Ledare: "Spara eller spendera – vilken metod är bäst?"

Sedan Ukraina-kriget. Även det har – utöver de rent humanitära effekterna – haft en viss påverkan på var och en av oss. Och nu vartefter har Ukraina-konflikten också övergått i en gigantisk ekonomisk kris i stora delar av västvärlden, så även här i Sverige, med många extremt påfrestande faktorer: Elbrist, räntehöjningar, bensin- och diesel-”rally”, hastig inflation och raka vägen in emot en lågkonjunktur.

Travsporten är en betydande del av samhället. Alltså har även travet vid vart och ett av de här skeendena ställts inför ordentliga prövningar.

Coronapandemin gick – med facit i hand – strålande för den svenska travsportens del. Och ST fick, med all rätt, rikligt med beröm för sitt agerande. ”Arbetsplatsdefinitionen” var ett genidrag, utfallet av denna blev perfekt – och travet var en av få näringar som till och med gick stärkt genom och ut ur pandemin. I princip inga tävlingar behövde ställas in. Intresset, nyrekryteringen, spelomsättningen och intäkterna ö-k-a-d-e under pandemin. Alla travbranschens aktörer kunde fortsätta sin verksamhet som vanligt, med i stort sett oförminskad intensitet.

Även om publiksiffrorna för all del tillfogades en – som det verkar – bestående skada.

På väg in i en bred ekonomisk kris är lättnaden över de uteblivna pandemiproblemen nu bortglömda. Den brutala verkligheten är över oss igen.

En annalkande lågkonjunktur slår stenhårt mot nästan alla i vårt samhälle. Varje enskild människa drabbas, vare sig man är insyltad i just travet eller inte.

För travets del är det lätt att rabbla upp mängder av oönskade effekter: Ett av symptomen är säljsvårigheterna och de sänkta prisnivåerna på kriterieauktionen häromveckan. Men de är bara toppen på ett isberg.

Hysteriska elpriser kommer att bli ett jättebekymmer i vinter. Dramatiska räntehöjningar slår hårt emot många tränare. Nya nivån för drivmedelskostnader likaså. Inflationen belastar alla former av inköp.

Och i änden av kedjan sitter kunden, hästägaren, som tyngs med att få betala slutnotan, i form av höjda månadsavgifter till tränarna.

Summan av de skenande prisökningarna staplade på varann, blir till en prissmocka, som gör att många hästägare riskerar att få avveckla eller minska sina åtaganden inom travet.

Till på köpet drabbas förstås – på privat basis – även den andra stora försörjningskällan inom svensk travsport lika hårt som alla andra: Det vill säga spelarna.

Det är miljarderna från ägarna respektive spelarna som håller den svenska travsporten välmående och vid liv.

Men när båda de här kategorierna nu, närmast utan undantag, får det kärvare, finns det risk att travsporten drabbas betydligt värre av den ekonomiska konjunkturen, än vad man gjorde av pandemin.

Det är inte alls osannolikt att både ägarna, och alldeles snart även spelarna, kommer att behöva spendera sina ”lust- och lek-pengar” på att täppa till andra, tråkigare och mer vardagsnära hål.

Skadan uppstår dessutom på två fronter:

• Dels handlar det om de konkreta kronorna, som man kanske inte längre har råd att lägga på travet.
• Dels handlar det om rädslan och ängsligheten, en förväntan om att det kommer kärvare tider, vilket i sin tur i sig kan vara kraftigt hämmande för spenderingsviljan hos många människor och familjer.

Som ett brev på posten, ligger därmed också osämjan nära till hands, internt inom travbranschen. Den har redan kommit krypande. Olika särintressen och parter ser i allra första hand till sin egen personliga dagssituation, och ropar högljutt efter förståelse och kompensation just för sina akuta besvär.

När nöden knackar på dörren, är det begripligt med både vädjanden och krav.

Exakt vilka åtgärder som är rätt eller fel är däremot inte självklart. För detta behövs samma tålamod, sammanhållning och utsökta fingertoppskänsla som travnäringen visade i samband med pandemin.

Men är det spara eller slösa som gäller?

Är det här rätta tillfället att öppna den ”krigskassa” som travet byggt upp, och ta av de fonderade medlen, för att möta en allmän kostnadsökning? Ska man till och med låna pengar utifrån, för att hålla branschens aktörer skadeslösa under lågkonjunkturen? Ska man förändra tävlandet – med exempelvis färre lopp, högre prispengar etcetera? Borde ATG:s överskott i ännu högre grad riktas raka vägen mot sportens försörjning? Är det eventuella strejkvapnet från de aktiva en klok åtgärd?

Detta är de svåra frågorna som travets ledning och gräsrötter i dag gemensamt står inför.