Emelinda vill till toppen – på sitt eget vis

Treårige Tumult gör inte skäl för sitt namn. Han står bara där. Lugn och stilla i stalldörren medan andedräkten sakta stiger i den krispiga luften. Nu sover klasskamraterna fortfarande, konstaterar Emelinda Persson, 14.

– De tycker nog att jag är lite knäpp, säger hon och drar borsten genom den redan blanka pälsen.

Två morgnar i veckan kan högstadieeleverna på Hudikskolan ägna sig åt idrott i stället för vanlig undervisning. Fotbollsspelarna sparkar i gång efter åtta, men för den som väljer trav ringer klockan tidigare än så. Redan vid sextiden börjar Emelinda att förbereda morgonens träningspass.

Först ut är Tumult. En kapabel, men egensinnig herre som tränas för att vara med i Kriteriet för russ. När han sköter sig vinner han och med fyra segrar på sju starter har Tumult stor del i att Emelinda leder den svenska ponnykuskligan. Coronaviruset sköt upp säsongen för de minsta hästarna, men i mitten av juni var det efterlängtad nypremiär på tre banor. Sedan dess har Emelinda vunnit 24 lopp – att jämföra med tio förra året.

– Det är overkligt. Svårt att ta in hur bra det har gått. Jag är stolt över att all tid jag lägger ned faktiskt ger resultat.

Hon började med ridhästar, men ändrade kurs. Nu är Emelinda inne på sin fjärde säsong som ponnykusk.

– När jag tröttnade på att rida började jag på travskola igen. Jag gick där som liten, men fastnade inte då, berättar hon.

Bortom ponnystallet sträcker sig hagarna mellan skogen och den gata som Hudiksvallsborna döpte till Järvsöfaks väg för tio år sedan. Hästar hämtas, hästar sätts för vagn. Många ska köras en torsdagsmorgon i Hälsinglands största travstall.

– Det finns både för- och nackdelar med att ha en pappa som är tränare, säger Emelinda – Jag har förutsättningar som andra inte har. Gården, träningsvägarna och en pappa som jag kan diskutera med. Men vissa tror att det är han som tränar mina hästar. Att jag får allt serverat på silverfat. Så är inte fallet. Pappa har sina hästar och jag har mina.

– Jag tog åt mig förut. Nu orkar jag inte lyssna längre. Det är klart att jag frågat pappa om råd, men måste man gå sin egen väg. Det lärde jag mig av min första ponny, Neo. När han inte fungerade så bra i början fick jag ett träningsschema av pappa. Då gick det ännu sämre.

Jan-Olov Persson skrockar i förarsätet.

– Sa hon så?

Landets flerfaldige kallblodschampion parkerar intill en glänta i skogen. Han stänger av motorn och tittar ut över det nyharvade gruset. En gång riksväg 13 – nu en träningsslinga på sisådär fem kilometer.

– Som att springa på bomull, säger Persson nöjt.

Både och. Så beskriver han först tanken på att dottern ska följa honom i spåren. Sedan ser han bara stolt ut när Tumult travar förbi bilen.

– Jag är förvånad över att Emelinda blivit så intresserad. Det där brukar ju slå åt andra hållet. Förr slutade travsnacket när jag satte mig vid middagsbordet, nu börjar det på allvar där.

När tillfälle ges följer Jan-Olov Persson gärna med på ponnytrav. Fast då sitter han helst i hästtransporten, enligt dottern.

– Fikakorgen är bäst, säger han och skrattar.

– Nej då, ponnytravet är ju framtiden. Jag önskar att vi kunde få ihop det bättre med stortravet. Kanske göra som i fotbollen, där småttingarna går ut på planen tillsammans med spelarna. Ungdomarna måste ha idoler och få se hur det fungerar på banorna. Annars är det lätt att de lägger av.

Steget mellan liten och stor häst kan vara långt. För långt i många fall. Bland Emelinda Perssons föregångare i ponnytoppen hittar vi flera som tagit klivet – men också många som slutat av olika skäl.

– Jag tycker att ponnytravet kan bli bättre på att visa upp stortravet och att det faktiskt går att tävla vidare, säger Emelinda.

– Emilia Leo har kört ponnytrav. Bröderna Djuse också. De visar att det går och jag tittar mycket på dem. En dag vill jag bli lika bra.

Ett träningspass är över. Ett annat tar vid. Emelinda har inte bara ett kriteriehopp utan två.

– Den här står mest på bakbenen efter loppen. Han är lite kaxig, säger hon om shetlandsponnyn Maseratii Q.

I fjol var Emelinda lånekusk i både Minielitloppet och Derbyt. Nu matchar hon två egna hästar mot kriterierna som körs på Solvalla lördagen den 31 oktober. Det handlar om att vinna. Den saken slår hon fast utan omsvep.

– Det är det jag strävar efter. I början kände jag väl inte så, men nu är det mer på allvar. När man vinner får man en bekräftelse på att man är på rätt väg. Det är häftigt. Sedan kan jag så klart vara jättenöjd med en häst som som är trea eller oplacerad.

Emelinda får köra shetlandsponny även nästa år och russ tills hon fyller 25. Fast så länge vill hon inte vänta med nästa steg.

– Jag har ett kallblod och tänker att det är en bra övergång. Det är stora fartskillnader mellan russ och varmblod. Kallblodet heter Järvsö Neo och är två år. Jag får hitta någon som tar hand om Kriteriet nästa år, så kör jag själv i Derbyt, säger hon med ett leende.

– Jag får väl se när jag är redo att släppa mina ponnyer. De betyder väldigt mycket för mig. Tanken är i alla fall att börja med licensen för stora hästar nästa år, så att jag kan ta ut den när jag är 16. Sedan får vi se. Jag vill inte ha en lika stor anläggning som pappa i framtiden, men jag vill ha egna hästar på något vis. Det här är min livsstil.