Ledare: "Trendbrottet är en samhällskonsekvens"

I dagarna nådde travet i Sverige ett trendbrott: Den svenska travsporten har från och med nu fler proffstränade (A-) än amatörtränade (B-) hästar. Kurvorna har mötts kring 7.500 hästar på vardera sidan. Vi lär aldrig ta oss åter till det motsatta läget igen. Det finns knappast någon väg tillbaka.

Om man lite mer nogsamt studerar utvecklingen under 2000-talet, kan man notera att antalet registrerade tävlingshästar har minskat med cirka 36 procent, från 23.700, till dagens ungefär 15.000.

På proffssidan är minskningen ”bara” dryga 12 procent. Just nu i runda slängar 1.000 hästar färre än vid sekelskiftet.Vad gäller amatörtränade travare, så har de däremot minskat mycket snabbare i antal. Amatörhästarna har halverats under motsvarande period. Och antalet B-tränare har sjunkit ännu mer, sedan hösten år 2000. Då var de 7.260. I dag är de under 3.000 (i snitt 2,5 hästar per B-tränare i dag, jämfört med 2 stycken då).

Hela detta faktum kan naturligtvis svida inuti många av oss. Så här har vi aldrig haft det förut i vår bransch. Är det här en sorg? En försämring? En skandal? En nedmontering? Den slutliga knockouten på gräsrötterna och landsbygden? Ett tecken på att allt är över och förbi?

När man analyserar siffrorna gäller det att kunna hålla några olika tankar i huvudet samtidigt. Man behöver blicka ut över strukturomvandlingar och förändrade levnadsmönster, både i samhället i stort, och inom travet.

Det är inte fullt på publikplats på travbanornas vardagstävlingar längre. Men fler än någonsin tittar på trav – fast bara inte just från de platser där de stod förr.

Totoluckorna och rivbongarna är borta. Men ännu fler än förut spelar trots allt på trav, via dagens mer moderna betalmetoder.

Varken hästarna eller tränarna är lika många som tidigare. Men de som ändå finns, är samtidigt skickligare och starkare än någonsin. Och så vidare.

Man kan på samma gång också titta ut över landet: Nej, det finns inga privata caféer och bensinmackar ute i alla små byar längre. Ingen polisstation. Ingen läkare. Inte alltid någon tågstation. Möjligen en idrottsplats. Kanske ett litet Coop. Men den typen av småorter kan vara populära och livskraftiga ändå. En hel del människor – om än inte lika många som förr – väljer fortfarande att bo där.

Lokalredaktioner och papperstidningar försvinner. Men nyheter och information finns i alla fall att tillgå – på andra sätt. Bilar drivs snart inte av bensin och diesel längre. El och annat tar över. Snart kanske vi inte ens behöver köra dem själva. Automatiska bussar är redan i drift, här och där. Men människors transportbehov ökar allt mer – och tillfredsställs också.

Allt är inte som förut. Aldrig. Inte någonstans.

Det är dyrt att hålla på med trav. Som ägare, som uppfödare, som spelare, som aktiv – och inte minst som amatör.

Några få vinner, och kan i slutänden kvittera ut en nettointäkt via travet. De flesta inte. Så har det alltid varit – och kommer alltid att vara.

Många människor i vår bransch ropar på kostnadstäckning. Självklart vill man hellre att återbetalningsgraden totalt sett för exempelvis små amatörtränare ska ligga runt 40-50 (helst 110!) procent, snarare än som i dag, kanske neråt 15-20-25 procent.

Men hur det nu än är, så är travsporten just en sport. En idrott. En tävling. Där några få vinner, och de flesta inte. I alla fall sett till kronor och ören.

Travsportens stora trick, är att få alla intressenter att känna att drömmen, möjligheten till ett ”homerun”, en personlig succé, finns där. Medan var och en ändå inser riskerna, svårigheterna, de trots allt relativt små chanserna till det.

Framför allt: Detta samtidigt som varje människa inom vår sport ändå har så trevligt medan den ”förlorar” sina pengar, att den gärna vill fortsätta att hålla på ändå. Som med vilken annan hobby som helst. Att trivseln finns där. Värmen. Livsstilen. Umgänget. Kärleken till hästen. Samspelet med djuret. Allt det där som trav innerst inne handlar om.

Svensk Travsport bör självfallet göra vad man kan – även ekonomiskt – för att bromsa den nedåtgående amatörtrenden. Men vi måste också alla inse, att denna travets amatörnedgång löper parallellt med nästan allt annat runtom oss, i det moderna samhället.

Travsporten i sig, och våra kompisar hästarna, kan troligen fortsätta att leva rätt så gott framöver också.

Amatörer behövs även i framtidens travsport. Verkligen. De måste få ha sin plats i näringskedjan. Utan amatörer lite här och var i landet, utarmas sporten. Men att de återigen kommer att vara i majoritet, som hittills, är inte rimligt att tro. Att hålla på med travsport är numera, tyvärr, för dyrt för det.