Ledare: "Världsmästare – utan att märkas"

Några av världens största travlopp avgjordes i helgen: Europaderbyt i Frankrike och VM-loppet i USA.

Detta förtjänar att påpekas lite extra – eftersom det inte är alls säkert att alla ni travvänner ens märkte det.

Travsporten är en av världens svagast synkade idrotter vad gäller att ordna internationella tävlingar med status.

Fotbollen, tennisen, friidrotten, golfen, skidåkningen, ja, nästan alla stora humanidrotter, är fantastiska på det här. Man har starka internationella förbund, med rejäla ekonomiska muskler. Som syr ihop en internationell kalender. Och ser till att arrangera mästerskap och världstävlingar med enormt attraktionsvärde och maximal genomslagskraft.

(Undantaget är de sporter där USA är som mest intresserade, det vill säga basket, baseboll, ishockey och amerikansk fotboll – där fungerar inte en gemensam världsagenda riktigt, eftersom jänkarna har en tendens att främst prioritera sitt eget ligaspel.)

När det är VM eller EM i fotboll har alla betydande ligor självklara uppehåll. Under ett OS stannar övriga sportvärlden. När det spelas till exempel Grand Slam eller Masters riktas all energi och hela världens blickar ditåt. Inga andra elittävlingar pågår samtidigt. Och absolut ALLA aktiva vill vara med i sådana sammanhang.

Travet förmår inte detta. Man tycks aldrig få till det. Fastän vår sport är mycket mindre än alla de andra nämnda idrotterna, går det trögt och långsamt med den internationella samordningen. Även om ansträngningar ditåt för all del pågår.

Reglerna inom travsporten är helt olika i vartenda land, djurskyddsbestämmelserna väldigt varierande, dopingreglementen är en nationellt isolerad sak, distanser och startmetoder utformas efter det egna landets traditioner – och så vidare.

För att inte tala om den ytterst begränsade kalendermatchningen. Ingenstans verkar frågan om att anpassa det egna landets tävlande efter en internationell agenda, vara särskilt aktuell.

Bara en sån sak som att de båda nu nämnda internationella storloppen avgjordes samma helg, på varsitt ställe i världen, säger en del.

Tävlingsdagen på Vincennes i Paris hade förutsättningar att kunna bli något stort, i Traveuropa. Man arrangerade ett europamästerskap för treåringar, ett för fyraåringar och ett för femåringar.

Men vad hände?

I treårings-EM, exempelvis, startade inte en enda häst från Europas näst största travnation – Sverige. Efterspelet verkar också gå ut på att man ska lägga ner både tre- och femårings-EM – och endast behålla fyraåringssderbyt.

I själva UET Grand Prix, det som i folkmun brukar kallas för Europaderbyt, var bara två nationer representerade – hälften av fältet var franskt, andra hälften svenskt.

Ingen av de fem bästa från vårt eget derby var med – och bara Iznogoud Am (strålande fin som tvåa nu) kunde hänga med fransoserna.

Borta på Yonkers utanför New York, rev man ett drygt dygn senare, under lördagkvällen, av Yonkers International Trot – det som här hemma brukar benämnas som VM-loppet.

Kvaliteten på startfältet såg, på förhand, i alla fall lite mer mästerskapsvärdigt ut, än det i Europaderbyt. Yonkers International Trot innehöll två elitloppsvinnare (Etonnant och Cokstile) och ekipage från ett antal olika länder – även om bara Europa och Nordamerika var representerade, ändå.

Väldigt många av världens bästa hästar var trots allt inte där. Loppet blev också ganska platt. Cokstile vann till sist enkelt (tyvärr efter en direkt ovärdig drivning), i stort sett utan något riktigt motstånd.

Varför är det så här?

Många förklaringar som samverkar och flyter ihop.

• Resande med djur är knepigt. Det kan slita hårt, kräver stor varsamhet och anses ofta som en form av onödig risk. Därtill karantänsregler och så vidare.
• Världsloppens status och prestige är inte tillräckligt stora. Inhemska derbyn etcetera väger tyngre.
• Prissummorna i de tilltänkta ”mästerskapsloppen” är ganska höga, men inte suveräna. Det finns mängder av andra lopp på varje kontinent som har ungefär lika stora – eller högre – belopp att köra om.
• Skillnaderna i loppens utformning – distanser, startmetoder, regler med mera – är betydande, försvårande och besvärande.
• Gemensamma spelformer saknas.
• Det finns ingen världstäckande mediakanal som promotar ett folkligt, internationellt publikintresse.
• Vad som sägs på internationell förbundsnivå är inte starkt och tvingande nog för att få de nationella förbunden att på riktigt bry sig och ta full hänsyn till det.

Summa summarum: Travet riskerar att få fortsätta att köra tänkta stortävlingar som Europaderbyt och VM-loppet samtidigt, på varsitt ställe – utan något tydligt fokus mot någon av dem, inte ens inne i den egna travvärlden.