"Moni Maker klarade allt"

När bestämde ni er för att sikta mot Prix d’Amérique 1995?
– Jag och ägarna började tala om Prix d’Amérique redan efter segern i Elitloppet. Hon var ju enormt stark och den långa distansen var jag inte orolig för. Hon gjorde en start på Vincennes året innan, kördes lugnt av Johnny och satt fast för länge för att vinna Prix de France. Men jag var väldigt nöjd efteråt. Ett bra test.

Hur var loppen före Pd’A, gick allt enligt planen?
–  Ja, absolut. Hon vann Prix de Bourgogne, kördes snällt i Prix de Belgique och blev trea från tillägg. Hon vann sedan både Prix d’Amérique och Prix de France, båda efter tidig ledning.  

Vad var du mest rädd för med Prix d’Amérique-starten?
– Vi provade först med Stig H (Johansson), men han hade annan häst att köra. Det gällde då att hitta en fransk kusk, gärna yngre, som klarade av pressen och hade respekt med sig på Vincennes. En amerikansk kusk hade inte klarat av det. Nu fick vi tips om Jean-Michel Bazire som precis hade slagit igenom i Frankrike. Han gjorde jobbet åt oss. Och det har ju gått rätt så bra för honom efteråt… haha..

Vilka hästar såg du som svåraste motståndare?
– Jag hade respekt för alla, det var ett lopp där allt kunde hända och man kunde vara borta redan i starten. Men samtidigt hade jag väldigt stort förtroende för min häst. Hon klarade alla banor och distanser och alla långa resor.

Hur förbereddes hästen under Pd’A-dagen fram till start?
– Moni Maker stod på Jean-Etienne Dubois gård i Melun, fyra–fem mil från Paris. Där fanns stora hagar och en fin rakbana. Hon trivdes bra där med sin skötare. Jag var i Frankrike under Prix d’Amérique-veckan och körde ett tufft jobb på tisdagen innan. Tränarna på gården sade att ingen hade kört så snabba intervaller någonsin på rakbanan och efter den fjärde gick alla in till sina stall. Men jag körde ytterligare två intervaller i samma tempo. Jag var övertygad om att hon var i toppform!

Gjordes det några utrustningsändringar på hästen speciellt till Pd’A-starten?
– Nej, inga större grejer. Vi tog bara bort huvudstången som hon oftast hade i USA.

Vad har du för minnen av segerloppet?
– Det var stor glädje förstås. Ett av världens största lopp. Ägarna, med familjen Antonacci i spetsen, var förstås väldigt glada. Det är inte så många amerikanska hästar som har vunnit Prix d’Amérique. Vi åt inne i Paris efter tävlingarna och det var en mycket trevlig segerfest.

Vem tror du vinner Prix d’Amérique 2019?
– Jag har inte så bra koll, men hoppas på Propulsion. Daniel Redén gör ett bra tränarjobb med amerikanska hästar.

Hur kommer du att följa loppet?
– Jag var på plats i fjol i Paris men nu är jag i Florida. Vi får se hur det blir på söndag, men på något sätt kommer jag att se loppet i alla fall.