”Vi hade så jävla roligt varje onsdag”

STOCKHOLM. Säga vad man vill om Sven Melander. Men en sak är säker: tråkigt blir det aldrig att vara där han är. Och nu laddar han om igen. Här skjuter Sven skarpt, i gammal god stil: mot samhället, mot landsbygden – och mot travet.

Det var ett tag sedan vi senast såg Sven Melander, 70, på de svenska travbanorna.

Men för några veckor sedan, dök han lite oväntat upp igen. Under oaks- och kriteriekvalen på Solvalla, stod han plötsligt där, mitt i ”expertpanelen”, uppe på podiet på restaurang Kongressen.

Och runtom honom flockades genast de gamla vännerna – och en och annan kritiker.

– Jag började ju med trav-tv nån gång i mitten på 90-talet. Först var det med V75, på lördagarna. Men sen blev det ju de där onsdagkvällarna på Valla, med från början dig och Uno Hedin och “Challe” Berglund och Thomas Nilsson och Helene Lindstedt och alla de där – och så efter ett tag då även Benny Haag, med badmössor och grejer…

• Du ler när du säger det?
– Så jävla roligt vi hade varenda onsdag! Det var nästan skamligt så kul det var! Det är något av det roligaste som jag har gjort i tv, alla kategorier.

• Alla var inte lika roade, inom travet…?
– Vi rörde om i grytan. Men programmet var ju inte v-å-r idé. Det var ATG och TV4 som sa att vi skulle hitta på nåt lite tokigt som drog nya tittare och nya kunder. Och så blev det verkligen.

• Var det ett bra tv-program?
– Alla skämt var kanske inte så roliga. Den där kvällen med Victory Tillys kiss, så var jag faktiskt inte med… det var nog tur det. Men så är det med sketcher i tv. En del måste få bli ganska dåliga också. Det är på så vis man uppskattar de riktigt bra.

Nu utbryter några minuter av snack och garv om gamla tider.

Vi förundras och förfasas och förtjusas, om vartannat, av den här epoken.

Sven Melander fnyser och gapskrattar lite växelvis.

– Flera i gänget var ju väldigt medtagna av all uppståndelse kring programmet. Hans G var upprörd och Benny var ledsen och, ja… men jag för egen del hade ju varit chef på SVT långt innan dess, och tyckte väl inte att några arga insändare i tidningarna var så farligt, egentligen.

– Dessutom var inte programmen bara skämt. Vi följden ju loppen ganska seriöst och så – också. Vilket en del verkade glömma bort, säger Sven.

• Men var det verkligen rätt att skoja så mycket om en verksamhet som så många människor tar på största allvar?
– Det här med att man inte kan skoja om just travet har jag verkligen aldrig förstått. Det tyder ju på en väldig osäkerhet på sin egen grej, att man inte skulle kunna få skratta lite åt det också.

– I princip är ju trav tolv skinnbitar som springer två varv runt en bana, och det är vad det är. Nåt väldigt roligt, tycker de flesta. Inget fel alls med det. Och det är ju ungefär så det alltid kommer att se ut. Men varför det skulle vara så fiiiint att man inte kan skämta lite om det, kommer jag aldrig att kunna begripa.

• En del jämför med fotboll och hockey, som man inte skojar om, eller driver med, på samma sätt som du/ni/vi gjorde med travet då?
– Runt de sporterna har de ju andra konstigheter för sig. En massa människor som drar dit när de spelar för att hata-hata och slåss… det är de här idrotternas stora problem. Den grejen har jag heller aldrig förstått mig på. Jag älskar också sport. Men inte fan vill jag slåss för det.

Dagen efter Valla-besöket, har vi lugnat ner oss lite. Lämnat gårdagen, i dubbel bemärkelse.

Istället ses vi vid Svens lägenhet i Hägersten, strax söder om centrala Stockholm. Vi slår oss ner på en knallgul parkbänk, precis utanför hans speciella fik- och lunchhak, Ett Skafferi.

Det är en fin höstdag. Sven är iförd sommarskjorta, en ledig blå kavaj, illgröna byxor och ett par glasögon som kan vara både vanliga eller mot sol, eller möjligen både och.

Han är lugn, avslappnad, rättfram och träffsäker. Å ibland hetsar han upp sig, över nåt vi pratar om. Precis som vanligt.

Vi umgås i några timmar. Hänger, liksom. Och pratar nutid – och framtid.

Det blir absolut aldrig tråkigt med den här mannen.

Vår begränsning i tid ligger i att Sven framåt kvällen måste dra iväg bort till Karolinska sjukhuset. Rutinkontroll, efter cancern.

För det var ju så att i vintras, strax före jul, upptäckte Sven Melander en tumör i sin kropp. I januari fick han besked av läkarna att den var elakartad, en så kallad lymfom.

– Fan vad bra, tänkte jag först… jag hade varit så trött ett tag, och var rädd att jag inte pallade att jobba så mycket, längre – men nu fick jag ju plötsligt en tydlig och mycket konkret förklaring till min trötthet.

– Fast det är klart, detta är ju ingenting jag rekommenderar. Jag har haft både njursten och hjärtflimmer förut. Svårigheten med cancern jämfört med de grejerna, har inte varit sjukdomen egentligen, utan behandlingen. Cellgifterna. Undvik såna. Ta njursten istället, om du kan, det är bättre, säger han.

Nu befinner sig Sven i sitt för honom mycket typiska tillstånd mitt emellan skratt, allvar, realism och optimism.

Med en touch av intellektualitet – och självironi.

– Läkaren berättade att det här inte var en ärftlig grej, men heller inget som hade orsakats av nån speciell typ av osunt leverne. Utan det var bara ren och skär otur. Vilket jag tyckte var riktigt synd att höra, eftersom jag har levt rätt så hårt under vissa perioder av mitt liv – då hade man ju kunnat se en viss rättvisa i om jag hade blivit sjuk på grund av det. Men så var det alltså inte, ler han.

– Men sen fick jag också mycket goda besked. Det här är en cancerform som kan botas. De allra flesta blir numera friska från just den här typen.

Han opererades kort efter beskedet, i vintras.

Och direkt efter det, den 21 februari, påbörjades cellgiftsbehandlingen. Den pågick ända fram till midsommar.

Men mitt under några av dessa pressande februariveckor, lyckades Sven Melander också – trots allt kaos – klämma in en serie politikerintervjuer, med alla landets åtta partiledare. Mycket hyllade, avskalade och uppskattade sådana.

Resten av våren gick åt till vila och behandling.

– Mina tre barn och min sambo Alice har varit fantastiska under hela den här perioden, säger han.

– Och sen har jag haft fin tajming med en massa idrottsmästerskap på tv. Först SM-slutspelet i ishockey, sen hockey-VM, därefter fotbolls-VM förstås, och ovanpå det friidrotts-EM. Perfekt, skrattar han.

Sven bestämde sig tidigt för, som han säger, ”att inte febra”.

– Inte hålla på och googla och överanalysera och greja. Lyssna på läkarens ord bara. Och läsa broschyrerna han gav mig. Och så följa det. Inget mer än så. Och det har gått jättebra. Sjukvården har varit fantastisk, för min del.

Idag är Sven redo för fullt blås på jobbet igen. 70 år och cancer, är liksom inga hinder att prata om, i hans värld.

Nu laddar han om. En teaterpjäs nere i Malmö, har han redan satt igång. Och nu ger han sig också ut i hetluften på nätet igen. För under våren 2016, slog ju Sven Melander plötsligt igenom i en sorts andra våg, för en helt ny generation mediekonsumenter.

Två tjejer på produktionsbolaget Drakflygaren, Carolina Jonason och Johanna Liljegren, ”upptäckte” honom på nytt.

– De hade väl aldrig träffat på såna som du och jag, gamla kvällstidningsmänniskor med en självklar och lite burdus jargong, garvar han.

– Men de tyckte att jag pratade så roligt om allting, och undrade om de inte fick spela in mig, och lägga ut filmerna som debattinlägg i sociala medier.

Sagt och gjort.

Det första Sven behövde göra, var att öppna ett konto på Facebook.

– Inte ens det hade jag.

Han blev hastigt och lustigt en kultfigur på Facebook. Youtube. Instagram. I egna kanaler.

Första inlägget hade 2 000 klick, nästa 5 000, tredje 10 000, snart var där 50 000 på nåt… och när han gick ut och försvarade popstjärnan Zara Larsson i en jämställdhetsdebatt, var han plötsligt mitt inne i skärselden av en infekterad pajkastning kors och tvärs, i rollen som ”gammelgubben på ungfeministernas sida”, typ. Med över fyra miljoner som klickat på hans inlägg, hade han hastigt och lustigt dragit på sig en hord av rasande män i hälarna.

– Det är det största mediedrev som jag nånsin har förekommit i.

• Värre än Sven-och-Benny-stormen inom travet?
– Haha, ja, till och med värre än den.

Receptet för Sven Melanders dragningskraft på internet, är salta sanningar, utan krusiduller, framförda i monologform. Nån kort och rapp minut, rakt och enkelt, rätt in i en kamera.

En del inlägg handlar om tunga ämnen och världspolitik.

Andra avhandlar istället totalt banala iakttagelser i vardagen.

Ofta är han arg. Hårt samhällskritisk, Men alltid med ett stänk av humor i kanten.

– Ta det här med ostmackor, säger han.

– Bara som ett exempel, alltså. Vem f-n har kommit på att de alltid ska sticka in ett blött salladsblad i frallan mellan smöret och osten, som gör osten vit och kladdig underifrån? Och så nån bit paprika på det, innan man plastar in den! En ostmacka är en ostmacka, kan ingen ge mig det, bara?

I hemstaden Malmö har Sven för tillfället ingen bostad. Däremot i Blekinge. Utanför Svängsta. Där han tillsammans med fästmön Alice har renoverat en gammal disponentvilla, ett gods, till ett rent drömboende – natur- och vattennära, hur vackert och ståtligt som helst.

– Det är jättefint, säger han.

– Men jag står bara ut att vara där några dagar i sträck. Man blir understimulerad på landet. Det är mest bara en massa träd och växter överallt.

Nu är debattören och provokatören Melander plötsligt i sitt esse igen.

Han förstår nog mycket väl att utdömningen av lantlivet, kanske inte direkt kommer att imponera eller väcka så stor sympati i travkretsar.

– Jag tycker att det är tråkigt att gå i skogen, säger han.

– Min natur är staden. Stadsmiljön. Jag är ju uppväxt mitt inne i Malmö, och har bott stora delar av mitt liv i Stockholm. Det är det som är m-i-n natur.

• Så du trivs egentligen inte på ditt eget paradisställe?
– Jodå, vi har det verkligen härligt där. Jag vill bara inte vara på ett sånt ställe för länge i taget, eller sätta mig där för gott.

– Allra mest gillar jag att promenera omkring inne i en riktig stad, och se på reklamskyltar, byggnader, fönstrens former, en väggmålning, nån människa som gör nåt tokigt, nya butiker som har öppnat, allt möjligt som bara händer. Det får mig att reflektera, få infall, inspiration… sån är jag.

Självklart, kan Sven Melander i ett sånt här sammanhang inte heller hålla sig borta från att kommentera miljön i och runt travet, idag.

– När jag var på Valla nu på de här jättefina unghästloppen, sprang alla omkring och sa att ”det är verkligen bra med folk här ikväll”. Men det var det ju inte. Det var tomt, jämfört med hur det såg ut på banorna förr.

• Det är en annan tid nu. Travtävlingar konsumeras på ett annat sätt.
– Jojo, man kan förstås alltid skylla på att allt trav går på tv  nu. Men så är det ju med all annan idrott också. Till exempel fotboll.

– På 60-talet kunde jag gå på Malmö–Örebro på Malmö stadion, och då var det typ 3 700 på matchen. Nu drar en sån match åtminstone 15-16-17 000 åskådare. Och jag har sett Stockholmsderbyn på Råsunda med 4 000 pers på läktarna – nu fyller en sån match Friends, med 49 000 människor. TROTS tv-sändningarna. Fotboll kan man ju se nästan dygnet runt hemma i soffan, nuförtiden. Så den där tv-bortförklaringen håller inte, för travets del, säger Sven Melander.

• Och om vi lämnar gnället… och går på konstruktiva linjen: Hur ska man då kunna få tillbaka mer folk till publikplats på travbanorna?
– Man måste skapa miljöer, där många vill vara. Känslan av att man är med om nåt som är hett. Att ”alla vill vara här”. Det utgör en dragningskraft i sig. På travet är det tvärtom, numera.

– Till att börja med, är det ju en bisarr idé att ta inträde på en travbana. Att folk ska b-e-t-a-l-a för att komma in och göra av med pengar. Tänk om Ullared skulle börja ta pröjs i dörren på väg in! Det är som att idiotförklara sina kunder. Parkering, inträde, program… alla såna kostnader är ju bara hinder och murar mot folk.

Sven Melander vill också se en kraftig modernisering av anläggningarna.

Här menar han att det svenska travet lever kvar på stenåldern.

– Okej, alla styrelser och ledningar och sånt, gör nog till vissa delar ett bra jobb – och sen kan de människorna umgås med varann och se på tävlingarna från nån trevlig, ombonad, loge, och sådär. Jag har ju också varit på besök i sådana. Då är det ganska trevligt på trav.

– Men vanligt folk på publikplats, hur har de det på en bana idag? Där är det fortfarande öde jättelokaler med asfalt eller ekande betonggolv, dyr och dålig korv, och nån liten tv-monitor alldeles för långt bort och för högt upp i taket, så att man får vrida nacken av sig…

• Hur borde det se ut?
– Det är bara att titta på teater eller fotboll eller vad som. Där är det mjuka stolar i princip i alla arenor, skumpa och schysst tilltugg i pausen, och varmt och gott, för alla besökare. Travet är MIL ifrån detta!