Forskarkollen: Hästars arbete, AI och behov som styr

Kendra Coulter, Kanada 

Professor i organisationsstudier samt koordinator för programmet i djuretik och hållbart ledarskap vid Huron University College, Western University. 

Hur bidrar ditt forskningområde till hästvälfärd?

– Jag analyserar i vilka förhållanden hästar lever och jobbar i, och är intresserad av att förstå arbetet som hästar utför. Enligt mig kan en häst vara flera olika saker, det kan vara en kompis, en travare eller en familjemedlem. Jag tror att det är viktigt att se hästen som mångfasetterad. Mitt jobb handlar om en förståelse för just det. Vi är hästmänniskor – och hästen kommer först. Så hur kan vi omvandla det till starkare regler, policys och rutiner som stärker den etiska relationen till hästen?  

Vad är enligt dig den viktigaste hästvälfärdsfrågan?

– Att förstå hela hästen. Fysiskt, psykologiskt och socialt över hela deras livscykel. Det som händer här och nu är så klart viktigt – men hur tränar vi upp dem? För en sport som trav är det också avgörande att veta vad som händer efter deras avslutade tävlingskarriärer, särskilt eftersom att de slutar tävla relativt tidigt. Jag vet att det finns organisationer som jobbar för det här och som gör vad de kan för att försäkra sig om att hästarna får ett bra liv även efter att de är klara på tävlingsbanan. Att utveckla hästvälfärden efter karriären är avgörande. Vi som har satt hästarna till världen har ett ansvar för dem. 

Hur kan ett liv efter en avslutad tävlingskarriär se ut för en häst enligt dig?

– Först och främst tror jag att nyckeln är att förhindra att problem uppstår redan under karriären. Skapar vi särskilda beteenden eller fysiska problem som kommer att påverka hur hästarna sedan känner sig resten av livet?

– Hästar har många olika styrkor, så hur kan vi förstärka dessa redan under deras aktiva karriärer så att vi kan förbereda de för livet efter tävlingsbanan? Ibland kan hästarna behöva varva ned innan man vet var de ska placeras. Alla kanske inte har de ekonomiska möjligheterna att göra det, men kanske går det att samarbeta med andra. Det finns många möjligheter för travhästar, de kan bli terapihästar, sällskapshästar eller hobbyhästar för ryttare. Det handlar om att skapa vägar framåt och lyssna på hästarna.

Johan Lundblad, Sverige 

Veterinär och forskarstuderande på institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, som hoppas att det i framtiden med hjälp av AI ska gå att läsa av hästens ansiktsuttryck. 

Hur bidrar ditt forskningsområde till hästvälfärd?

– Det jag håller på med nu kan kännas väldigt abstrakt. Mycket av det vi gör är grundforskning för att se vad som händer i kroppen när det gör ont hos hästen och när den är stressad. Vi pratar om forskning 10-20 år framåt innan vi har verktyg som vi kan implementera. Vi vill på ett bra sätt kunna bedöma om hästen mår bra eller inte. Det är grunden för allting. Ursprunget till det här är att vi vill kunna bedöma detpå ett systematiskt sätt – och på många patienter samtidigt.

– Alla som har haft ont själv vet att du inte skriker till vid minsta lilla smärta. Du går ofta med det inom dig tills att det blir för mycket. Då släpper du ut det. Lite så tror vi att det är för hästarna också. De går säkert runt och har ont utan att vi ser det. Och det är just de här små små signalerna som kan vara så viktiga då. 

Vad är enligt dig den viktigaste hästvälfärdsfrågan?

– Jag tror att det är att vi ska bli bra på att lyssna på hästarna. Vi ska lära oss att se när det inte känns rätt för dem, när det gör ont och när de inte vill prestera. Jag har själv en egen häst. Han är väldigt tydlig i sina signaler men alla hästar är inte det. Jag tror att det är en viktig välfärdsfråga att vi måste lyssna på hästarna. 

Vad är målet med er forskning?

– Det främsta målet är att vi ska få en bra förståelse. Det här är grundforskningen, att vi märker vilka signaler som är värdefulla för oss människor att titta på och långt fram ser jag gärna att vi har verktyg som hjälper oss med det. I dagsläget har vi de här smärtskalorna som är visuella för att bedöma hästarna. Målet i framtiden hade varit att få assistans från tekniken och kunna använda den som ett varningssystem. Till exempel en kamera som säger till dig “nu måste du titta på den här hästen”.

Så ni vill träna upp data för att kunna se de här signalerna via en kamera?

– Precis. Och för att göra det måste vi veta vad som är biologiskt viktigt för hästen och vad som faktiskt betyder någonting. Som du hörde på föreläsningen så är det väldigt svårt, hur kan vi veta vad en häst verkligen känner, om den har ont eller inte – eller om den är stressad. Det kräver rätt mycket grundforskning men det är vad vi jobbar mot. 

Inga Wolframm, Nederländerna 

Professor i hållbar ridsport vid Van Hall Larenstein University of Applied Sciences. 

Hur bidrar ditt forskningområde till hästvälfärd?

– Då väljer jag att prata om mitt arbete med hur man förändrar beteenden. Det är så klart grundläggande att vi får lära oss nya saker om hästen men det är vi som hanterar och tar hand om hästen – så all förändring börjar med oss. Så mitt bidrag är till relationen mellan hästen och människan. Jag försöker få människor att förstå varför de beter sig som de gör och hur vi kan se till att ändra på hur vi alltid har gjort. Då kan all kunskap som mina kollegor tagit fram kring hästvälfärd och hästars behov verkligen leda till handling. Det är trots allt människor som måste se till att det sker någon förändring. 

Vad är enligt dig den viktigaste hästvälfärdsfrågan?

– När jag höll min föreläsning försökte jag prata om olika välfärdsproblem och varför det inte sker någon förändring. Då måste man titta på olika scenarion, välfärdsproblem kan tyckas vara lika men de kan ändå skilja sig åt en hel del. Man måste komma ihåg att det finns stora variationer inom vår bransch och att problemen kan variera i olika länder. 

– Nederländerna är till exempel ett väldigt litet land, så vi har inte så mycket utrymme. För vissa kan det vara svårt att erbjuda hästar friheten till stora hagar. Men när jag var i Sverige i mars förra året var det mycket snö. Jag stod och klagade på att vi inte har tillräckligt stora hagar och då var det en av mina kollegor som sa: “Men Inga, på grund av snön måste vi ha broddar på hästarna och då kan vi inte ha de tillsammans i hagen för då kanske de har ihjäl varandra”. Så problemen skiljer sig åt. 

– Men eftersom att vi nuförtiden, i alla fall i västvärlden, lever med hästar i något form av partnerskap så skulle jag säga att det viktigaste är att jämställa deras behov med våra. Jag säger inte att deras behov ska vara över våra men de behöver vara på samma nivå. Om jag ska förenkla det väldigt mycket så kan det ibland vara så att de som arbetar med hästar professionellt sätter sina egna behov framför hästens behov i strävan efter framgång. Medan amatörer kanske sätter hästens behov framför vad de själva behöver, och inget av det är bra. Vi behöver vara jämlika. 

Inga Wolframm refererar till Maslows behovstrappa, och betonar att hon förstår att inte alla har möjlighet att prioritera hästens behov på sättet hon beskriver ovan. Hennes arbete handlar om att ta reda på vad det är som står i vägen för förändring, enligt henne är det först då som man kan sätta in rätt insatser för att göra något åt saken. 

– I västvärlden har vi ofta hästar för att det handlar om någon form av självförverkligande, det är toppen av Maslows behovstrappa. Men om du inte är där och oroar dig över din ekonomi eller din hälsa har du inte möjlighet att sätta hästens behov i den positionen. Därför måste vi själva må bra först.