Gamla skötaren i tårar: "Ett unikum"

Under en kort paus från sitt arbete med daglig verksamhet för människor på väg ut i arbetslivet nås hon av dödsbudet. Det är ett väntat besked och hon är förberedd. Järvsöfaks blev 26 år gammal. En stor del av den tiden stod Tanja Salmela Johansson vid hans sida. Hon är lugn och samlad till en början.

– Jag har vetat om att det skulle hända. Han har varit dålig, eller gammal helt enkelt. Jag har varit och hälsat på honom och de gångerna har han varit glad och gnäggat när jag har kommit. Men jag vet att Janne känner hästen och han gör det som är bäst för honom, säger den gamla skötaren. 

Redan som helgjobbare under skoltiden fick Tanja bekanta sig med unghästen Järsvöfaks, som då sköttes om av Bror G Andersson. Efter studenten blev jobbet permanent och sedan väntade åtta år av travhistoria som skötare till Järvsöfaks innan hon slutade 2007. 

“Han var så personlig”

Hon är fortsatt samlad, men snudd på frustrerad när hon ska försöka hitta orden för att måla upp en rättvis bild av den Järvsöfaks alltid kommer att vara för henne. 

– Mänsklig säger man väl inte… Han var så personlig. Otroligt charmig och en häst som verkligen visste vad som gällde i alla lägen. Han räknade intervaller och visste exakt vad vi skulle göra oavsett om det handlade om träning, tävling eller tappning på stuteriet. Han blev min bästa vän. 

– Jag glömmer aldrig när han och Victory Tilly skulle till Stockholm för att visa upp sig. Globen Horse Show, fullt med publik, mörkt och några strålkastare. Victory Tilly vågade inte gå in, men Faksen bara klev förbi och gick rätt ut i arenan med ett fantastiskt självförtroende. Han bara stod mitt i Globen och tittade upp mot publiken. ”Här står jag” ungefär. Det är något jag aldrig glömmer.

Världsrekorddagen, SM-titlarna och Elitkampen fladdrar förbi bland minnena. Det går bra. 

När sista mötet kommer på tal brister det. 

– 9 oktober. Det var känslomässigt, jobbigt…

Hon tappar orden innan hon tystnar. Tårarna kommer, men hon försöker ändå: 

– Han är inte som alla andra… Det är svårt att beskriva. Ett unikum. Jag tycker om honom och hans personlighet så otroligt mycket. 

– En situation jag aldrig glömmer är när det kom en grupp med utvecklingsstörda personer till gården. Med sådana permobiler. Jag trodde att han skulle bli rädd och jag höll honom i grimman när vi träffade gruppen. Då tog han bara ner huvudet, nästan som att han visade att han förstod att nu måste jag vara försiktig. Sedan stod han bara så när de klappade på honom. Han kände liksom på sig. Han har… Det är en känsla som jag inte kan uttrycka. 

Tror du det var det som gjorde honom så bra?

– Ja, jag tror det. 

Hur var sista mötet?

– Jag sa inte så mycket. Jag tror att han kände av mina tankar. Jag stod med honom länge och kramade honom mycket. Han kände nog att jag var där för sista gången. Jag inbillar mig det. 

“Mycket minnen”

I dag bor Tanja i Dalarna tillsammans med maken och travtränaren Pär P Johansson. Som anställd i travstall var Järvsöfaks hennes sista kapitel.

– När man var mitt i den där cirkusen med Faksen förstod man inte riktigt. Vi fick träffa andra hästar och människor. Det är en resa man aldrig kommer att få uppleva igen och den fick vi göra tillsammans. Det är mycket minnen att spara. 

Plötsligt ploppar ett upp. 

– Enda gången han har varit snurrig var i Norge. Jag minns inte vilket lopp det var. Han mötte hästarna i volten. Det gillade han inte alls. ”Så här brukar inte jag göra”. Janne berättade att Faksen var helt galen då.

Men: 

– Han vann loppet plättlätt ändå. Bara där förstod man vilket huvud han hade. Det var unikt.