Ledare: "Ja – totoluckorna behöver faktiskt stängas"

Var allt verkligen bättre förr? Ibland, ja. Fast oftast inte

Att leva ett modernt liv, i ett modernt samhälle, är både spännande, kittlande – och jobbigt. Det har folk tyckt i alla tider genom historien. Man blir å ena sidan stimulerad, fascinerad och kraftigt hjälpt av många nya uppfinningar – samtidigt som man å andra sidan kan bli störd i sina rutiner, pressad av att behöva ta till sig nya kunskaper, och dessutom känna sig nostalgisk när det gamla försvinner, och tycka att ”det var bättre förr”.

Men var allt verkligen bättre förr? Ibland, ja. Fast oftast inte. De allra flesta utvecklingar är inte bara oundvikliga, sett till hur ett samhälle och dess kunskaper utvecklas – de blir också reella kvalitetsförbättringar, när alla kommit över tröskel- och övergångsfasen.

Det svenska travet har ständigt brottats med de här epokskiftena under de senaste 30–40 åren. Du kunde en gång i världen plötsligt börja lämna in dina travbongar på Posten, istället för på banan. Efter ett tag kom totomaterna ute på stan. Loppen började sändas i tv – först i efterhand, senare live. Resultattelefonerna lades ner. Spelbutikerna blomstrade, men börjar nu allt mer avvecklas. Internet och e-handel slog igenom stort. Den totala publiken som tittar på travlopp har ökat – men inte på plats ute på banorna, där det mest gått åt andra hållet. Och så vidare, och så vidare.

Alla, absolut ALLA, de här förändringarna har i inledningsfasen hälsats av kraxande olyckskorpar, gnäll i buskarna och klagosång från många av oss redan befintliga travintresserade personer. Men i slutänden har det blivit bra, i princip varje gång. Eller… kanske inte alltid fantastiskt, i allas ögon – men på ett nytt sätt, och på ett annat sätt. Och nästan alltid till nytta och till fördel för travsporten (och spelet) i stort.

För att koppla detta till travets nästa stora paradigmskifte, som vi till synes är mitt i: Att ”luckorna” och totohallarna stängs igen.

I magen är det inför detta lätt att spontant känna: Hemskt. Sorgligt. Nästan läskigt. Nånstans uppfattas det här säkert av somliga som ett definitivt farväl till den gamla, goda tiden. Lättsamheten, enkelheten, det lilla, och det raka, är en gång för alla på väg bort.

Men samhället är och blir aldrig detsamma som det en gång var, för 30–40 år sen, när många av oss som är travintresserade idag, växte upp. Ingen pratar om folkhemmet längre, LP-skivorna och grammofonerna är borta, CD-skivorna också förresten, hemtelefon blir allt ovanligare, tv-apparaterna ser inte ut som förr, bensinbilarna är snart historia, papperstidningen har dominerat samhället – men är på väg bort igen, kontanter är det knappt ingen som vill gå omkring med längre, och, ja… allt-ni-vet.

Att totoluckorna stänger är måhända inte precis t-r-e-v-l-i-g-t. Men logiskt. Den fysiska kontanthanteringen i hela samhället är på väg bort. Bedrägerier och ekonomisk brottslighet ökar. Registrering och kontroller av penningtransaktioner är ett måste. Och, enkelheten med att slänga fram en femtiolapp och säga ”åttan, plats”, har i stort sett redan försvunnit. När vi för något år sedan fick leg- och kontokrav på alla spelkunder, gick ändå just d-e-n känslan i kras. Det blir möjligen lite svårare för en del äldre, i plus 70-kategorien, nu. Kanske lite mer omständligt i till exempel en del VIP- och sponsortält. Eventuellt lite bökigare för nybörjarbesökare på en bana.

När och om ATG gör allvar av att stänga luckorna för gott, till år 2023, så svider det till i hjärtat hos alla oss som är födda i mitten av 1900-talet – på 30-, 40-, 50-, 60- och kanske 70-talen.

Men i historiens ljus, om låt säga tio år och framåt, så kommer knappast någon att fundera närmare över de igenbommade totoluckorna. Alla människor i vårt samhälle kommer i en nära framtid att betala det mesta vi köper digitalt. Appar och hemsidor blir nästan alla företags huvudsakliga säljytor. Näthandel och självscanning har i princip redan stängt igen manuell betjäning på bank- och postkontor. Det håller på att avveckla kassorna på Ica och Coop. Och sedelautomaterna på bensinmackarna är ett minne blott.

Travet överlever de stängda luckorna också. I en förlängning – och i ett mer strukturellt och större samhälleligt perspektiv – kan man förmodligen till och med påstå att travet m-å-s-t-e stänga luckorna. Det går helt enkelt, rent ekonomiskt och organisatoriskt, inte för någon typ av verksamhet, att både utveckla en massa nya tidsenliga innovationer, ochbehålla, underhålla och bemanna också alla sina tidigare metoder, från förr.

Totoluckorna försvinner. Men pengarna fortsätter strömma in ändå. Och travet och hästmänniskorna går vidare, på lite nyrenoverade stigar. Det är evolutionens, tidens och livets gång. Även om det, för all del, kan dra med sig en och annan tår i ögonvrån, längs vägen.

NICLAS ANDERSSON