Möt Ida Riesterer i Travrondens söndagsintervju

Ida Riesterer nappade på proffstränarkursen under pandemin, då studierna till stora delar kunde bedrivas på distans, vilket passade henne utmärkt – eftersom hon då redan sedan länge var igång med det dagliga praktiska arbetet som tränare hemma på gården.

Men samtidigt blev det studiesättet också lite speciellt.

– Det slutade med att jag sköt upp en del av utbildningen – och avslutade den under fjolåret, konstaterar Ida.

Heltidstränare är hon ändå. Det har hon alltid varit – och fötts in i det, redan från början.

Deras stall är ett rent familjeföretag. Pappa Daniel och broder Jonathan står för en hel del kringsysslor på gården, med foder, banskötsel med mera. Mamma Ulrika är rent formellt själva chefen, proffstränaren, med 16 hästar på listan. Ida, som amatör, har tre.

Inom några år – eller kanske några månader, vem vet – kan det, eller kommer det, att bli ändring på den saken.

– Jo, visst, tanken är väl att jag ska ta över så småningom.

– Fast jag vet inte om det spelar så stor roll vem som på pappret är proffstränare här. I alla fall inte till en början.

Häströrelsen ute på Ådö Säteri innefattar inte bara tävlingstravare.

Klanen Riesterer tar också emot fölston, och hanterar en travhästuppfödning.

– I år har det fötts tolv föl här på gården. Totalt har vi runt 20 fölston hos oss. Så det är en hel del pyssel med det. Men där sköter mamma det mesta, förklarar Ida Riesterer.

– Jag har mer hand om själva travdelen.

Vad ser du framför dig, några år längre bort - en rörelse av det här slaget, eller ett kommande storstall?

– Det är väl egentligen ganska bra som vi har det nu. En lagom nivå, som vi i familjen kan sköta själva, utan anställda.

Är din tanke att du ska syssla med detta i resten av ditt yrkesliv?

– Svårt att se så långt fram, men, jo… jag tror det. Allt beror förstås på hur det går för branschen som helhet. Hur många hästar som föds, hur det går att rekrytera hästägare, utvecklingen av ekonomin, ja - allt sånt. Om branschen lever vidare i fortsatt skaplig stil, så blir jag nog kvar.

Inga planer på en storskalig elitsatsning?

– Just nu är det skönt att det bara är vi, och inga anställda.

– Men allt beror på hur hästarna fungerar och hur bra det går för oss. Det är svårt att sätta några gränser på det viset.

Vad behövs för att hjulen ska börja snurra ännu snabbare, och ta er vidare framåt?

– Framför allt fler starthästar. Just nu har vi faktiskt bara en enda som startar… eller, ja – snart två. Men de allra flesta är ostartade. Bland annat har vi fyra ettåringar och sju tvååringar.

Är det därför som du inte kör så många lopp, trots allt?

– Ja, absolut. Jag har slutat sätta upp mig som tillgänglig kusk, vid tävlingsdagar där vi inte själva har nån som startar. Det finns ju mycket att göra hemmavid också.

– Men om nån hör av sig och frågar, så åker jag ändå gärna iväg och kör.

…och om du skulle få fyra-fem styrningar per tävlingsdag?

– Ja, det vore förstås en helt annan sak. Då skulle jag nog vilja köra oftare.

Största framgångarna hittills i Ida Riesterers karriär, är ganska enkla att peka ut:

• Tredjeplatsen (efter Power och Brother Bill) i Kriteriet 2019, och en miljon kronor i prispengar, med Westholm-hästen Exodus Brick - som Ida var skötare för.

• Segern i den klassiska lärlingsmatchen Travrondens Guldklocka, 2020, med Twinkle Face.

• Och de tre V75-segrarna under 2022/23, som kusk bakom Dark Roadster.

– Att vinna Guldklockan var verkligen en stor dröm som jag hade haft länge. Min seger blev delad, det var dött lopp med Mats Djuse där.

– Men efteråt kände jag mig ganska tom… ”var det inte mer än så här?”, typ. Säkert berodde det på att det var pandemi då. Det var ju inte en enda människa på publikplats.

Så den roligaste segern hittills…?

– Nämen, det var förstås med Dark Roadster i gulddivisionen på V75, under uppesittarkvällen, i vintras.

– Bästa sändningstid, i TV4, kvällen före julafton… då var det en massa folk jag känner som absolut aldrig kollar på trav annars, som plötsligt fick upp ögonen för att jag vann ett lopp i större sammanhang - och hörde av sig och gratulerade. Det var jättekul.

Travhistoriken sitter djupt i släkten.

Först ut var morfars far - en riktig gammaldags hästkarl.
Morfar var ett, för en del av er äldre travfans, bekant namn: Lester Eriksson, som gick bort för några år sedan. Lester var en gång i tiden olympisk simmare - men blev efter idrottskarriären travtränare.
…och hans dotter, det vill säga Idas mamma, Ulrika, har fört stafettpinnen vidare.
Nu håller alltså Ida så sakteliga på att ta över, ett steg till.

– Ja, jag är ju faktiskt fjärde generationen som sysslar med det här, konstaterar Ida Riesterer.

– Det är lite häftigt, när man tänker på det så.

I hur unga dagar visste du att det var detta som du ville hålla på med?

– Väldigt tidigt. Jag har väl alltid drömt om att kunna fortsätta så här, ända sedan jag var ett litet barn.

Du har aldrig tvekat eller ångrat dig?

– Näe… egentligen inte. Jag älskar detta livet.