hon sprang nervöst runt i hagen. Jag ringde till Mårtensson och sa som det var. Han gav mig rådet att släppa ut henne ur hagen och låta henne gå runt fritt på gården. Kommer ihåg att han sa att behandla henne som hund så kommer hon att trivas och så var det.

Som väldigt goda hästkännare och hästkarlar lade familjen Persson stor vikt vid trivseln. Man betäckte Jäntungen med enbart norska kallblodshingstar. Norrmännen var betydligt längre fram i aveln av tävlingshästar. Svenska kallblod jobbade fortfarande dubbelt – i skogen eller i åkerbruket samt på tävlingsbanan. Det var inte många som tränades rationellt, bara för tävling.

Jäntungen blev dräktig med Skarphedin och födde första fölet 1968. Skarpjänta vann tio lopp på 97 starter. Sedan blev det en avkomma efter Pavin (Järvsöpojken) och ytterligare ett sto -efter Skarphedin (Järvsöjäntan).

Sedan kom Steggjänta till världen. Mormorsmor till Järvösfaks.

Hennes pappa var norske Steggbest som hade börjat bra som avelshingst i hemlandet. Från 1965 stod hingsten i Skellefteå och familjen Persson gjorde resan till Västerbotten 1970.

– Det blev ännu ett sto och vi var väldigt glada över det. Liksom mamma och mormor var Steggjänta mycket snäll. Jan-Olov tog för övrigt sin första seger med Steggjänta, berättar storebror Ingemar.

Järvsöfaks pappa är norske Trollfaks som var avelshingst i Sverige i början av 1990-talet. Jan-Olov hade fått en fri betäckning i hingsten av den norske ägaren. Ingen succéhingst direkt men han är i alla fall far till bästa kallblodet genom tiderna.

Historien om Jäntungen och Järvsöfaks kommer att leva kvar i många decennier.