Veterinärerna minns Järvsöfaks sjukdom

Första dagarna i augusti 2004 kunde ha blivit de sista för Jan-Olov Perssons kallblodsstjärna. En månad efter att Greklands fotbollslandslag hade chockat en hel värld med sin EM-bragd var det en dystrare nyhet som fick Travsverige att stanna upp på riktigt. Den då tioårige Järvsöfaks var inte bara sjuk – han kämpade för sitt liv.

Samtidigt som Jan-Olov Persson var i Norge för att köra stallkamraterna insjuknade Järvsöfaks på några timmar. När den här historien har återberättats genom åren har filmjölk varit ett återkommande inslag när Hagmyrentränaren tänkt tillbaka.

Den här gången är inget undantag.

Men nu är det veterinärerna Mats Olof Nord och Susanne Demmers som, med Jan-Olov Perssons godkännande, delar med sig av sina minnesbilder från dagarna tillsammans med världens bästa kallblod.

Mats Olof Nord, 76, har varit Järvsöfaks veterinär genom hela karriären. Han var med när allt tog fart och han var med när allt tog slut.

– Vi hade en fantastisk relation, Faksen och jag. Jag minns inte när jag träffade honom första gången, men har känt honom hela hans karriär. Han kände igen mig och jag kände igen honom. När jag var i stallet i somras gick jag till hans hage och ropade på honom och då kom han direkt. Det var en fantastiskt sansad och klok häst. Om man behandlade honom så jagade han aldrig upp sig. Den där blicken han hade var talande för hur han kunde läsa allt hela tiden. Det var en speciell dag när han somnade in i måndags även om Jan-Olov och jag hade pratat om det innan, säger Mats Olof Nord.

Insjuknade snabbt

Mitt i sorgen är han också tacksam för att att den dagen inte kom 16 år tidigare. En sommardag ringde hans telefon och timmarna som följde låg Järvsöfaks öde i hans händer.

– Det var en stark upplevelse. Jag skulle bestämma vad som skulle göras, det var ett stort ansvar.

Jan-Olov Perssons bror Ingemar transporterade Järvsöfaks till Hälsinglands Djurklinik där veterinären mötte den plågade stjärnan.

– Låg, dämpad och han hade inte den där ”resningen” som han brukade ha – och hade hela vägen egentligen. Till och med hans sista dag när han klev ur bilen sträckte han på sig, gnäggade och sa ”här är jag”. När han var sjuk var allt det där borta.

– Då hade han visat upp symptom som kommer när man lider av Baron Gruff, en grovtarmsinflammation. Första symptomen är att hästen inte mår bra helt enkelt. Han mådde illa och hade smärtor i buken.

Redan på den tiden var Mats Olof Nord en erfaren veterinär.

– När jag började med det här så fanns det inte så mycket mediciner. Då brukade man ge filmjölk med slang till sjuka hästar. Får man en störning i bakteriefloran i tarmen är det ett bra sätt. När Järvsöfaks kom in fick han intravenös vätsketerapi och samtidigt också filmjölken. Jan-Olov tror ju stenhårt på att det var filmjölken som räddade det hela. Jag är inte riktigt lika säker, men jag kan ju inte säga emot honom heller.

Allt gick väldigt fort första timmarna och läget var kritiskt.

– Då höll det på att bli som värst för honom. Det börjar ju aldrig som värst utan det accelererar. Jag insåg ju redan på kvällen att det här krävde kontinuerlig tillsyn. Därför kontaktade jag veterinärhögskolan i Uppsala och sedan åkte vi dit. Han klarade resan bra.

Någon timme tidigare hade jourhavande veterinär Susanne Demmers, 68, informerats om läget. Om hon någon gång på vägen till kliniken i Uppsala funderade på hur stor Järvsöfaks egentligen var behövde hon inte vänta speciellt länge på svaret.

– Jag fick veta att det var Järvsöfaks som var på väg in. Då blev man ju lite, ja… Han var ju känd redan på den tiden. Samtidigt var det en patient som alla andra. 
– När jag kom fram stod det redan tre, fyra journalister och väntade. Då hade hästen inte kommit fram till oss än. Det var stor uppståndelse och jag försökte hela tiden bara i korta ordalag berätta det vi visste om sjukdomen. Resten försökte jag bara ta med Jan-Olov i första hand.

En känd bild av Susanne Demmers är den när hon stod och svarade på frågor om hästens tillstånd i en tv-intervju som senare användes i dokumentären Drömmen om Järvsöfaks.

Reporterns fråga: Är faran över för Järsvöfaks?

Susanne Demmers svar: Nej, det vill jag absolut inte säga att den är.

– Han stod under kontroll hela tiden och vi hade ett schema. Puls, andning, slemhinnor, buk – allt för att ha kontroll på hur det gick.

– Han behandlades med intravenöst dropp och ett antiinflammatoriskt läkemedel. Flunixin har jag för mig att det var den gången. Det finns alltid en risk med följdsjukdomar när hästar insjuknar med grovtarmsinflammation – därför kyldes hovarna med is kontinuerligt på Järvsöfax för att undvika att fång, en allvarlig hovsjukdom, inte skulle utvecklas.

“Det var alarmerande”

Under ett par kritiska dygn var läget ovisst och hur nära det var att Järvsöfaks inte skulle klara sig vågar Demmers inte slå fast. 

– Man vet aldrig. Nu har jag hunnit se hästar som har varit ännu sjukare och klarat sig. Det kan också vända fort när det går åt fel håll. Det var alarmerande med Järvsöfaks.

Den här gången vände det fort åt rätt håll. Det är Mats Olof Nords starkaste minne från den perioden.

– Det var en stark upplevelse. Jag fick kontakt med skolan och fick höra att han hade börjat äta igen. Då vet man att det brukar gå bra, säger Nord.

På ett par dagar var han återställd och några veckor senare vann han lopp igen.

Året därpå slog han ett världsrekord som står sig än i dag.

Nu, 16 år senare, har Järvsöfaks just somnat in som den störste genom alla tider.