"Jim och jag har haft ett härligt liv ihop"

Travsverige har sorg. Jim Frick var en vinnare och en profil av den gamla stammen. Inga krusiduller. Rakt på sak. Rätt var rätt och fel var fel. Svårare än så var det inte.

Sådana okonstlade människor blir ofta väldigt uppskattade. Jims popularitet accentuerades efter olyckan 2010 då han slungades ur sulkyn en tävlingsdag på Solvalla och drabbades av en hjärnskada han aldrig riktigt hämtade sig från.

Hustrun Åsa har troget stått stark vid hans sida, i med- och motgång. Delade glädjen efter segern i Europamästerskapet för kuskar 1987 och efter derbyvinsten med egentränade Frej Nalan 1989. Peppade och stöttade när det gick emot. Inte minst under de tio åren med hjärnskadan och under kampen mot prostatacancern som spridde sig och till sist tog hans liv.

– Det gick inte att undgå att notera hur populär han var runt om i Sverige. Travet bygger på tävling, konkurrens och stora pengar. Men branschen måste vara unik på så sätt att den är som en stor varm familj utanför slagfältet, säger Åsa och fortsätter:

– Så mycket värme som strömmade mot honom efter olyckan och under hans långa konvalescens. Och så många som har hört av sig för att dela sorgen efter hans bortgång. Jag är djupt rörd och tacksam över att få vara en del av den underbara travfamiljen.

Jim och Åsa träffades i Rättviks Folkets Park 1975. Åsa fattade direkt tycke för Jims glimt i ögat och rättframma sätt, de dansade så svetten lackade och har varit ett par sedan dess. Men något giftermål fanns inte tid för bland allt travande förrän 1980. Då gick Åsa beslutsamt ner på knä och friade.

– Han sa ett rungande ja och så gifte vi oss i Dominikanska republiken, samtidigt med Jims syster Kicki och Leif Witasp. Det var ett härligt ögonblick, även om en och annan kände sig snuvad på bröllopsfesten, säger Åsa med både glädje och vemod i rösten.

1979 fick Jims framgångar på travovalerna honom och Åsa att flytta bopålarna till travcampen Östunaberg i Knivsta, mellan Stockholm och Uppsala. Roland Dahlstedt, stor hästägare hos Jim Frick under pseudonymen stall Robi, ägde gården och hyrde ut den åt paret Frick.

1987 gjorde de slag i saken och köpte campen, med allt vad det innebar av ansvar och ekonomiska åtaganden. Jim tog hand om travträneriet, Åsa greppade administrationen.

– Vi grubblade mycket innan vi slog till. Under vissa perioder funderade vi över vad vi gett oss in på, inte minst när räntan sköt i höjden. Men med facit i hand blev det helt rätt. Vi bodde där tills för tre år sedan då vi köpte en villa i Sigtuna, säger Åsa.

Jim och Åsa fick två barn, sonen Daniel och dottern Camilla. Daniel har tagit över Östunaberg och målet är att fortsätta att driva gården som en modern travanläggning. Den minst sagt välmeriterade unghästtränaren Svante Båth hyr in en betydande del av sina hästar på gården.

– Jim var oerhört glad och tacksam över att Daniel tog över och att Svante är en så bra och trivsam hyresgäst. Han upprepade det många gånger, att allt löst sig till det bästa, fast han själv blev tvungen att dra sig tillbaka på grund av olyckan.

Åsa betonar att Jim aldrig var bitter, vad som än drabbade honom. Att han alltid höll humöret uppe och valde att fokusera på möjligheterna och inte problemen.

”Det ordnar sig, Åsa. Vi klarar det här tillsammans. Cancern också.”

Det var först två veckor före slutet travikonen insåg att loppet var kört. När läkarna sa att hans kropp inte längre svarade på cellgifterna och strålningen och att det nu handlade om vård i livets slutskede.

Lördagen den 25 juli somnade Jim Frick in för gott, 68 år gammal. Han kommer att begravas i Rättviks kyrka invid Siljan och återförenas med den dalajord och den himmelsvida horisont han alltid haft närmast hjärtat.

– Rättvik har alltid varit, och kommer alltid att vara, hemma för oss, säger Åsa. Där har vi vår barndom, där har vi växt upp och där vill vi ha vår sista vila.