Ledare: "Machokulturen har gjort sitt"

Uttrycken är många. Alla har en gemensam nämnare: De är en del av en machokultur. En slags självuppoffrande attityd som svävat över travet sedan bröderna Nordins dagar. Men har inte den spelat ut sin roll? Är det verkligen coolt? Och framför allt; Lär vi inte av historien?

Någon beskrev det en gång: ”I hästfolks medicinskåp för människor: En tom Desivon, två plåster och en död fluga. I medicinskåpet för hästar: Trettioelva olika sårtvättvätskor, hundratals olika salvor, en garderob full med bomull och kompresser, en hopfällbar fältkirurganläggning och en uppblåsbar ambulans…”.

Det är förstås sagt med glimten i ögat. Men sanningen är inte långt därifrån. För dem som växte upp på andra sidan sekelskiftet, var det självklart att man som grabb skulle vara stark, uthållig och gnällfri. Det var liksom aldrig en fråga. Idrottsmän skulle vara hårda som sten och bita ihop när det gjorde ont. Inte visa känslor. Aldrig gråta.

Lever kvar i travsporten

Den attityden är på väg att rinna ur samhället i takt med nya generationers intåg. Men i travet lever den fortfarande kvar i alltför stor utsträckning. Det får en att fundera på om vi inte lever som vi lär. I år har vi lyssnat på Peter Ingves, Peter Untersteiner, Robert Bergh och många fler som i sin tur borde ha lyssnat på sin (sargade eller utbrända) kropp.

En del har säkert sett signalerna, men valt att blunda och låtsas som ingenting. Det hårda jobbet och de långa dagarna är bara en sida av myntet. En annan är blessyrerna och framför allt återkomsten efter (svåra) skador. Någon har kastats ur sulkyn, en annan blivit sparkad och en tredje drabbats av hjärnskakning. Ändå ska man göra “veckan efter”.

Visst, travsport är roligt och häftigt, men också farligt, lynnigt och skrämmande. Det påminner inte minst senaste tidens förfärliga olyckskavalkad om. Vi har några färskt i minnet, andra ligger några år bakåt i tiden. I olika sammanhang hör man: ”Äsch, det är bara upp på hästen igen! Ju förr, desto bättre.” 

Men är det verkligen det? När man ramlat ur en sulky? Eller dundrat in en stalldörr? Vilken forskning visar på det? Ett skadetillfälle kan bli ödesdigert. 

“Det sitter i stallgångarna”

Attityden är förlegad och tankesättet är gammalt. Och det måste förändras. Självklart ska man ha respekt för att aktiva inte blir inte fler, utan färre. Varför? Livet i travet är stenhårt. Arbetsdagarna långa och resorna många. Varje kvartal skärskådas ens insatser. Tonen aktiva emellan är inte alltid hjärtlig. Work hard, play hard. Den som vill nå toppen måste leverera, så klart.

De amerikanska ­psykologerna Matthew Oransky och Celia B Fisher beskriver de fyra främsta riskmiljöerna för att utveckla ett negativt beteende: Att ständigt prestera, att bara visa vissa typer av känslor, heterosexism och social retsamhet. Allt det där finns i travets DNA. Och det är något vi tar för givet. När man påtalar det så…”Vad då då? Så har vi alltid gjort!”

Den skadliga kulturen har mejslats ut och formats av män sedan tidernas begynnelse. Kvinnor i travet har – ärligt talat – anammat den. Att ändra sådant är inte enkelt. Den sitter i stallgångarna och i gårdsgruset. Anrika travstall har en inarbetad jargong som man inte röker ut i första taget.

“Travet är så mycket mer”

Någon borde ta täten. Ledare och aktiva har alla möjligheter att påverka och göra skillnad. Det är hög tid att använda de goda krafter som finns inom travet. Allt kan inte handla om att tävla, och vinna lopp. Travet är så mycket mer - och det är förebilderna som är kulturbärarna. Det behöver läras ut redan på Wången, helst tidigare än så.

Machokultur inom idrottsrörelsen är strukturer. Våld och sexuellt förtryck, dess yttersta konsekvens. Men det handlar minst lika mycket om sårbarhet, få vara sjuk, inte jobba när kroppen skriker, sluta plåga sig till okristligt långa resor, och förlöjliga folk som är lediga.
”Många mansdominerade yrken präglas av den här kulturen. Den driver folk att jobba hårdare, att ta risker och därmed bli en fara för sig själv och för andra”, skriver forskaren Peter Svensson som studerat byggnadsbranschen.

“Kan vara farligt att säga ifrån”

För husfridens skull är det bekvämt att se mellan fingrarna och inte ifrågasätta destruktiva normer. Det är obekvämt att vara den som säger ifrån. I vissa fall kan det till och med vara farligt. Men när vi inte tillåter oss att vara osäkra, misslyckas eller hjälpsökande riskerar vi inte bara att må dåligt utan också bidra till en kultur som präglas av ideal som blir orimliga att leva upp till och som försämrar förutsättningar för samarbete, utveckling och kreativitet.

Det är hög tid att skrota machokulturen, den gagnar varken män eller kvinnor, gamla eller unga. Att riskera sin egen eller andras hälsa är inte coolt. Det är faktiskt bara dumt.