Efter kartläggningen – de delar med sig av sina erfarenheter

I somras slutförde Klara Edlund, legitimerad psykolog och forskare, en oberoende kartläggning av hälsa och välmående inom trav- och galoppsporten. Studien togs fram i samarbete med Svensk Travsport, Svensk Galopp, Hästnäringens nationella stiftelse samt ATG. 

I sin rapport larmar Klara Edlund om att 55 procent av de under 25 år har symtom på depression med klinisk indikation. Det innebär att de på den skala som används för att mäta depression och ångest visar en sammantagen poäng för medelsvåra, svåra och allvarliga symtom. I rapporten betonas också förekomsten av tydliga indikationer på allvarliga och omfattande missförhållanden. 

– När man tittar på den här skalan (depression) i vården är medelsvåra symtom – symtom på nedstämdhet, det är inte att du är lite ledsen eller tycker att november är mörkt, det är depressionssymtom. Medelsvår och uppåt handlar om symtom som skulle behöva bedömas av vården. Det är svåra och allvarliga symtom, här kan vi inte utesluta att det även kan förekomma självmordsnära tankar och beteenden. Det är väldigt jobbigt för mig som då inte får veta vem det är. Det finns personer där ute, unga främst, som mår väldigt dåligt. Det tycker jag är allvarligt. Det är den yngsta gruppen som mår sämst, säger 

“Bland annat kopplat till matintag”

Majoriteten av de som deltog i studien var kvinnor och i åldersgruppen 25 år och yngre bestod de svarande till 95 procent av kvinnor. Det finns flera tecken på att unga kvinnor mår dåligt. Inte minst när det gäller utebliven menstruation. 

– Menstruation är bland annat kopplat till matintag samt skelettskador och fertilitet. Det är en myt att utebliven mens är ett tecken på att man gör rätt saker inom sport. Att det skulle vara ett kvitto för kvinnor på att man tränar hårt. I själva verket ska kvinnor ha mens. Punkt. Det är ett tecken på att kroppen fungerar och det går alldeles utmärkt att träna hårt och vara elitsatsande och ändå ha en kropp som är frisk. Både inom trav och galopp ser man att kvinnorna och tjejerna har mens strax under tio månader per år. Det är för lite. Det är nästan 20 procent som inte har haft mens på tre månader. 

Hur tror du att det påverkar resultatet att det är fler kvinnor än män som har svarat på enkäten?

– Jag tror att viljan att rapportera psykisk ohälsa, där ätstörningar ingår, är högre bland kvinnor i Sverige och världen. Men det är svårt att säga, mina resultat visar det här och jag tror att de speglar ganska väl hur det ser ut inom sporterna. Det ser tyvärr ut så här. 

Klara Edlund förklara att den typen av miljö som beskrivs i rapporten är en sådan som får bränsle av att det finns olika maktförskjutningar. 

– Det här är härskartekniker (mobbning, trakasserier et cetera som framkommit). När man pratar om de här sakerna är det viktigt att man förstår att det här är medvetna handlingar, inte något som uppkommer som en olyckshändelse eller av misstag. Det finns fler strukturer med maktförhållanden för att det är en yrkesutövning. 

Travronden har pratat med fyra unga kvinnor som alla de senaste åren upplevt något av ovanstående. De vill vara anonyma då en del fortfarande är aktiva inom sporten. Det finns också en rädsla för att få ett rykte om sig att vara känslig och inte klara av lika mycket som andra. 

Sofia har alltid varit en högpresterande person. Det började redan under skolgången. När hon gick i skolan kunde hon välja att vila när hon var trött, den möjligheten försvann när hon fick ett nytt jobb i ett mellanstort stall. 

Hon fick redan från början ta mycket ansvar och det kändes inledningsvis som en rolig utmaning. 

– Jag är oerhört glad att jag har gjort det för jag har lärt mig mycket och lärt känna nya människor. Jag är så tacksam för det. Jag kommer aldrig ångra att jag gjorde det men priset blev väldigt, väldigt högt. 

“Jobbade i ett helt dygn”

Hästarna i stallet gick väldigt bra och i takt med det ökade hästantalet, dock med samma personalstyrka. Som mest hade hon hand om 15 passhästar. Sofia orkade egentligen inte, hon tog huvudvärkstabletter dagligen och blev sur när hennes familj påtalade att hon kanske jobbade lite väl mycket. Bekräftelsen hon fick när hästarna presterade gjorde att hon varje dag gav lite mer än vad hon orkade.

– Vi hade väldigt kul. Vi älskade vårt jobb och vi älskade hästarna. Vi har gjort mycket kul men till slut blir man trött. Det hände rätt ofta att vi jobbade i ett helt dygn. Vi kunde åka på tävling långt bort, sedan körde vi hem hela natten. Efter det vilade vi kanske en halvtimme och därefter jobbade vi hela dagen igen. 

“Fick skylla oss själva” 

Även om hon visste vad de arbetade för kunde Sofia ändå känna att det var för mycket. Alla i stallet hade inte körkort och det innebar att hon ofta hade flera tävlingsdagar i veckan, samtidigt ville hon göra det bästa för hästarna. En gång brast hon ut i tårar framför sin arbetsgivare och försökte förklara att det var för mycket. Tränaren rekommenderade henne då att lägga ned mindre tid på hästarna.

– Vi hade en tjej som provjobbade men hon trivdes inte. Då var det som att vi fick skylla oss själva för att hon inte stannade. Sedan lade tränaren till: “Du får skylla dig själv – det är du som är kass på att planera.”

Arbetsveckorna varade mellan måndag och lördag utan rimlig chans att ta ut semester, såvida de själva inte hittat en ersättare för dem. Samtidigt ville ingen klaga på arbetsbelastningen. 

– Min chef kunde säga: “Nu satsar jag på det här för att ni ska få fina hästar”. Nu inser jag att det var ett sätt att manipulera och lägga över det på oss för att vi skulle få dåligt samvete. 

“Vågade knappt åka någonstans”

Den höga arbetsbelastningen tog snabbt ut sin rätt. Dessutom hade arbetsgivaren höga krav på att personalen alltid skulle vara tillgänglig. När telefonen ringde fick hon nästan hjärtklappning. 

– Jag vågade knappt åka någonstans eller göra någonting för det kunde ringa när som helst med något jag skulle fixa. 

En gång när Sofia var riktigt frustrerad lovade hon sig själv att ge allt hon kunde tills den dagen det skulle ta stopp. Hon hade redan känt vad som hänt med kroppen. Förutom den konstanta tröttheten och minnet som börjat svikta hade stressen lett till störda ätbeteenden.  

– Jag åt nästan alltid frukost på morgonen innan jag gick till jobbet. När vi åkte på trav betalade tränaren alltid för maten. Då kanske man åt en macka igen vid klockan tre och sedan något mitt i natten. Jag har alltid varit ganska smal och såg kanske inte så stor ut men plötsligt kände jag mig svullen. Ämnesomsättningen blev helt fel. Mensen försvann, det gjorde den ganska snabbt. 

En dag gick det inte längre att fortsätta. Sofia blev sjukskriven en längre period. Hon har lagt ned mycket tid på att förstå vad som hände under det året hon jobbade så intensivt. Hennes läkare avrådde henne från att gå tillbaka till arbetsplatsen då risken för livslång hjärntrötthet var påtaglig. 

– Vissa kanske tror att jag blev knäckt men jag känner mig inte knäckt. Det var oerhört jobbigt i flera månader efteråt men jag känner mig starkare nu. Jag har lärt mig något. Jag förstår nu att det är lätt att hamna där. Det är inte bara jag. 

“Då knäcker du den”

Hon beskriver att det är en balansgång för arbetsgivare att hantera en person med höga prestationskrav, men att chefer som tar ansvar och ser sina anställda är en del av lösningen. 

– En riktigt bra chef vet när de ska smacka på och när de ska bromsa någon. Det är precis som en häst. Jag kanske har en häst som älskar att springa men det betyder inte att jag låter den springa hur fort som helst varje gång. Då knäcker du den. 

– Det känns som att vissa tränare tänker ungefär: “Jag har sådana superskötare – då behöver jag inte betala mer. En skötare jobbar för två, men fortfarande med samma lön som en. Dessutom presterar hästarna.” Det är långt ifrån alla tränare som tänker så. En del har väldigt bra grunder och prioriterar hållbarhet, men det finns skötare som har det så här. Där pengarna är viktigare än allt annat för tränaren, och kvantiteten går före kvaliteten.  

Lina arbetade tidigare i ett större stall. Hon ser travsporten som en bransch med mycket stress, press och ansvar som påverkar ens mående.

– Men prio ett måste vara de här vansinniga arbetsförhållandena som man har ibland. Det här med att man ska jobba, åka på trav och komma hem mitt i natten. Sedan knappt sova någonting, upp och jobba nästa dag och sedan kanske det är trav igen. Man har inte tid att sätta sig själv först.

– Jag älskade mitt jobb. Jag ville ge hundra procent och gjorde det varje dag. Däremellan var det lite sömn. Jag åt när jag hann. I farten oftast. Jag kunde åka på trav och komma på senare att jag inte har ätit på hela dagen.

“Jag ville ha ett liv också”

I dag har Lina ett “vanligt” jobb. Hon testade att vara egen tränare en period och gjorde det med framgång, men det blev för mycket. 

– Till slut bestämde jag mig för att satsa på det egna . Det är trots allt lite roligare att jobba för sig själv. 

– Även om det gick väldigt bra gick det inte ihop. Jag kom till insikten att om jag ska kunna leva så att jag klarar mig själv måste jag ta ett till jobb. Jag måste ha ett heltidsjobb samtidigt som jag har hästarna. Och att ha ett heltidsjobb plus fem hästar är nästan som att ha två heltidsjobb. Det kände jag att jag inte skulle klara. Jag ville ha ett liv också. 

Att hon är kvinna gjorde inte saken enklare.

– Jag har inte blivit utsatt för mobbning men jag vet att det finns vuxenmobbning riktat mot kvinnor. Att de inte kan köra häst lika bra och att de mest duger till att vara i stallet och borsta på hästarna.

Tror det är viktigt med bra chef

Linas upplevelse av travsporten är att det inte är okej att må dåligt eller säga vad man känner. 

– Folk kan prata med varandra men jag tror inte att man skulle ta upp det på personalmötet till exempel. Man pratar nog med sina kompisar i stallet men det händer inte så mycket när man bara pratat med varandra. Men jag fattar också att det inte är så lätt att gå till sin chef, även om det skulle vara bra om man gjorde det.

Det var särskilt hos en av arbetsgivarna det var som värst. Kroppen sade ifrån. Hon tog semester efter att hon sagt upp sig och försökte hitta glädjen igen. Hon började senare hos en ny tränare där det var betydligt bättre, men hon förvånas fortfarande över vad vissa tränare förväntar sig av sin personal. 

– Det känns som att vissa, fastän de har jobbat som hästskötare själv en gång, inte förstår hur mycket tid och energi man lägger ned på deras hästar. Det är de som behöver oss, inte vi som behöver dem. Vi kan få ett nytt jobb i morgon om vi vill.

Helena är en ung travtränare. Hon berättar att hon mått otroligt dåligt de senaste åren och övervägt om hon ska ta hjälp när hennes mamma funnit henne gråtande på köksgolvet. Hon har drabbats av både hot och trakasserier sedan hon tog ut sin tränarlicens. Det hela berodde på en hästägare.

– Jag blev duktigt lurad. Man litar på folk och i början av karriären tar man emot nya kunder för att man behöver dem. När folk varnade mig tänkte jag att det var svartsjuka, men det var det inte. Det tog ett och ett halvt år att ta sig ur det. Det har satt sina spår, man litar inte på någon. Varje gång jag pratar om det börjar jag nästan att gråta för att jag vet hur tufft det har varit. Jag har varit nära konkurs, allt var nära att rasa.

– Det är en tuff bransch som ung tjej. Många utnyttjar att man är ung, och framför allt att man är tjej. 

“Får prestera tre gånger hårdare”

Fördomarna kring rollerna inom travsporten har gjort att hon alltid känner att hon behöver hävda sig, oavsett om det är på tävlingsbanan eller ett besök på kliniken. 

– Som tjej måste du prestera tre gånger hårdare än killarna. Om en kille kör offensivt i ett lopp och hästen stannar till slut säger de att killar är unga och offensiva. Gör man det som tjej är man värdelös. Killar får göra misstag, men det får inte tjejerna. Man ska bara vara perfekt. Går det bra får man igen en massa svartsjuka av äldre människor som trampar på en för att man är ung och ändå har kommit någonstans i livet. 

“Blir hård och kall” 

Kajsa har haft flera arbetsgivare och har en rätt tydlig bild av hur yrket fått henne och hennes kollegor att må. Men också hur man beter sig gentemot varandra. 

– Från första jobbet till att jag slutade har jag upplevt psykisk ohälsa. Man trycks ned så mycket det bara går. Det är både psykiskt och fysiskt. Man jobbar sig trött och sedan tar det på psyket. Man orkar inte. Jag tror att de flesta hästskötare har varit så långt ned man kan komma och av någon anledning vänder det sedan. Då blir man i stället hård och kall och kan ta hur mycket som helst. Man blir en människa som man egentligen inte är. Man utsätts för mycket och får höra mycket. Det är mycket vuxenmobbning i stall. Så fort man inte tycker som alla andra blir man utstött. Vill man inte som alla andra med sina hästar är man konstig. 

Beskriver tystnadskultur  

Det tyngsta enligt henne har dock varit tystnadskulturen.

– Som hästskötare har man aldrig någonting att säga till om. Det spelar ingen roll hur dåligt man mår eller om man är sjuk, man ska bara jobba för “man får ju faktiskt jobba med hästar”. Det har jag fått höra många gånger. Man blir underbetald och har aldrig något att säga till om. Man jobbar för att man tycker om sina hästar, det är den enda anledningen. Det utnyttjar dem också. De vet att man kommer även om man har 40 graders feber. 

“Det svartnade för honom”

I några av stallen hon jobbat i har hon också sett hästar fara illa. Något som också lett till stress över att inte kunna påverka situationen. Hon minns särskilt ett tillfälle hos en av hennes arbetsgivare. 

– Det svartnade för tränaren när han skodde en av mina passhästar. Han höll på att slå ihjäl den, han sade också att han skulle slå ihjäl honom. Han slog honom med hammaren i huvudet och på kroppen. Jag gick emellan och sade att det räcker. Då gick han emot mig i stället men jag hade min hund med mig som gick emellan. Då backade han. Då var det att jag var dum i huvudet och vem trodde jag att jag var som bara var en hästskötare. Sedan fick jag ett helvete där, han kunde inte ta att jag sade till honom. 

Kajsa berättar att allt man bär på i kombination med tidiga morgnar och sena kvällar gör att man till slut stänger av omvärlden. Hon har som mest haft 20 hästar att ta hand om och beskriver ett arbetsliv kantat av bristande arbetsvillkor och mobbning. 

– En vecka hade jag hästar till start på flera banor långt bort. Jag var så jävla trött och sade att jag inte visste om jag klarade av att köra till en bana som låg väldigt långt bort. Men det var inget snack om det. Han sade: “Det är bara att köra – du jobbar hos mig”. Men jag är bara människa, jag klarar inte hur mycket som helst. 

– Man brände ut sig rejält. Det här med att äta hanns inte med. Det är galet. Man kanske satt och åt lunch tre gånger om året. Då var det någon hästägare som bjöd på pizza så att man blev tvungen att sitta. Man fick äta i farten, det var inte tillräckligt och då åt man något med socker för att hålla sig pigg. Och sömn finns inte i hästbranschen. Man får vara glad om man får sova fyra timmar. 

“Folk måste våga berätta”

I dag jobbar hon inte kvar som hästskötare. Det tycker hon är tråkigt eftersom att hon älskade att jobba med hästar. 

– I efterhand har jag verkligen förstått hur illa det var och hur man utnyttjas. Både psykiskt och fysiskt, man är så trött. 

Hon menar att det är mycket som skulle behöva komma upp till ytan för att kunna förbättra välmåendet hos både människor och hästar. 

– Folk måste våga berätta hur det går till. Det är som en egen liten värld. Det är som att det är tystnadsplikt på varje ställe. Sedan byter man jobb, då sägs det inget mer om det. Vi pratar om hur illa det är med varandra men det blir inte mer av det. Det behöver komma fram. Många tränare tycker tyvärr inte att det är lika farligt som hästskötarna tycker. De ser inte den biten.

FOTNOT: Personerna i texten heter egentligen något annat.