En jagad man

Vi har stämt träff klockan 15.00. Det är Atle som har valt plats: Hotel Continental vid Karl Johan i Oslo. 
Atle är punktlig, 14.59 får jag ett sms: ”Jeg er her”.
Han är ledigt, men likväl elegant klädd, och har slagit sig ned i lokalen bredvid, Teatercaféet, en lyxig restaurang.
– Jag trodde inte att det skulle bli någon intervju, säger 56-åringen.
Dagen före skickade jag, som överenskommet, en påminnelse. Dessvärre föll en nolla bort i telefonnumret. Något som upptäcktes först på förmiddagen när flyget från Köpenhamn till Gardemoen, utanför Oslo, avverkats.
– Det blev lite stressigt, det har varit full fortkörningsdag, förklarar Hamre som har två timmars bilresa till huvudstaden.
Någon lunch verkar han inte ha hunnit med. Löjromstallriken äts upp i ­rasande fart, det tar inte ens tre minuter.
– När jag är i Oslo är jag ofta här, jag är stammis kan man säga. Den 15 maj 1999 hämtade jag Jean-Pierre Dubois på flygplatsen, vi åkte hit och åt. Dagen därpå vann han Oslo Grand Prix med Ganymede, säger Atle och fortsätter: 
– Tre dagar senare greps jag.

2003 kusksegrar i bagaget, ansedd som en hästkarl utöver det vanliga, men under 2000-talet har det varit svarta rubriker om Atle Hamre. 
Två gånger har han dömts till långa fängelsestraff för utpressning. Om några veckor är det tio år sedan han körde sitt sista lopp och det har precis gått sju år sedan hans livstidsavstängning från travsporten fastslogs. 
Exklusivt för Travronden möter ni mannen med guldhjälm. Ett möte om dåtid, nutid och hur han ser på bilden av honom.
– Travsporten har sett till att hålla liv i myten om mig, de har jagat mig.
Vilka jagar dig?
– Journalister. De funderar och spekulerar en massa.
Jagar jag dig nu?
– Nej, jag är van. Jag hade kunnat säga nej till intervjun men samtidigt har jag så många fans i Sverige och publiken har alltid tagit emot mig så väl där, så jag vill värna om dem och ställa upp den här gången. 
Med Atles historia är det lätt att förstå varför journalister varit honom hack i häl. Samtidigt har han tidigare uttryckt förståelse för medias roll.
– Absolut. Vad tror du Zlatan hade varit utan journalisterna? Han har kört sitt race där och vetat om att de älskar ­honom om han gör mål. En journalist ska upplysa, granska objektivt om saker och ting. Däremot upplever jag att det i Norge är så att journalister väver samman åsikter och fakta i samma text.
– Jag vet att norsk media inte kommer att uppskatta att jag gör en stor intervju med svensk press, fortsätter han.
Samtidigt tackar han journalister, på flera olika sätt.
– Vi måste ju ha media, vi är beroende av det i travsporten, skrivs det inget om sporten hade det inte varit positivt. Och ju mer de skriver om mig, desto större är chansen att mycket är rätt och bra. Dessutom, även kungen får ju skit i pressen, då måste travtränare tåla det också. Jag har lärt mig otroligt mycket av media. När jag fått kritik för styrningar, uppträdande eller något annat har jag tänkt att alla inte kan vara idioter, något måste stämma. Så jag har försökt att ta till mig det och förbättra mig.
Hur delaktig är du i den omkring 65 hästar stora rörelsen som din bror ­Frode bedriver?
– Jag är där varenda dag och kör fort, men Frode är tränaren och jag hjälper till så gott jag kan. 
Funderade du aldrig på att ge upp travet?
– Jo, på sätt och vis. Har man suttit i fängelse länge har man inte så mycket kvar, det är egentligen bara den närmsta familjen. Det var jäkligt tungt när jag kom ut första gången.

Året är 2006 och Hamre har avtjänat ett fyra år långt fängelsestraff för utpressning.
– Min bror besökte mig varje vecka i fängelset och jag hade tio minuters telefontid i veckan, då pratade vi bara häst­ar.
Så du tränade hästarna via telefon från fängelset kan man säga?
– Så här, man lyckas inte själv. Man måste ha någon att prata och utbyta tankar med och sparras av. 
Apropå telefon. Atles telefon ringer; en svensk hästägare i stallet. Efter avslutat samtal visar han stolt upp sin bakgrundsbild: han och Jim Frick på en stallgång, Atle med ett päron i handen, Jim med ett stort leende.
– Det är päronet han skrattar åt. Många andra kuskar äter korv och sådant mellan loppen, jag åt alltid frukt.
– Jim Frick var en inspirationskälla för mig, jag köpte många hästar av honom på 80-talet och besökte honom ofta.
Förändrades din relation till Frode under de svåra åren?
– Ja, den blev mycket bättre.
Var han aldrig arg på dig?
– Jo, det var han. Väldigt arg och besviken.
Hur kändes det?
– Det är alltid tungt att såra någon du tycker väldigt mycket om. Det gäller inte bara min bror utan även vänner i Sverige och USA. Alla blev besvikna för de hade inte den här bilden av mig.

Efter att han avtjänat sitt straff var han åter välkommen till travsporten och vann bland annat Sikta mot stjärnornas final på Mantorp tillsammans med ­Archipelago i början av oktober samma år. Men återigen skulle det sluta illa. På nytt dömdes han till fängelse för utpressning, 2008 åkte han in igen.
Anser du dig skyldig till de här två brotten?
– Nja.
Vad är du skyldig till?
– Jag är delaktig i det första.
Kan du berätta mer?
– Jag vill inte ta upp det, med hänsyn till att andra familjer och så, men jag var delaktig då.
Det andra fallet då?
– Där hävdar jag min oskuld. Dessutom har personerna som pekade ut mig som huvudman tagit tillbaka det i ett senare skede.
Han suckar.
– Jag blir aldrig färdig med det här, det är alltid någon som blåser liv i det.
Nu är det Travronden som gör det, och han har såväl blivit dömd och avtjänat sina straff.
– Men jag förstår att frågorna ställs också. 
– Det norska travförbundet gav mig livstids avstängning efter den andra domen. Det kan inte vara så att om en nybliven proffstränare springer ner på stan och slår ner en hästägare så blir han avstängd för resten av livet inom travsporten. Okej, liknelsen haltar lite.
Lite bara…?
– Ja, den är mildare förstås, men du förstår själva poängen.
Kan du verkligen inte förstå domen mot dig över huvud taget?
– Nej.
Vad hade varit ett lämpligt straff?
– Jag fick ju tio år först, sedan ändrades det till livstid. Även om tio år är ett långt straff det med så hade jag accepterat det.
– Om en tränare åker dit för systematisk doping för femte gången, då förstår jag livstid, men jag har aldrig gjort något på en tävlingsbana inom själva travsporten.

Atle har dock varit inblandad i doping­relaterade ämnen.
1998 dömdes du initialt till 15 000 kronor i böter efter Lamitech Comances seger i Ulf Thoresens Minneslöp i ett dopingrelaterat ärende, men du friades därefter…
– Precis, jag friades.
Omkring millennieskiftet var du en av många tränare som dömdes för att ha brutit mot karenstider.
– En razzia gjordes hos veterinär i området och flera blev avstängda för det. Då fanns inget riktigt reglemente för karenstider, behandling och den typen av saker och det var inte en enda häst som lämnade ett positivt prov. Vidar Hop tog saken vidare och fick rätt.  I samma veva skulle jag in i fängelset för utpressningsdomen och jag tog det inte vidare, men kontentan blev densamma egentligen.
Utveckla!
– Jag hade ett privat, muntligt, avtal med DNT i stället för att jag skulle gå vidare med ärendet. Eftersom det var samma för mig som för Vidar Hop skulle utgången blivit likadan. 
Vad var det för avtal?
– Nej, jag har inte lust att dra upp det.  Det är historia för mig. Men det finns mycket som inte tål dagens ljus där. I grunden var saken att jag inte skulle ta det vidare då jag ändå inte skulle kunna tävla just då.
Atle stör sig lite på det fallet.
– Det är bara för mig som det hängt kvar, inte för några andra som var inblandade. Jag hade flest ”fall” beroende på att jag hade flest hästar.
Förstår du anledningen till att det hängt med dig?
– Ja, det gör jag. Jag har förorsakat problem för mig och då får jag bära hundhuvudet för en hel del saker. Men, jag vill också säga att den soppan gjorde att vi fick ett välformat och bra reglemente med karenstider.

Efter att ha blivit en fri man 2011 drev han flera processer mot förbundet i hopp om att få licensen tillbaka.
– Då ville jag ha licens och en egen rörelse.
Vad saknade du mest?
– Att köra lopp, konkurrera på hög nivå och att träffa kompisar på tävlingsdagar.
Hur tror du att du hade stått dig i konkurrensen?
– Mycket väl. Jag hade varit i toppen. Jag har alltid försökt att vara nytänkande, ta influenser från många olika tränare och fundera mycket kring hur man kan utvecklas.
– Jag följer svenskt trav intensivt, oavsett om det tävlas på Boden eller på Solvalla. Det som svensk trav-tv producerar är helt exceptionellt bra. Framför allt för den som lyssnar ordentligt och vill lära sig. Att följa sändningarna är ren travskola, men det förstår inte folk.
Berätta mer!
– Att lyssna på till exempel Lennart Forsgren och tipsexperter är intressant. De visar värmning, provstart och diskuterar hur loppen körs.
Nu låter det nästan som att de aldrig har fel?
– Självklart blir det fel ibland, som för alla andra människor.
Han fastnar vid tv-spåret.
– Forsgren har tacklats mer i loppen än vad du och jag har pissat tillsammans, det var en kusk av hög kvalitet. Han har koll. När han pratar borde unga personer lyssna. De lär sig mer av att se på trav-tv än att gå flera års proffsutbildning på någon skola.

Ironiskt nog ringer min telefon. Ett av Sveriges mest kända tv-ansikten inom travet, Matteus Lillieborg, önskar numret till en amatörtränare på Västkusten. När Atle får se namnet på displayen skiner han upp, ordentligt.
– Åh, Matteus! Vilken profil! Han ställer så lätta, roliga frågor.
Oj, vad du gick igång på att han ringde!
– Ja, jag tycker om honom. Han är den moderna tv-mannen. Han är inte nervös utan kör sitt race, det kommer liksom med undertonen ”so what”.
Är svensk trav-tv bättre än norsk?
– Ja, men det beror nog på ekonomiska resurser tror jag. Kunskapen är likvärdig.
Hur har travsporten har utvecklats de senaste tio åren?
– Myck­et bra. Om vi pratar ­Norge, så har vi bättre material nu. Individerna är bättre. 
– Jag tycker att vi har bra pengar att köra om i Norge. Många klagar på pengarna hela tiden. Då säger jag bara: Använd kusk­ar som försöker att få pengar, inte kuskar som är så in i helvetes dåliga på att köra lopp. 
Det var en rejäl sågning…
– Ja, men, svara inte spets med en ”nollprocentare” när favoriten kommer, eller rättare sagt – kör inte över hästens förmåga konstant. Då spelar det ingen roll om det är en miljard i förstapris, för du får inte pengar ändå. 
Du menar att många kuskar är dåliga alltså?
– Självklart finns det då­liga kuskar. Vissa är dåliga, vissa är bra, några är överreklamerade, några är underskattade. 

Den här punkten brinner Atle för.
– Kör man inte lopp på toppnivå finns det en anledning till det också, den ­skaran har varken händer, huvud för det eller är för feta för att köra lopp men ändå berättar de för Björn Goop, Erik Adielsson och det gänget hur de ska köra lopp, säger han samtidigt som han lutar sig fram så kraftigt att min dator nästan kan agera stöd för hans haka. 
Så du menar att det är vanligt att den typen av kuskar får direktiv av tränare?
– Ja, jag upplever det så. Jag läser tidningarna, följer med på tv och hör när kuskar säger att de ska prata med tränaren om taktik och ibland ägarna. Ägarna? De har i regel kört noll travlopp. 
– Med det här sagt vill jag skicka en varning till yngre kuskar. 18-19-åringar som utvecklas och börjar bli allt bättre och sedan får köra regelbundet åt en större tränare, de kör ofta sämre då.
Varför?
– De blir påverkade. Tränaren har enklare att berätta för den typen av personer hur de ska köra. Då tappar de den egna förmågan, säger Atle och fortsätter:
– Varför tror du Erik Adielsson, Björn Goop och Örjan Kihlström har blivit några av världens bästa kuskar? En tillfällighet? Nej. De har fått utvecklas i sin takt med föräldrar med erfarenheten som delgett råd grundat på klokhet och kunskap, alla tränare har inte kunskapen.
Lyft fram ett framtidsnamn i Norge.
– Vi har ju 20-årige Magnus Teien Gundersen, son till Geir Vegard Gundersen. En supertalang. Det är något med honom som är lite unikt. Han har jäkligt fina händer, är smidig, fräck och aggressiv.
– Om han lyssnar på sin pappa kommer han att bli toppen.
Framtidsnamn i Sverige?
– Adrian Kolgjini och Kenneth Haugstad.  Norge har nog faktiskt fler kusktalanger bland de yngre men Sverige har fler duktiga tjejer.
Trots den långa utläggningen om kuskar vill han inte framhålla sig som bättre kusk än tränare.
– Nej, jag tycker inte att jag tillhörde den absoluta kusktoppen, men jag var duktig med klockan. 
– Åby Stora Pris 1991 är nog mitt bästa minne på tävlingsbanan, då körde jag ett perfekt lopp tempomässigt, det var en mycket rolig seger tillsammans med Prince Mystic.

Hamres livstidsdom innebär att han har tillträdesförbud på travbanor. Något han trotsade i mars 2015 då han körde banjobb inne på Jarlsberg.
– Jag var tvungen att prova att köra i jänkarvagn, de fanns inte på min tid.
Hur var det?
– Helt fantastisk upplevelse. Jag körde 1.10 sista 800 meterna med Kapow Hanover.
Hans besök på banan gick inte obemärkt förbi.
– Det snackades om att jag var kamouflerad. En ren lögn. Det stod Atle Hamre på min jacka och ”Lamitech” på ryggen.
Frode var på semester i Thailand när det inträffade och tvingades sedan till möte med förbundet och hans licens var satt på spel.
– Han blev förbannad på mig. Han ­ifrågasatte om det här verkligen var nödvändigt från min sida.
Leendet påbörjas redan innan han börjar prata och ögonen ser lekfulla ut.
– När katten är borta dansar råttorna på bordet.
Med tanke på din historia – lite provocerande uttryck?
– Ja, jo. Jag förstår det. Men jag gillar det också. Frode är motsatsen till mig. Han är mycket lugnare. Därför kompletterar vi varandra väl.

Efter intervjun ska några uppgifter faktakollas ytterligare en gång, däribland hur det står till med Atles tillträdesförbud. 
När vi ses hävdar Atle – till skillnad mot hur snacket har gått – att han inte alls är helt avstängd från arenorna. DNT:s  generalsekreterare Svein Morten Buer, är inte säker på hur han ska tolka domen och ber om att få återkomma. 
En tid senare väljer Svein ändå att kommentera trots att hans research inte är klar.
– Jag har kopplat in en jurist, men han har flera andra uppdrag samtidigt så jag har faktiskt inte fått svar av honom än. Men, såvitt jag kan tolka domen har Atle rätt att vara på publikplats när det är tävlingar, då är det att klassa som offentligt arrangemang. Däremot får han inte vara på stallbacken då.
När Atle, telefon­ledes en tid efter vårt möte, får reda på hur Buer svarat är han nöjd.
– Du ser, eftersom att min trovärdighet är så låg av naturliga skäl så dubbelkollar jag alltid saker innan jag säger något. Många har tagit för givet att jag inte får vara på trav alls. De har jagat mig som en råtta, framför allt Jarlsbergs travbana. Nu får alla svart på vitt vad som gäller, det här är viktigt för mig. Precis det som Buer berättat för dig står tydligt i domen och dessutom får jag vara på stallbacken när det inte är totalisatorlopp eller andra arrangemang, däremot måste jag vara civilklädd och får inte lov att nyttja anläggningen. 
Det du gjorde när du körde jobb på Jarlberg alltså?
– Ja, precis. Då bröt jag mot det. Det är enda gången, men jag var så sugen. Det bara snackades om jänkarvagnar hela tiden, jag var tvungen att prova.

Åter till Teatercaféet.
Du har alltid uttryckt en stor kärlek till Sverige.
– Det är det bästa travlandet i världen, det har jag alltid sagt. Varje vecka pratar jag med vänner från såväl Sverige som USA.
Vad är anledningen till att du har så många vänner i Sverige?
– För att jag är en jävligt rolig kille, skrattar han.
– Nej, jag vet inte. Jag har varit mycket i Sverige. Jag gillar Skåne. Jag besökte alltid Hans Adielsson till exempel. Veterinären Jonas Tornell gillar jag också, han är så smart att han hade kunnat jobba på månen.
Ett speciellt minne kopplat till Skåne har etsat sig fast. Derbystoet 1996. Han själv är tvåa i mål med Sissela Ås – slagen av stallkamraten Princip Ås som Lennart Forsgren körde.
– Precis efter mål vänder sig Forsgren till mig och säger: ”Nu tog jag dig, din jävla pojk”. Det var förbaskat roligt.
Även om han rankar Åby Stora Pris-­segern 1991 som nummer ett i karriären vill han lyfta fram segern i Hugo Åbergs Memorial 1998 med Rite on Line.
– Alla spekulerade i att jag skulle släppa ledningen men det var inte tanken. Genitricket kom 900 meter från mål när jag valde att släppa till Running Sea, vilket såg konstigt ut i det läget. Anledningen var att då skulle inte hästarna i andraspår få den ryggen, vilket hade blivit fallet om jag svarat. Jag förstod att jag skulle få luckan till slut och det fick jag. Då var jag så stolt, jag hade en plan och den lyckades. Sen kan det ju gå åt skogen ibland också, det handlar om att vara i flytet.

Lutfi Kolgjini var en annan person Atle blev nära vän med.
– Faktum är att en kund hos mig var på väg att köpa Viking Kronos. ”Ludde” behövde pengar men det slutade med att jag sa åt honom att den får han inte sälja, den skulle han ha kvar.
Med facit i hand är det givetvis enkelt – men du hade Viking Kronos på gaffeln men köpte inte, är inte det konstigt?
– Nej. För Kolgjini var en god vän. Den familjen hade välkomnat mig så otroligt. Det var som en familj för mig. Jag ville att han skulle ha den.
Varför besökte du Kolgjini?
– Jag är född nyfiken och älskade att resa dit på besök. 
– Eftersom jag inte köpte “Vikingen” så känner jag mig en liten, liten, gnutta delaktig i hans succé.
Pratar du något med Lutfi nu för tiden?
– Ja, ja absolut.
I slutet av 90-talet försökte Hans G Lindskog, då sportchef på Jägersro, att värva Atle Hamre till regionen.
– Som jag gillar Hans G. Det är mitt största misstag att jag fegade ur och inte flyttade dit. Då hade jag inte hamnat i all skit och blivit framgångsrik i Sverige, säger Atle.
Tänker du mycket på det?
– Ja, ibland gör jag det.
– Men det där med Kolgjini ska du kolla med honom. Hälsa honom att jag hade varit större än vad han är om jag flyttat till Malmö, skrattar han ordentligt.

Vilka pratar du i övrigt med i Sverige?
– Många utövare, kuskar och tränare på hög nivå.
Vem är det som ringer?
– Båda håll. Men det är nog jag mest, jag är så nyfiken av mig och frågar om balans, foderstat och allt möjligt för olika hästar.
Blir du aldrig bemött med ett avståndstagande från svenskt håll?
– De flesta har varit väldigt tydliga med en sak, de tar fullständigt avstånd från det jag är dömd för, men de har inte några problem att prata häst med mig. 
– Samtidigt har det tagit tid, jag kastade mig inte på luren det första jag gjorde efter att jag kom ut ur fängelset. 
Pratar du med fler svenskar än norrmän inom branschen?
– Ja, det gör jag.
Vad tycker du är det bästa med trav­sporten?
– När jag ser unga talanger, såväl hästar som kuskar, utvecklas. Det ger hopp för framtiden och det gillar jag.
Det sämsta?
– Att det gnälls så mycket, för lite publik, för lite prispengar. Kanske ska ”vi” aktiva göra något tillsammans istället för att se ned på saker? Jag saknar den positiva rösten.
Om du hade fått ändra något – låt säga vara DNT:s sportchef, Jan Hedrén, för en dag – vad hade du gjort då?
– Det kan jag inte riktigt svara på, jag betraktar sporten från utsidan och det vore dumt att ha åsikter om det när man har hela bilden klar för sig. Många får den frågan men det är svårt att sätta sig in i sådana saker.

Trivs du med livet nu?
– Ja, men ibland är det lite ensamt. 
Saknar du något?
– Det gör man alltid. Jag är inte glad lika ofta nu som förr. Min historia gör att folk tar avstånd från mig och det har jag full respekt för. Jag vill inte hamna i en situation där folk känner sig obekväma om jag dyker upp och därför stannar jag hellre hemma då.
Om du hade haft möjlighet att plocka ut en licens nu, hade du gjort det då?
– Då hade jag blivit konkurrent till min bror, så nej. Nu känner jag inte det suget längre.
Är du rik?
– Haha, nej. Rik på upplevelser, både på gott och ont. Det är få som varit med om så mycket som jag har.
Ett klassiskt svar…
– Jag vet, men jag hade kunnat svara bara nej också. Det är svårt att tjäna pengar i fängelset.

Hur många hästar kör du i veckan?
– 30-talet kanske.
Det är ganska många för att bara ”hjälpa till”…
– Du tog mig nu, din jäkel, skrattar han och tillägger:
– Men det är Frode som styr rörelsen.
På Teatercaféet i anslutning till Hotel Continental verkar det vara Atle som styr. Intervjun är slut. Han ber personalen om att få sin bil framkörd. I väntan på den säger han:
– Det hade kanske varit bäst för mig att vara tyst, för nu blåser allt upp lite igen, så sätt kniven i den här texten nu, det bästa vore om det här blir så bra att det känns svårt för någon annan att göra något nytt och bra nu. 
Atle Hamre är minst sagt kontroversiell, men på gatorna i Oslo tycks han ha viss ­status.
Och han kan nog räkna med att journalister kommer att höra av sig i fortsättningen också.
– Ja, folk älskar ju att läsa om mig av någon anledning, konstaterar Atle.

ATLE HAMRES KARRIÄR

9.391 körda lopp varav:
2003 segrar, 1.256 andraplatser och 898 tredjeplatser.
Inkört: 68.641.379 norska kronor*

Större tränarsegrar i Sverige:
Åby Stora Pris 1991 (Prince Mystic), 1998 (Rite on Line)
Hugo Åbergs Memorial 1997, 1998 ­­(Rite on Line)
Svenskt Trav-Oaks 1995 (Sissela Ås)
Derbystoet 1996 dubbelseger (Princip Ås – Sissela Ås)
Sto-Sprinten 1996 (Princip Ås), 1998 ­(Lindy’s Victory)

Större segrar i Norge:
Klosterskogen Grand Prix 1993 (King of the Sea), 
1998-1999 (Rite on Line)
Norskt Trav-Kriterium 1992 (Lamitech Quality)
Jarlsbergs Grand Prix 1993 (Lamitech Quality)
Bjerke Cup 1991 (Laser Almahurst), 1993 (Prince Mystic)
Forus Open 1999 (Rite on Line)
Ulf Thoresens Minneslöp 1989 (Lamitech Quickie), 
1992 (Lamitech Quality), 1997 ­(Lamitech Comanche)

* Fotnot: Norge har inte tillförlitlig sammanställning över ­tränarstatistik långt bak i tiden.