Ledare: "Kvalsystemet till Prix d'Amérique fungerar väl"

Den typen av reaktioner har ingen plats under det franska vintermeetinget då Prix d’Amérique inte är ett inbjudningslopp. Vägen till det allra största av lopp på kolstybben i sydöstra Paris har emellertid förändrats en hel del genom åren. Fram till 1996 var Prix d’Amérique ett så kallat P22-lopp, det vill säga att platserna endast var tillägnade de vinstrikaste hästarna som anmäldes.

Därefter har ett flertal olika system använts. Sedan vintermeetinget 2016-2017 gäller B-loppen – Prix de Bretagne, Prix du Bourbonnais, Prix de Bourgogne och Prix de Belgique – som kvalificeringslopp. De tre främsta är garanterade en plats. Utöver det får även vinnaren av Prix Ténor de Baune och Critérium Continental också en plats. I teorin innebär det att 14 av loppets 18 platser är tingade av hästar som kvalat in. I praktiken är det inte riktigt så då ett antal vinstrika hästar ”alltid” placerar sig på pallen i B-loppen varför ytterligare platser finns tillgängliga för vinstrika hästar, antalet kan dock variera kraftigt.

Tidigare samlade hästarna poäng i B-loppen och de sex poängrikaste (de fem främsta i varje lopp fick poäng enligt 12-6-4-2-1) var garanterade en vojlock i Prix d’Amérique. Möjligheten att kvala in har alltså utökats då en tredjeplats tidigare inte var en garant. Även om dessa grupp II-löpningar förstås är synnerligen tuffa för det tankarna till ATG:s reklamslogan ”ingen dröm är för stor”. Med nuvarande upplägg kan, faktiskt, ekonomiskt svagare hästar få en plats om prestationen är tillräckligt bra vid ett enstaka tillfälle.

Misslyckas en häst med pallplacering i B-loppen, eller att matchningsplanen är en annan, krävs alltså pengar på kontot. Fyraåriga hästar får räkna upp sin prissumma med 30 procent, för femåriga hästar gäller 20 procent och för sexåriga 10 procent. Dessutom måste aktuell häst ha tjänat minst 13 000 euro under föregående, dryga, tolv månader. Huruvida det är en tillräcklig markör för att formen är god går verkligen att diskutera, samtidigt är den regelskrivningen mer av akademisk art.

Fördelen med det nuvarande franska upplägget är att så kallad préparé-körning kan vara riskabelt eller till och med förödande. En annan fördel är att hela vintermeetinget omfamnas på annat vis, vägen till storloppet får en annan relevans. Tjusningen med inbjudningar kan också vara snårig, subjektiva bedömningar behöver göras hela tiden. Här är det mycket tydligt: Pallplats i B-loppen, seger i Ténor de Baune eller Critérium Continental eller rikligt med pengar på kontot, annars blir det ingen plats. Aktiva bör också känna en trygghet i att veta om hästen kommer med eller inte i större utsträckning än tidigare. Nackdelen är att några gamla slitvargar med välfyllt konto men för stunden begränsad form och/eller kvalitet kan ta plats från, ofta, yngre hästar som är mer spännande och kanske dessutom väg uppåt i karriären. Daniel Redéns Honey Mearas var i den farozonen i förra veckan men har nu en plats. Ett annat utfall hade nog vållat en del reaktioner i Sverige, men reglerna är lika för alla.

Kulturen skiljer sig åt mellan länderna och i fallet Elitloppet är det sunt med inbjudningar i stället för en rad kvalificeringslopp även om det inte saknats sådana heller. En sista chans kan finnas på Solvalla, men i övrigt? Nej, det blir lite knepigt när kvalificeringslopp hålls på andra banor än aktuell arena, att jämföra med franska vintermeetinget där alla lopp i den här cirkusen körs på Vincennes. Dessutom är det ett långvarigt evenemang som utländska gäster gärna besöker. Solvalla har svårt att locka vissa gäster till ett lopp. Med andra ord är det en utopi att franska hästar ska kvala in på svensk mark. De styrande har, som beskrivet, skruvat på franska modellen vid flera olika tillfällen. Om nuvarande upplägg gäller även om tio år? Det står skrivet i stjärnorna. För stunden finns inga skäl att ändra i varje fall. På torsdag vet vi exakt hur startfältet till årets upplaga ser ut.