Del 1: Zoogin vann det mesta – utom Elitloppet

Det var Håkan Andersson-ägde Zoogin som såg till att hela Åke Svanstedts tränarrörelse höjde sig till en ny nivå i mitten av 1990-talet. 
Zoogins fantastiska framgångar innebar att fler och fler fick upp ögonen för ”grön kusk” och snart tillhörde han den absoluta toppen bland tränarna i Sverige. Svanstedt fick nys om att Zoogin var till salu tack vare att han vid den tidpunkten, 1992, hade en unghästfilial på Hagmyren.
– Jag körde som sagt kontinuerligt unghästar på "Myren" och ibland var Zoogin med på banan samtidigt. Jag gillade vad jag såg och tyckte att hästen verkade väldigt intressant, berättar Åke, som fick köpa hästen i augusti som tvååring av uppfödarna Lennart och Lars Göran Olsson.

När vi började starta med honom som treåring hade hästen mognat och fungerade fint i loppen.

Två starter som tvååring gav noll kronor i utdelning, men Åke var aldrig orolig.
– Zoogin ville springa hem i de ­loppen, han var helt enkelt för valpig. När vi började starta med honom som treåring hade hästen mognat och fungerade fint i loppen.
När Åke vann finalen av Svenskt Travkriterium det året var Zoogin en skräll till drygt 20 gånger pengarna. Året ­efter slutade hästen tvåa bakom Zenit F. i ­Derbyfinalen. Bra gjort med tanke på att det visade sig efteråt att en förkylning höll på att bryta ut.
– Det är svårt för de flesta hästar, även de bästa, att gå från fyraåringssäsongen till att möta de allra bästa äldre som femåring. Men jag hade på känn att Zoogin skulle klara detta och hade Elitloppet 1995 ­tidigt i tankarna.

Copiad stod på toppen då och jag tyckte därför att det kändes som maxutdelning att bli tvåa bakom honom.

Åke gjorde sista starten med Zoogin som fyraåring den 21 december på Solvalla i Gunnar Nordins lopp (seger). Sedan blev det årsdebut 1995 i Fem­åringseliten på Romme den 13 april. Zoogin vann det loppet och därefter även  Rommeheatet och Ådalspriset på Dannero. Sedan var han redo att ta sig an fixstjärnor som Copiad, Ina Scot och S.J.’s Photo. 
Zoogins färskhet i dessa sammanhang gjorde att han inte var speciellt betrodd. Han stod i 13 gånger i försöket och 15 i finalen. Men det blev två snygga andraplatser. Först höll han bra bakom S.J.’s Photo i försöket och därefter överraskade han även Åke genom att faktiskt utmana Copiad lite till slut, men det var aldrig riktigt nära.
– Copiad stod på toppen då och jag tyckte därför att det kändes som maxutdelning att bli tvåa bakom honom. Två veckor senare slog vi emellertid Copiad i Jämtlands Stora Pris och därefter blev Zoogin nummer ett.

Copiad stod på toppen då och jag tyckte därför att det kändes som maxutdelning att bli tvåa bakom honom.

Helt plötsligt var Sveriges snabbaste köttbulle en världsstjärna. Innan året var slut hade han bland annat även vunnit Jubileumspokalen på Solvalla och Åby Stora Pris. Och siktet ställdes nu in mot Prix d’Amérique! Det blev däremot ett antiklimax eftersom Zoogin bara ett par dagar före loppet fick en spricka i kot­sesambenet.
– Jag trodde inte att det var så allvarligt till en början och hade inte heller haft någon häst tidigare med den skadan. Veterinärerna rekommenderade lång boxvila, men efter ett tag började jag tycka synd om Zoogin och beslöt mig för att släppa ut honom i en hage. Hästen var ju haltfri och jag hade bra hjälp av bröderna Hallberg i Mellangårds by, som hade full koll på varje steg Zoogin tog.

Jag tror att varven i hagen på något sätt var hästens sätt att visa att han kände sig redo för träning igen.

En dag fick Åke ett brådskande samtal från bröderna.
– De var väldigt oroliga eftersom Zoogin börjat springa runt i hög fart i hagen. Först åtta varv åt ena hållet och därefter lika många i motsatt riktning. Vi röntgade benet och plåtarna visade att skadan var helt utläkt. Jag tror att varven i hagen på något sätt var hästens sätt att visa att han kände sig redo för träning igen.
Det var bara den innersta kretsen som kände till att Åke så smått börjat träna igång Zoogin igen. Så småningom stod han plötsligt på startlinjen i Elitloppet igen, detta efter segrar i VK-Mästaren och Ego Boys Minne.
– Egentligen var det otroligt att hästen kunde komma tillbaka så snabbt. Det var kanske även så att hästen var på sin absoluta topp det här året, även om det inte gick att stå emot Coktail Jet i finalen. Vi förlorade helt enkelt mot en för dagen bättre häst.

Zoogin var aldrig i behov av ryggar, utan fungerade bra i dödens.

I försöket slutade Zoogin tvåa bakom Gum Ball, men före Coktail Jet som räddade sig vidare till final som fyra efter en fantastisk avslutning. Isla J Brave hade fått bestämma första varvet efter väldigt långsamma 1.16,5!
I finalen kände sig Åke säker på att kunna plocka ner ledande försöksvinnaren Triple T.Storm från dödens.
– Zoogin var aldrig i behov av ryggar, utan fungerade bra i dödens. Han pullade aldrig bort några krafter i onödan och slog alltid ledarhästen, men den här gången gick det alltså inte att stå emot en toppad Coktail Jet.
När 1996 summerades hade Zoogin tjänat fantastiska 8,3 miljoner kronor. Detta efter att bland annat fått en bonus på hela två miljoner kronor tack vare tre raka segrar i World Cup Trot (Elite-Rennen, Hugo Åbergs Memorial och Jubileumspokalen). Även efter Åby Stora Pris fick Zoot Suit-hingsten segerdefilera. Så han vann nästan allt utom just Elitlopp­et det året.

Med tanke på motståndet borde Zoogin ha vunnit Elitloppet det året.

Många trodde att Zoogin skulle få sin välförtjänta Elitloppsseger året efter. Motståndet var lämpligt och två veckor före hade Åke Svanstedts då sjuårige krigare slagit norrmännens stora hopp Gentle Star i Oslo Grand Prix. Ingen av dessa två förhandsfavoriter tog sig ens till final. Båda tappade en sko i respektive försök…
– Med tanke på motståndet borde Zoogin ha vunnit Elitloppet det året. Han var kanske minst lika bra 1996, men då mötte vi en väldigt svår konkurrent i Coktail Jet. Den här gången fanns ingen av den klassen med. Tyvärr gick hästen över i passgång 100 meter innan bilen släppte fältet i försöket och trampade sedan av sig en av sina två skor. Då var loppet förstås kört.
I finalen blev det ett taktiklopp med Gum Ball i spets, sedan kretsen kring försöksvinnaren Crowning Classic fått chansen att välja först men tagit bricka fyra. Stig H tackade för spår ett och vann en av historiens blekaste finaler.

Jag kommer ihåg att han gnäggade som ett föl med vek stämma, något han aldrig brukade göra.

Veckan efter vann Zoogin Copen­hagen Cup och ytterligare drygt en vecka ­senare ordnade han en ny fullträff i Jämtlands Stora Pris. Hästen fortsatte att tillhöra världseliten, även om det nu blev mera andra- och tredjeplaceringar. Bland annat i Elite-Rennen, Hugo Åbergs Memorial och premiärupplagan av Sundsvall Open Trot (His Majesty vann). 
Därefter gjordes en ny satsning mot Prix d’Amérique. Ännu en misslyckad skulle det visa sig, även om Zoogin kämpade till sig femteplatsen.
– Förberedelserna var inte perfekta och av någon anledning var Zoogin inte samma häst där nere i Paris. Jag vet inte om han tyckte det hela var för stort på något sätt. Jag kommer ihåg att han gnäggade som ett föl med vek stämma, något han aldrig brukade göra. Normalt var hästen väldigt tuff både på och vid sidan av banan.

­Håkan ville fortsätta tävla, men jag tyckte att häst­en började kännas sliten.

Trots det mindre bra resultatet i Frankrike slutade 1998 ändå med drygt fyra miljoner kronor på kontot. Zoogin vann bland annat Jubileumspokalen för tredje gången och avslutade året med segrar i både SM och NM. Det året stod hästen över Elitloppet, men kom tillbaka till Solvalla en sista gång under avslutningsåret 1999.
– Gjorde han det? Det hade jag faktiskt glömt bort, påpekar Åke, som via en fjärdeplacering i försöket såg till att Zoogin fick vara med om en tredje och sista Elitloppsfinal.
Väl där slutade han från dåligt spår först utanför pengarna, men hade samma tid som målfyran Fridhems Ambra. Det var för övrigt Zoogins baneman från Jämtlands Stora Pris 1998, tidigare ­Robert Bergh-tränade Remington Crown, som vann Elitloppet 1999 från spets för Jos Verbeeck.
Zoogin segrade i sitt näst sista lopp i Rättvik under midsommarhelgen 1999, men efter en fjärdeplats på Romme ett par veckor senare lades tävlingsskorna på hyllan.
– Jag kommer ihåg att jag och ägaren Håkan Andersson var lite oeniga. ­Håkan ville fortsätta tävla, men jag tyckte att häst­en började kännas sliten. Vi tog emellertid beslutet att låta honom gå till avel.

Det skulle inte förvåna mig om den där hårdingen blir 40 år.

Givetvis är Zoogin en av de hästar som ligger Åke allra varmast om hjärtat.
– Det föds inte många av den sorten. Zoogin hade en extraordinär vinnarvilja, även om han oftast kändes trög i loppen. När det väl skulle avgöras plockade han däremot alltid fram sitt allra bästa.
Zoogin är idag 27 år och efter många års avelsarbete i Finland befinner sig hästen sedan 2013 i Ryssland på ett stort stuteri.
– Vad jag vet mår hästen fortsatt fint där i Ryssland. Det skulle inte förvåna mig om den där hårdingen blir 40 år, säger Håkan Andersson.