Möt Eija Lehtinen i Travrondens söndagsintervju

Faderns och sonens respektive livspartner, Marie (Gustafsson) och Annie (Larsson), har alltid varit involverade och dragit varsitt rejält lass för verksamheten på jättegården i Holm utanför Halmstad. Men periodvis har de också behövt, och velat, ägna sig åt en del annat. Det är där Eija kommer in i bilden.

Eija Lehtinen, kontorsankaret, medelpunkten, personalchefen, logistikexperten, veterinärkontakten, löneadminstratören, hobbypsykologen, skötarvikarien, … ja, den absoluta allt-i-allon i stall Untersteiner. En oumbärlig klippa ute på det stormande vardagshavet. Alltid i tjänst. Alltid tillgänglig. Koll på allt, tutti, rubbet.

– Haha, jag vet inte om det kanske kan ha verkat vara lite så ibland… men nu tycker jag i alla fall att vi har delat upp ansvaret på ett annat sätt, mer än förut. Till exempel finns det någon annan som fixar med alla foderbeställningar. Jag har inte hand om allting längre, påstår Eija.

– Och så är båda familjerna helt fantastiska att jobba med. Peter och Marie, Johan och Annie… de är alla grymt bra och engagerade.

Hittar finska guldkorn

Eija Lehtinens inverkan på personalstyrkan i stall Untersteiner kan vem som helst se omedelbart, genom att bara göra den enkla manövern att gå in på deras hemsida och kolla vilka som är anställda i verksamheten. Där hittar man inte bara en, två eller tre… utan ända upp till åtta unga skötare, med genuint finsk-klingande namn!

Eija Lehtinen ler brett. Det är allmänt känt på företaget, att hon är expert på att hitta just finska guldkorn – och att få dem att trivas på gården.

Eijas eget liv har nästan alltid kretsat kring hästar.

– Jag började med att rida. Men jag gillade inte det riktigt ändå. I yngre tonåren fick jag börja hjälpa till i ett travstall i stället, hos en amatör. Det passade mig mycket bättre.

Hade ni hästar hemma i familjen?

– Ja, det blev så… När jag var 15 köpte mina föräldrar min första häst till mig. En svensk travare, som bland andra Jorma Kontio hade haft. Den hette Largo Å.

– Och när vi hade fått hand om Largo, så tog han plötsligt fem raka segrar, direkt… efter det var jag fast!.

 Det blev en familjegrej för er?

– Det kan man nog säga. Min mamma blev också jätteintresserad. Hon är väldigt bra med djur och så. Och de köpte hem fler hästar, både tävlingstravare och fölmärrar.

– Än i dag pratar vi mycket om allt det här. Mina föräldrar lever och är fortfarande ganska pigga, där hemma i Finland. De har inga egna hästar längre, men hela den här hästkulturen har varit ett gemensamt samtalsämne för oss genom livet.

Jobbade hos Stig H

När den unga Eija hade gått ut gymnasiet, provade hon under det första året att jobba på bank. Men sen fick det vara nog med kringgående rörelser. Hon tog anställning hos travtränaren Tapio Perttunen. Där och då började Eija Lehtinens yrkeskarriär på riktigt. Och ett livslångt flackande mellan Finland och Sverige:

1990 bar det av till Sverige – för första gången. I två år jobbade Eija då för Stig H Johansson.

– Fast sen blev pappa sjuk, och jag flyttade tillbaka hem till Finland, och Lahtis och Kouvola, igen. Under 90-talet var jag kvar där hemma, och stöttade mina föräldrar.

1999 var det dags för nästa Sverige-vända – den andra. Nu stannade Eija längre. I 17 år. Hon jobbade hos finlandssvenska stortränare i Halmstadstrakten. Först Petri Puro, sen Kari Lähdekorpi. Några korta svängar provade hon även på travlivet i USA, ”hos Goya och Anette” (John-Erik Magnusson och hans dotter Anette Lorentzon, reds. anm.). Och gjorde en kortare avstickare till Frankrike.

– Frankrike gillade jag inte alls!

– Själva sporten var väl kanske bra, men all utrustning och många andra grejer runt om, kändes som att flyttas 20-30 år tillbaka i tiden, till Finland eller Sverige på 70-talet.

Efter en lång anställning hos Kari Lähdekorpi, gled Eija så småningom över till Peter Untersteiners stall. Hela tiden som hästskötare.

– Men 2016 började kroppen säga ifrån. Många års slit hade gjort sitt. Jag behövde återhämtning.

Så då hamnade Eija hemma i Finland igen. Hästarna fanns kvar som basen i hennes arbetsliv. Men skötarsysslorna kände hon sig klar med – inte minst av fysiska skäl. I stället jobbade hon ett tag lite administrativt, i ett ridstall. Och sen som lärare på ett hästgymnasium.

“De ringde och behövde hjälp”

Men ännu ett “återfall” skulle komma. 2018 kallade Sverige på Eija på nytt – nu för en tredje emigration västerut. (Kanske den sista?).

– Peter ringde, och sa att han och Johan började bli så pass stora, så att de verkligen-verkligen behövde hjälp med en massa saker runt om.

– De gjorde det från början tydligt att den här gången handlade det inte om något praktiskt jobb med hästarna i stallet, utan de sökte någon som kunde hålla i typ allt annat.

Du tvekade inte?

– Jag resonerade ganska mycket med mina föräldrar om hur jag skulle göra. Men de tyckte nog att det märktes att jag innerst inne saknade det riktiga travlivet. Så då var det bara att packa och dra igen…

På den vägen är det. Nu sitter Eija Lehtinen i Halmstad ännu en gång – och den här gången kanske, möjligen, för att stanna för gott…

– Förut har jag alltid tänkt att jag naturligtvis kommer att återvända till Finland, till slut, efter arbetslivet. Men nu vet jag plötsligt inte. Ryssland är så påtagligt och nära, när man är i Finland… och jag har ett jättebra liv här, som jag stortrivs med.

– Däremot har jag tagit ett annat beslut: På vintern ska jag i framtiden finnas nån annanstans, där det är varmt. Sverige och Finland kan man vara i resten av året. Men inte på vintrarna.

Det låter som att du redan nu börjar planera så smått för ett liv efter allt hästslit…?

– Nej då, inte ännu. Jag älskar det här jobbet, och tänker mig nog att köra på några år till. Om jag får vara frisk. Och om jag fortsätter att tycka att det är så här kul som jag gör nu.

Måste vara en mäktig känsla ändå, att försöka få landets största travstall att flyta på i varje liten detalj, varenda dag, år ut och år in?

– Är vi verkligen allra störst? Känns som att Björn (Goop) säkert har lika många, i alla fall. 

– Det beror kanske lite på vilken vecka man mäter. Just nu har vi precis rensat ut en hel del, för att få plats att snart ta in nya unghästar.

“Det är mycket med bussarna”

Vi fortsätter att resonera en del om hennes konkreta arbetsuppgifter på dagarna. Personalkontakten gillar Eija. Schemaläggningen funkar. Veterinärbesöken har hon inga problem med. 

– Och även om jag egentligen ska jobba med hästarna, så kan jag inte låta bli att hugga in och mocka en box också, nån gång då och då, skrattar hon.

– I grunden har jag lite svårt att sitta still alldeles för mycket. Att röra på sig en del, är trots allt väldigt bra för fysiken.

Vilken av dina sysslor är allra svårast eller jobbigast?

– Det är att hålla reda på våra bussar! Vart de är, vart de ska, att de besiktigas, repareras, att alla papper runt dem är i ordning i rätt tid, om nån ska säljas eller köpas, och ja… allt sånt där. Det är mycket med bussarna, kan jag säga!

Är du fortfarande med ute på tävlingar ibland?

– Ytterst sällan, numera. Den biten tycker jag faktiskt inte är riktigt lika rolig längre.

– Man blir ju som ett gäng som åker runt överallt, med skötare, kuskar, tränare och så. Nuförtiden, när jag inte har några egna passhästar kvar, och inte behöver vara med så ofta, så känner jag plötsligt inte alls lika mycket folk ute på stallbackarna, som jag gjorde förr. Det har bytts generation där ute.

Vad är det som får dig att fortfarande tycka att allt detta är så roligt ändå, att du stiger upp och kastar dig in i denna gigantiska och stimmiga cirkus varje morgon?

– Det är just det, att det händer så otroligt mycket hela tiden. Absolut ingen dag är den andra lik. Och så närheten till hästar alldeles intill mig, ständigt. Det är den röda tråden som har löpt genom hela mitt liv.