Vittnesmål om hemska år i ett travstall med hot, våldtäkter och maktmissbruk

Mejlet som landade i Travrondens inkorg tidigare i år innehöll ett önskemål och en text under rubriken Mitt liv som hästskötare i travvärlden.

Önskemålet: att få vara anonym. Dels för sin egen skull, dels för att männen hon skriver om inte ska pekas ut.

Texten inleds med orden ”Jag var 13 år när jag blev våldtagen första gången. Han var 53”.

“Tyvärr är självmord vanligare bland de som blivit utsatta”

Mening efter mening målar upp ett tonårsliv där våldtäkt var vardag och där totalt åtta män utnyttjade henne sexuellt. I stallet, på höskullar, i lastbilar och i hemmen. Hon skriver att det var många som visste vad som pågick, men att ingen stoppade det.

Det har gått en tid sedan hon vågade skriva. Nu pratar hon.

– 37 år gammal. Barn, man, en gård, lite djur. Bra utbildning och fint jobb. Det har gått bra för mig. Tyvärr är självmord vanligare bland de som har blivit utsatta. Ganska många kommer aldrig så långt som jag. Det är hemskt att tänka på alla som försvinner längs vägen.

Hon svarar inte i telefon för att få peka ut någon. Eller för att söka svar. När tonåren till slut kom i kapp henne mitt i livet behövde hon hantera det. För sin egen skull, för andras skull.

– Jag fick nog bara. Att gå runt alla år och trycka ner allt det som hände mer och mer… Till slut kommer den där dagen när allt bara bubblar över. Jag slutade med travet och flyttade bort från allt när jag var 20. Det tog över 15 år innan jag vågade ta tag i det. För mig är det fortfarande ett öppet sår. Men det är okej nu. När jag började sätta ord på det var det fruktansvärt jobbigt. Nu hoppas jag att jag kanske ska kunna hjälpa någon annan.

Har satt spår

Hur har den här tiden påverkat dig?

– Jag är väl inte världens mest stabila person. Från att jag kom därifrån när jag var tjugo gick det sex-sju år där jag under hela den tiden skadade mig själv. Både genom att fysiskt göra illa min kropp men även genom sexuellt våld mot mig själv. Jag har straffat mig själv med osunda relationer. Sålt sex heter det väl på ren svenska. Jag har förstört min kropp som något straff. Från början fick jag professionell hjälp för att förstå och lära mig se ett värde i mig själv. Anledningen till att jag gjorde det var att jag behövde kunna fungera som mamma.

Det går enklare att prata nutid. När hon ombeds blicka bakåt, sätta ord på det som varit, kan det gå några sekunder mellan meningarna.

“Körde upp fingrarna i en”

– Allt från att någon kom och körde upp fingrarna i en när man stod och selade till att man blev påhoppad i hästtransporten. Hela tiden med ett underliggande hot om att det skulle drabba min häst om jag sade någonting. Att man inte skulle få vara där i stallet något mer. Jag var rädd och vågade inte säga något. Hade jag sagt något hade jag ändå inte blivit betrodd. Så kändes det.
 

Försökte du prata med någon?

– Jag minns att en tjej som jobbade i ett annat stall anmälde en av killarna en gång. Hon blev så hotad att hon tog tillbaka sin anmälan och vägrade ställa upp på förhör. Gubbarna gaddade ihop sig och förklarade vad som skulle hända. Det satte riktlinjerna för oss andra.

Blev gravid – som 14-åring

Tänkte du någon gång att det som pågick var orimligt?

– Jag tror att jag inte förstod det när jag var inne i det då. När jag var 14 blev jag gravid och gjorde en abort. Då ville de veta vems det var och jag försvarade och skyddade fast de inte förtjänade det.

Ändå gick hon tillbaka till stallet.

– Min häst stod där och väntade. Han behövde mat, träning, kärlek och omvårdnad. Kärleken till hästarna gjorde att jag gick dit ändå. Jag är rädd att det är just därför det fortsätter i oändlighet. För det finns så himla mycket kärlek till djuren och sporten. Man älskar travet.

Har du pratat med någon från den tiden efteråt?

– Inte direkt. Jag har kvar en del vänner som också blev utsatta som jag har lite kontakt med. En av dem har jag pratat mer med senare och först då förstått att hon också var utsatt. Gubbarna har jag inte pratat med. Jag vet inte ens om de lever längre.

Kom hem med blåmärken

Har du pratat med de som såg men inte gjorde något?

– Mina föräldrar konfronterade jag en gång. Jag ifrågasatte varför de aldrig gjorde något. Nu har jag själv barn i den åldern och jag tänker bara på vad… Ja, jag sade det aldrig rakt ut till mina föräldrar men jag kom hem gravid mer än en gång. Jag hade blåmärken. Det var för mycket för att man inte ska ha sett att något var fel. Mina föräldrar tyckte det var jobbigt att höra och bröt kontakten med mig ett tag efter det.

När hon valde att dela med sig av sin historia på ett webbforum kom hon i kontakt med fler som har varit utsatta.

– De äldre tjejerna som jobbade i stallet visste väl också vad som pågick. En som jag fick kontakt med efter att jag hade delat mitt inlägg skrev till mig och bad om ursäkt. Hon visste att vi var utsatta och önskade att hon hade vågat göra något då.

Skuldbelägger sig själv

Hon tystnar några sekunder och fortsätter:

– Sedan kan jag känna att jag kanske borde agerat när jag hade chansen också. Så att inte fler drabbades. Jag har dåligt samvete för det.

Var du någonsin i kontakt med polisen?

– Nej. Nu är det försent. Det är preskriberat. Lagen är skriven så att jag inte kan anmäla det nu. Det är de som är utsatta nu som vi måste hjälpa. Det här har fått pågå alldeles för länge. Unga flickor måste få veta att det här inte är okej och att det finns fler som är utsatta.

Om någon i en liknande situation läser den här texten. Vad vill du säga till den personen?

– Var inte rädd. Säg till. Vad de än säger att de ska göra kan de inte förstöra mer än vad de redan gör. Det finns så mycket hjälp att få. Våga söka hjälp. Det är deras fel inte ditt.