Hem till gården: Stall Klacken

De knackade på dörren på vinst och förlust.
Nu firar Jessica Olsson och Joakim Reiser 20 år på sin drömgård i Järvsö.
En plats med en speciell historia och där alla hästar har ett och samma sto i stamtavlan.

Det står Hiänge med stora vita bokstäver på staketet vid vägkanten. Gårdens gamla namn lever vidare, men i dag säger de flesta Stall Klacken om gläntan där skogen öppnar sig som för att få en skymt av Ljusnan som rinner i dalen några kilometer bort. Runt om hus och hagar växer träd i höstens alla färger, när de speglar sig i sjön intill gården glittrar det som i en målning av Klimt.

I början av 2000-talet fanns här inga djur alls, sedan flyttade Jessica Olsson, 53, och Joakim Reiser, 51, hit. Med dem följde hundar, katter, höns och framför allt hästar. Från början bara några stycken, nu är de nästan 50 och samtliga är kallblod.

Ett par av de yngsta, tvååringarna Klack Milton och Klack Klöver, skrittar nedför slänten som leder från gården till den gamla byvägen där det en gång i tiden drogs kärror till kyrkan på söndagarna. I dag springer Klack-hästarna sina intervaller här på en 700 meter lång raksträcka. I skogen finns också en slinga på 1600 meter som avslutas med “Lilla backen”, en rejäl stigning som står för en fjärdedel av sträckan.

– Alla som kommer hit tappar hakan. Sedan får de se den andra, säger Joakim och skrattar.

“Stora backen” är 200 meter längre och bra mycket brantare.

– All vår träning utgår från den, säger Jessica.

Det kuperade landskapet är en fördel med Hälsingland. Vintrarna är en annan.

– Vi får alltid snö och det är perfekt att träna på. Sommartid sladdar och vattnar vi rakan varje dag, säger Joakim.

Mycket har hänt under Jessicas och Joakims tid här. Byggnader har tillkommit, andra har flyttats på stockar från en plats till annan. Fler hästar kräver fler hagar och i den nyaste ska avelsstona gå för att skiljas från tävlingshästarna.

– När vi ändå har så mycket mark tyckte vi att vi skulle utnyttja det. Nu håller vi på att dra fram vatten dit. Det är tacksamt med sjön, säger Jessica.

– Den är väldigt användbar. Vi tar inte bara vatten därifrån, hästarna simtränar också i sjön, fyller Joakim i.

Det finns 19 boxar i stallen på gården, men alla hästar går på lösdrift.

– Vi tar in dem som ska köras på morgnarna, sedan går de ute i tre dagar. Vi brukar ha runt 28 hästar på körlistan och det hade aldrig gått om alla stod inne, säger Joakim.

Paret har en anställd för en vaktmästartjänst och två dagar i veckan hjälper Joakims syster till att köra. Resten sköter de själva.

– Det är tufft att driva en sådan här rörelse, men vi har en fantastisk gård och älskar att hålla på med det här, säger Jessica.

Exakt hur gammal gården är känner varken hon eller Joakim till. När de flyttade in hittade de ett släktträd med grenar som sträcker sig till 1700-talet, där upphör spåren. Däremot vet de att bostadshuset är från 1904.

– Det året brann det förra huset. Då blev det en ny grund en bit bort, man ville inte bygga på samma. Huset flyttades tio meter till den nya grunden och byggdes med det timmer som gick att använda efter branden, säger Joakim.

Intill huset står en ladugård som blev Jessicas och Joakims första projekt på gården.

– Det var koinredning i den förut. Vi bilade ut golvet och göt nytt. Det blev lite bråttom att bli klara innan en fölning, men det lyckades vi med, säger Joakim. Som sig bör finns även en plats att slå klackarna i taket på.

– Vi har en jättefin loge. När vi hade en oktoberritt på våra fantastiska ridvägar samlades vi på den och åt lunch efteråt. Det är så roligt att få visa upp gården. Det är verkligen ett otroligt ställe, säger Jessica.

Med två små barn i familjen hade tvårummaren i Järvsö blivit för liten. Jessica och Joakim letade därför efter ett nytt hem och helst ett med plats för deras hästar. De blev dock tidigt varse om att sådana bostäder inte växte på träd och på våren 2003 var makarna på väg hem efter ännu en visning av ett hus som inte uppfyllde deras önskemål.

Då mindes Jessica och Joakim en gård som de hade stannat vid ett halvår tidigare. “Här skulle vi bo”, sa de nästan i kör men åkte sedan vidare eftersom huset inte låg ute till försäljning.

Nu fattade de mod och gick upp för slänten. Knackade på dörren och frågade damen som öppnade om gården var till salu. Det var den inte.

Några månader senare hade Jessica och Joakim fortfarande inte hittat något ställe att flytta till. Då ringde telefonen.

– Det var tanten på Hiänge. Hon ville att vi skulle komma och hälsa på. Det var det enda hon sa, berättar Jessica och fortsätter:

– När vi kom dit hon mötte oss i dörren med en nyckelknippa i handen. Sedan började hon att visa vilka saker som skulle vara kvar på gården.

– Vi hängde bara på när hon låste upp dörr efter dörr, säger Joakim och tillägger:

– Efteråt stannade vi nedanför backen och tittade på varandra. Vi hade så många frågor: Vad menar hon? Vill hon att vi ska köpa huset? Behöver vi göra något mer?

En vecka senare var de tillbaka, berättar Jessica.

– Då hade hon gjort klart med allting. Det var en man där som skulle hjälpa henne att sälja och hon hade bestämt sig för att det var vi som skulle köpa.

Ett frågetecken hade rätats ut, men långt ifrån alla. “Varför just vi?”, undrade både Jessica och Joakim när de plötsligt fick en ledtråd på kökssoffan. Där låg ett gammalt nummer av lokaltidningen Ljusdals-Posten, öppnat någonstans i mitten och på uppslaget fanns en helsida med Jessica och en speciell häst.

– Då började det klarna. Hennes önskan var att gården skulle leva vidare och där insåg vi väl att hon kände att den skulle göra det med oss, barnen och hästarna. Dessutom hade hästen samma namn som hennes mamma. Det var en koppling för henne som sade att vi och hästen skulle flytta dit, säger Jessica.

Återstod då priset. Det hade parterna ännu inte diskuterat, men Jessica och Joakim räknade med att det skulle vara i trakterna av taxeringsvärdet på 1,6 miljoner kronor.

De hade precis förklarat för mäklaren att de tänkte avverka skog för att få loss pengar när damen reste sig från bordet. Hon gick iväg en sväng, kom sedan tillbaka och sa: “En miljon ska jag ha. Jag är för gammal för sex!”

– Den kommentaren glömmer man aldrig. Mäklaren kunde inte heller hålla sig för skratt, säger Joakim och garvar.

– Vi försökte övertala henne om att hon skulle få taxeringsvärdet, men det gick hon inte med på.

Damen hette Margit och i dag är det som att hennes ande vilar över gården.

– Hon har betytt oerhört mycket för oss. Hennes önskan var att det skulle bli liv och rörelse här igen och vi brukar säga att hon nog är rätt nöjd, säger Jessica.

• Finns det någon Klack Margit här i hagarna?

– Nej, och vi har faktiskt aldrig haft någon. Vi väntar på rätt häst. Hon måste ha attityd och helst en vit slinga i luggen.

Hästen i artikeln som låg uppslagen på kökssoffan var Järvsö Anna. Henne träffade Jessica i Kåra där hon tog hand om ston och föl åt Ingemar och Jan-Olov Persson. År 1993 blev Järvsö Anna till salu och Jan-Olov Persson frågade därför Jessica om hon kände till någon som kunde vara intresserad.

– Jag föll för henne redan som föl. Ända sedan dess var hon min stora favorit. Jag hade ridit på alla deras avelsston och Järvsö Anna var en helt annan sort än de andra. Hon hade ett otroligt driv i steget. Det var självklart att jag ville ha henne själv.

Så blev det också. Jessica fick sin Järvsö Anna som då var dräktig med Trollfaks. I överenskommelsen ingick att Jan-Olov Persson skulle behålla fölet och den 23 juni 1994 föddes en mörkbrun hingst. Han fick namnet Järvsöfaks.

– Det var det bästa som hänt. Både för “Janne” och mig. Han fick hingsten som han byggt hela sin verksamhet på och vi fick stoet som är grunden till vår.

Järvsö Anna fick tolv avkommor till efter Järvsöfaks och i dag finns hon i stamtavlan hos varenda en av Jessicas och Joakims hästar.

– Vi har aldrig köpt en häst. Allt bygger på Järvsö Anna och vi är evigt tacksamma för henne. Nu har vi tävlat med hennes ättlingar i generationer och känner till alla deras styrkor och svagheter, säger Jessica.

Merparten av hästarna på gården har Järvsö Anna som anmoder, men några enstaka härstammar från Kårella som var en av Jessicas första hästar. De har i stället Järvsö Anna på andra sidan av stamtavlan, genom hennes son, Klack Jo, avelshingsten som är den bästa hästen som Stall Klacken fått fram.

– En otrolig individ. Jag satt bakom Jo i några lopp och det går inte ens att jämföra med de andra vi har haft. Han gick att köra med ett finger och hade en kurvteknik som var fem procent bättre än alla han mötte. När de började att stega ökade han bara farten genom svängarna, säger Joakim.

Klack Jo föddes 2000 och var en av de första hästarna som Jessica och Joakim tävlade med.

– Vi var helt odugliga. Han kunde komma vinterskodd till lopp när alla andra hade gått med sommarskor sedan veckor tillbaka, säger Joakim.

– Vi kunde ingenting. Vi hade bara lärt oss själva och så får vi en sådan häst som nummer fyra. Han var alldeles för bra för oss, säger Jessica.

Joakim säger att de aldrig får en häst som Klack Jo igen, samtidigt är det precis det han drömmer om varje gång de sätter i gång med en ny kull.

– Det är drivkraften, det är därför man håller på. Man känner efter, funderar och hoppas, säger han och vickar på händerna som om han höll två tömmar i dem.

Det här året har Jessica och Joakim fem ettåringar och samtliga är ston.

– Vi får hoppas att det finns fler lopp för dem än för stona som tävlar i dag. Det är väldigt snedvridet mellan hingstar och ston inom kallblodssporten. För tre- och fyraåriga ston finns det knappt några lopp alls. Jag kan inte för mitt liv förstå varför, säger Jessica.

– Vi som tävlar med de hästar vi får är utsatta. Samma sak för de amatörer som bara får ett föl om året. Blir det ett sto är det tufft. De få stolopp som finns är fulla, annars får man möta hingstar och då ska man maxa för att kanske bli fyra eller femma. Nej, det måste bli fler starttillfällen för ston, säger Joakim.

Stall Klacken har en seminstation men den används i dag endast för stona på gården. Jessica och Joakim har heller inga andra intäktskällor från gården utan driver sin rörelse på prispengar och uppfödarpremier.

– Springer inte hästarna in några pengar blir det några tuffa månader, säger Joakim och brer ett lager smör på ett digestivekex.

– Lyxfixa, säger han och fortsätter prata:

– Förr om åren hoppade jag in och körde borrmaskin för att fylla på kassan. Det är det sämsta jobb du kan ha, det sliter så ont. Det här är också tungt, men du kan hålla ditt eget tempo. Dessutom får man ju jobba med hästarna.

Han ler och ännu bredare när han ser att Jessica gör likadant.

– Vi lever drömmen. Det gör vi.