Ledare: "Värdet på pensionerade hästar måste öka"

Folkkäre och fantastiske Järvsöfaks är ett färskt exempel på en travhäst som verkligen fick en bra ålderdom ända fram till sin död som 26-åring. Det finns också en hel del solskenshistorier om pensionerade travhästar som skolas om och får nya karriärer som exempelvis dressyrhästar eller används till turridning i fjällen. Men tyvärr är det också många som helt enkelt avlivas när de inte längre kan tillföra något på tävlingsbanan. Ibland av djurskyddsskäl med anledning av svåra skador, men i många fall även på grund av ekonomiska aspekter. Ägaren i fråga kanske vill köpa en ny häst och har då inte råd att betala för den som inte längre kan tjäna pengar, utan bara kommer att kosta. Lösningen kan vara att sälja eller ge bort hästen till ”ett gott hem”. Tyvärr finns det skräckexempel även för en del som valt den modellen. Problemet i grunden är värdet på pensionerade travare. Det vill säga att de knappt är värda något alls. Det i sin tur kan innebära att de hamnar i tveksamma händer och hos folk som i sin tur måste ta drastiska beslut på grund av en egen dålig ekonomi.

För ganska precis ett år sedan skrev Travrondens Dennis Engelbo en ledare i just det här ämnet. Frågan är om det hänt något positivt sedan dess? Har vi på något sätt skapat bättre förutsättningar för våra pensionerade travare? Är det färre som måste gå till slakt? Njae, speciellt mycket har inte hänt, men det finns ljus i tunneln. Och detta ljus står framför allt stiftelsen Life After Racing för. Bakom denna hittar vi ett engagerat gäng som både har kompetens och vilja att försöka få till en förändring. Ordförande Emmelie Arneng, Jessica Ortiz Bergström, Paula Ahlström, Cecilia Wallin och Karin Johansson brinner verkligen för det här ämnet, men det handlar om väldigt mycket ideellt arbete och risken är att de utan bättre uppbackning jobbar ihjäl sig. En stor insikt som Life After Racing fått, sedan de startade 2018, är att det inte är så lätt att omskola en travare. Det krävs mycket arbete, pengar och sedan måste man även ha tur att hästen ifråga verkligen är lämpad till det ändamål som efterfrågas.

Life After Racing har nyligen gjort klart med ett speciellt besiktningsprotokoll, vilket ska underlätta omskolningsdelen. Så att ”rätt häst, hamnar på rätt plats”. Här förs det in omfattande information från en färsk veterinärundersökning, både nuvarande status och skadehistorik. Även hästens beteende redovisas och till slut görs en rekommendation om vad den bäst kan användas till. Här finns tre olika kategorier:

✔1) Häst i gott skick, utan eller enbart lindriga skador, som bedöms kunna läka så att den kan fungera fullt ut som tävlingshäst. Användningsmöjligheter: tävlingshäst hopp, dressyr och distans/travskola.

✔2) Ej halt, måttliga skador som bedöms läka efter max en behandling och fungera för lättare ridning/körning. Användningsmöjligheter: hobbyhäst och promenadhäst.

✔3) Ej oprovocerat halt, men skador som gör att den inte kan rekommenderas som rid- eller körhäst. Till exempel kraftiga gaffelbandsskador, gallor framknän, artros i framknän/kotor och ryggproblem. Användningsmöjligheter: sällskapshäst, fölsto.

Besiktningsprotokollet ska underlätta både för säljare och köpare och ge hästen ifråga en bättre chans. Men det här räcker inte. Värdet på de pensionerade hästarna måste på något sätt öka. Om de alla hade en lagrad pensionspeng på kontot, skulle det hjälpa? Jo, absolut. En tioåring som slutar tävla och har 20 000 kronor på sitt pensionskonto borde vara värd lite mer och inte bara slumpas bort. Då skulle det finnas ekonomiska möjligheter att exempelvis ge den en rekreationsperiod och sedan kanske anmäla till någon form av omskolningskurs. Exakt hur pensionspengarna får användas måste man förstås vara noga med att analysera, men det känns givet att fakturor måste skickas in som visar vad pengarna används till.

Vilka ska då bekosta kalaset? Jo, alla som vill måste ges möjlighet att kontinuerligt eller i form av klumpsummor skicka in en slant till en specifik häst som man älskar. Det kan vara allt från uppfödare, ägare, tränare och skötare, men även spelare som kanske vunnit stort på toton. Samtidigt bör det finnas en grundbult, kanske en summa som läggs in redan när hästarna registreras av svensk travsport. ATG har redan sponsrat Life After Racing, däremot inte ST. Båda dessa borde hjälpa till med pensionssystemet. Givetvis ska det hela finnas tillgängligt i sportsystemet.

De pengar som Svensk Travsport har att fördela varje år går till väldigt många olika delar av verksamheten. Konkurrensen är hård, men det känns ändå självklart att ST på något sätt bör hjälpa travhästarna även efter avslutade tävlingskarriärer. Först då blir cirkeln sluten, just nu är den här kategorin hästar utfrysta. A-tränarna har sedan länge ett fungerande pensionssystem som finansieras av deras egna böter. Nu är det ”bara” hitta en bra lösning även för hästarna.

Life After Racing har själv utarbetat en nästan färdig modell på papper vad gäller pensionssystemet. Men just nu kommer man inte så mycket längre – pengar saknas. De skulle behövas en sponsor eller att ST går i bräschen och ser till att det blir ”verkstad” av det hela. Det känns också viktigt att pensionspengarna betalas in kontinuerligt under hästarnas karriärer. Det är när det går som bäst som en ägare eller annan närstående till hästen är mer angelägen att lätta på börsen. Inte när hästen gjort sin sista start.

Till slut, vissa travhästar vill inte bli omskolade, utan gillar helt enkelt sin egen sport. Det skulle kunna skapas möjligheter till att fortsätta tävla för en fysiskt frisk häst i annan form. Men det kräver också ekonomiska insatser. Det kanske vi återkommer till...