Ridtravarna intog Friends arena: "Ett erkännande"

Helgen den första advent är synonymt med Sweden International Horse Show för de som bor i Stockholm med omnejd. Den allsvenska fotbollen är avslutad sedan ett bra tag tillbaka och under fyra dagar fylls Friends arena med hundratals hästar. Det är alltifrån ponnyer som ska delta i shownummer till topphästar som tävlar i grand prix. Däremellan ryms en mix av hästar där det finns något för de flesta att se och relatera till. 

Som om inte programmet i den stora arenan vore brett nog så finns även mässarenan, ett relativt nytt inslag. Där bjuds det bland annat på föreläsningar, uppvisningar av olika hästraser och clinics. Och under den sista dagen var det dags för ridtravarna att visa upp sig just där. 

Madelene Eriksson, ledamot i Ridtravarföreningen Distrikt Stockholms styrelse, var den som förra året hörde av sig till arrangörerna med frågan om att få lägga deras finaler i Stockholms Cupen på Friends arena. Svaret blev positivt och den 3 december stod nio finalklara ekipage redo att göra upp i Life After Racing Trophy.

Samtliga ekipage samlas på Solvalla dagen innan. Där går hästarna igenom en veterinärbesiktning, vilket är obligatoriskt för att få delta, och sedan bor de över på huvudstadsbanan. Ryttarna umgås under kvällen och för några av dem är det första gången som de ser travsport live. 

Runt lunchtid under söndagen anländer ekipagen till Friends arena, det blir lite fix och trix innan de kommer till rätta i boxarna som står i de enorma utrymmena under arenan. Och precis som alla satsande tävlingsryttare har vissa med sig tävlingsskåp och andra bär plagg som representerar antingen hästen eller ryttarföreningen. 

Strax efter klockan 15 får ryttarna göra entré på banan med sina hästar för första gången. För hand leds de in och får skritta fram. Alla har likadana täcken med tryck på sig. 

Madelene Eriksson har två hästar till start, Agobra Don Juan och SHV Blue Boy. Hon visar vägen till stallet där det förutom ridtravare även står ett gäng hästar som deltar i shownumrerna. 

– Det känns bra – men jag är så sjukligt nervös, säger hon samtidigt som hon sätter på sig ett förkläde med bra fickor för att kunna knoppa manen. 

– Jag tror inte att någon här kommer att rida på blodigt allvar. Vi kommer bara gå in och försöka representera hästarna, eller den här rasen.

Ekipagen som har tagit sig hit har gjort det genom att delta i Stockholms Cupen som anordnats av Ridtravarföreningen Distrikt Stockholm. Carolin Rosman berättar att det var jämnt in i det sista kring vilka som skulle gå hela vägen till final. 

– Det var så chockartat. Jag skulle åka till nattjobbet så jag hade fokus på rutinerna med djuren och skulle få i ordning och så kom det ett sms: “Du är finalist – välkommen till Friends”.

Hennes häst Connection Ås är född 2002 och att delta under tävlingarna i Friends arena blir ett fint sätt att runda av karriären. 

– Någonstans kanske det här är avslutet av hans karriär. Han börjar bli till åren, vi får se om han kommer ut på några fler småtävlingar. Det här är det största vi har gjort och kommer att göra, sen kanske han blir heltidspensionär. Vi får se, säger Carolin Rosman. 

Vad betyder han för dig?

 – Han betyder allt. Det är min stabilitet i livet. Det är min själsfrände. Min karl vet att han är nummer två, säger hon med ett skratt. 

Vad hoppas du att de på läktaren ska ta med sig av er i dag? 

– Det är många som sitter och tragglar (med sina ridtravare). Någonstans måste man komma ihåg att det är en unghäst vi håller på med, man behöver utbilda den från grunden. Många börjar i fel ände, då blir det inte så bra och då kanske man tappar hoppet. Jag hoppas att det är många som sitter här i dag som kan kolla på oss och se att det går. Det är det jag hoppas på. 

En som fick hoppa in som reserv i tävlingen är Erika Ahlberg. 

Hon köpte stoet Global Ruska i mars tidigare i år, de har utvecklats snabbt och hittat hem i ridtravarföreningen. 

– Hon har gått i avel i sex år innan hon kom till mig och innan dess var hon i sex år inom travet. När vi köpte henne skolade vi om henne till ridhäst och kom med på de här tävlingarna som Ridtravarförbundet har anordnat. 

Även Lex Boy kom med som reserv. Helene Berg har ägt honom i tio år – och hon beskriver honom som en riktig stjärna. 

– Han är en extremt ambitiös häst, en gentleman. Men han är lite divig också, säger hon. 

Klockan närmar sig 16.45. Det är en kvart till start när Helene Berg läser i den gemensamma chattgruppen att det inte är någon startsignal i dag. I stället är det domaren som kommer att ropa ut när det är dags att göra sig redo. 

I frånvaron av en lämplig pall att stiga upp på så hjälper Helene kompisen Susanne Thalin upp på sin häst, ett kallblod med namnet Tverdals Jon, de ska delta i första klassen. 

Hästarna med tidiga startnummer skrittar runt på filtmattan som ligger på golvet utanför boxarna i väntan på att få komma in. Så fort ridtravargruppen får tillgång till arenan springer dagens medhjälpare in med måttband och bokstäverna som ska sättas upp, de som vanligtvis redan sitter uppe i alla ridbanor. Bokstäverna är riktmärken när ryttarna ska rida sina dressyrprogram. 

Finalerna avgörs i tre klasser D:1, ett dressyrprogram med skritt och trav, B:1, innehåller skritt, trav och galopp, och den sista klassen A:0 rids i skritt och trav men här adderas moment som skänkelvikningar. 

En efter en rider de in, kallbloden Tverdals Jon och Global Ruska får extra många att lyfta sina mobiltelefoner för att filma och ta kort. Varmbloden i klassen B:1 får en del förbipasserande att ifrågasätta om det verkligen är travhästar inne på banan. 

Ekipagen har en del störningsmoment att brottas med. Samtidigt som de rider så avgörs söndagens hoppning i den stora arenan. Strax efter att Connection Ås fått klartecken att starta tar Jessica Springsteens häst sats för det sista språnget och möts av publikens jubel. 

Trots det är alla nöjda och glada – och till slut är det tre ekipage som står som vinnare i de respektive klasserna.

Susanne Thalin och Tvertals Jon tog hem finalen i D:1.

– Det är kul att göra något ihop, säger hon med ett leende. 

Den andra klassen, B:1, vanns av Bosslady som reds av ägarinnan Linnea Kvick Johansson. 

– Det var jättehäftigt och stort. När man kom in där fokuserade man på hästen så då gick det att rida. Hästarna är ju lite mer spända såklart men de hade kunnat vara värre. 

Resan hem till Årjäng kommer att kännas lätt.

– Nu kommer man att åka på adrenalin. 

“Hade lite storhetsvansinne”

Andraplacerade i samma klass blev det rutinerade ekipaget Linnea Björkström och Athos Hornline. De hade till och med en egen hejarklack på plats. Dock spelade nerverna ett spratt i dag. 

– Han hade lite storhetsvansinne i dag, säger hon och skrattar. 

– Det där med att stå still och skritta var inget för oss. 

Den sista klassen – A:0 – reds hem av Bonchance Hornline och Cecilia Nilsson. Hon har haft hästen i åtta år och han betyder allt. 

– Han är bäst i världen. Han är fantastisk, säger Cecilia Nilsson. 

Söndagens huvuddomare var Ulrika Johnsson, hon är uppväxt i en travfamilj men verkar som dressyrtränare. Hon betonar storheten i att ridtravarna får visa upp sina egenskaper som ridhästar en sådan här tävlingshelg. 

– Jag tycker att det är ett erkännande för travhästen som ridhäst generellt att få uppmärksamhet på ett sådant stort evenemang som det här är. Det tycker jag är viktigt att belysa. 

– Jag har bara dömt dem några gånger, men vilken glädje det finns bland de här hästägarna. Det slog mig verkligen att “wow, de har verkligen kul med sina hästar och tillsammans”. Det är faktiskt det starkaste måste jag säga. 

Hon hoppas att det inte var sista gången som de här hästarna fick visa upp sig just här – och konstaterar även att framtiden borde se ljus ut för ridtravaren. 

– Jag märker skillnad i exteriören. Travhästar i dag är exteriört mycket mer lämpliga för ridning. 

De började med ett mejl om en dröm om att få rida i Friends arena. Vad som händer nästa år återstår att se – men troligen är det här bara början för en community där kärleken och tron på hästarna visar vägen.