Liten skola på frammarsch

VITSAND. Piteå travskola är en av Sveriges minsta. Rebecca Rönnkvist driver verksamheten med stort engagemang och drömmer om att säkra framtidens kuskar på Vitsandstravet.
– Jag brukar säga att skolan är som min bebis, säger 24-åringen.

Ibland sluts cirkeln när nästa generation tar över stafettpinnen.

Det är nämligen precis det som har skett och sker på Vitsandstravet där Rebecca Rönnkvist, 24, driver Piteå travskola.

Hon är uppväxt i den lilla orten ett stenkast från Bottenviken. Från att hon var liten tills att hon gick ut skolan har hon sprungit på den lilla travbanan som i dag är hennes arbetsplats.

Då var det hon som snappade upp allt hon kunde i hemmatränaren Lasse Marklunds stall – nu är det hon som lär ut. Efter en sejour på Bodens travskola kläcktes idén om att starta en travskola även i Piteå, och det blev Rebeccas projekt.

– Det känns stort. Jag brukar säga att Piteå travskola är som min bebis. Speciellt när jag själv är uppvuxen mer eller mindre där. När jag sprang där hade jag ingen aning om att jag en dag skulle jobba här och fostra Piteås framtida kuskar och tränare.

Sedan drygt ett år tillbaka drivs Piteå travskola på Vitsandstravet, platsen där allt började för Rebecca Rönnkvist. Nu är det där hon och travskolans fem travponnyer håller till. Hon sköter det dagliga med hästar och har ett eget litet kontor intill stallet.

Allt började 2019 på Grans Naturbruksgymnasium.

– Vi flyttade dit en häst och hade lite kostnadsfria aktiviteter. Ju mer tiden gick desto mer insåg vi “shit, det här går ju bra”. Då blev det att jag flyttade tillbaka till Piteå. Sedan blev det bara att jag drev det här till något större än vad det var från början. Nu är vi en egen travskola.

Den må vara liten på Sverigekartan, men travskolan sticker ändå ut. Det är nämligen inte bara Rebecca Rönnkvist som varit med om verksamhetens utveckling, utan även eleverna.

– Det som känns så roligt är att jag får vara med och växa tillsammans med eleverna. Det är så unikt på något sätt. Jag brukar säga: “Ni har varit med från början, det här är tack vare er – ni gör travskolan med mig”.

Hur har ni gjort för att behålla eleverna hos er?

– Det handlar om vi-känslan. Vi hade ett möte med alla föräldrarna häromdagen och då pratade jag om hur vi har varit här i ett år nu och att jag inte räknat så mycket på antalet elever men att jag är så tacksam att vi blev så många 2022. Jag sa att jag är så otroligt stolt över sammanhållningen och att det är en vi-känsla. Det var kul för alla höll verkligen med.

– Det är precis så jag vill att travskolan ska vara. Det ska vara en trygg plats där man kommer och umgås med kompisar och såklart hästarna.

Rebecca Rönnkvist är den enda som arbetar heltid, utöver det har hon fyra medarbetare som är timanställda. Alla hjälps åt och det har varit nyckeln till framgång. På helgerna har eleverna tillsammans med sina föräldrar “skötpass” i stallet.

– Vi har en ganska unik situation för vi har skötare på våra hästar. Det ingår lite i umgänget och gemenskapen. De har ingen specifik passhäst utan det är två som delar på sysslorna under en helg och har ganska mycket ansvar. Det vet jag inte om jättemånga travskolor har.

Trots att det är ekonomiskt tuffa tider är optimismen stor på den lilla travskolan. Rebecca Rönnkvist är anställd via Bodentravet och är väldigt tacksam gentemot travbanechefen David Zimmer.

– När vi var på Grans stod vi vid ett vägval. Antingen lägger vi ned verksamheten för att faciliteterna inte räcker till eller så satsar vi. Det var aldrig något snack om saken, det var klart att vi skulle satsa.

Som ansvarig för en travskola finns det dock ett par huvudbryn som återkommer: att hitta ledare och lämpliga ponnyer till verksamheten. Det förstnämnda har dock Rebecca Rönnkvist haft flyt med.

– Det med personal har nästan varit mitt största stressmoment. Det har varit väldigt svårt att hitta de där som vill jobba timmar och lägga ned sin fritid. Nu har jag en sådan tur i Piteå. Allt känns så bra och allt har bara klaffat.

Att scouta och köpa ponnyer som passar verksamheten är desto tuffare. Hon upplever att priserna på ponnyerna stigit och det är en hård kamp om de lite mer rutinerade hästarna som passar en travskola. Hon poängterar dock att hon samtidigt är glad över att de som har fina ponnyer får ordentligt betalt för dem.

– Jag får ångest av att gå in på Hästnet eller bara av tanken på att verksamheten kanske behöver ytterligare en häst. Det är väl det som kan bli ett problem. Men jag gissar att det är vi travskolor som satt marknaden. Det är inte så många uppfödare. Travskolorna växer på alla plan och orter kan jag tänka mig. Man behöver fler och fler ponnyer. Jag vet inte hur många som hört av sig om stora hästar och sagt “du får honom”.

För att driva verksamheten framgångsrikt krävs det bra uppbackning och på sikt hoppas man att stallet kan byggas ut och att hästantalet kan växa.

Grundförutsättningarna, och lite till, finns i alla fall på Vitsandstravet.

– Det hade inte varit möjligt utan Vitsandstravet som är en ideell förening. De gör det här på sin fritid. Vi får till exempel hjälp med att köra fram hö och att tömma skitskopan.

Vitsandstravet är en plats där ortens tränare kan delta i allt från bygdetrav till provlopp. Det finns stallbyggnader, en fin bana och duschspiltor för de som är medlemmar i Piteå travklubb. Nu sätter de sitt hopp till att Rebecca Rönnkvist och hennes elever ska föra vidare vad så många generationer varit med och byggt upp.

– Man märker att travkulturen är på väg att dö ut lite grann. De här entusiasterna finns inte längre. Många är överens om att det enda som är aktuellt är att börja underifrån. Vitsandstravet har varit dött i väldigt många år, det behövdes verkligen göras något, annars hade det där stått och förfallit bara. Alla som har Vitsandstravet i sitt hjärta hjälper oss mer än gärna och tycker att det är så fint.

I år har de första eleverna på Piteå travskola tagit ponnytravlicens. Det har krävts lite logistik då de behövt köra licensloppen på de tävlingsbanorna som ligger närmast: Boden och Skellefteå. Men snart kan de börja tävla.

– Tanken är att de ska få tävla med sina passhästar. Vi började med två hästar och vi har nu fem som knappt räcker till. Det har hänt på ett år. När vi hade styrelsemöte sa jag att om vi fortsätter i den här takten kommer vi behöva några hästar till. Vi får kanske räkna med ytterligare fem hästar inom två år. Snart är det kanske dags också att köpa in en stor häst och kolla läget med en vuxenkurs och en montékurs. Det är bara det roliga kvar, vi är i startgroparna.

Vad drömmer du om?

– Den första personen hos oss som tagit storhästlicens, eller att travskolan i Piteå har bidragit till att någon gått över till stor häst på något annat sätt. Sedan är det klart att jag har flera delmål, att vi ska vara en etablerad travskola som är välkänd. Det är inte så många som vet att vi existerar, en sådan grej, och att vi har fullt alla kvällar. Det är den största motivationen.