Ledare: "Hur säkerställer vi att de får en god pension?"

När ryttarna hoppat av sina hästar på Friends Arena efter Life After Racing Trophy lyser deras ögon. Prestationen under dressyrprogrammet är inte i närheten av lika viktig som det faktum att de blivit insläppta i ridsportens finrum under Sweden International Horse Show.

Några av dem tycker att det är tråkigt att travhästarna inte längre frysmärks. Det är nämligen något de gärna visar upp, de vill att det ska synas att det är en före detta travhäst de rider på. De vill visa att det går och de andas framtidstro. Varför känns det då som att kastas bakåt i tiden till när man satt med kluriga mattetal i skolan och tårarna började bränna bakom ögonlocken av frustration?

Enligt statistik från Svensk Travsport per 15 oktober finns 15 079 hästar i träning. Antalet har minskat kontinuerligt de senaste 20 åren men i just den här kontexten känns siffran svindlande. I fjol fanns 15 335 hästar i träning, det är ett bortfall med 256 hästar. Hästar som tidigare varit ute från träningslistor kan ha gått in igen och vice versa. Men ändå.

I en intervju med Life After Racing tidigare i år berättade styrelseledamoten Jessica Ortiz Bergström att stiftelsen via sin facebooksida hjälpt närmare 70 hästar att hitta nya hem förra året. Hon tillade också att det är ännu fler hästar i år som söker hem och att det i och med det ekonomiska läget blivit svårare att omplacera dem.

En snabbkoll på sajten Hästnet, som får anses vara den främsta källan för köp och försäljning av hästar i Sverige, visar i skrivande stund att närmare 3 800 hästar är till salu. Antalet annonser för de som söker hästar ligger på 388. Sökesannonser är inte lika förekommande men det visar en obalans som inte bara gäller travsporten.

I hästhållningspolicyn som antagits av Svensk Travsports och ATG:s styrelser står det att hästägare på alla sätt bör se till att deras hästar behandlas med sympati och humanitet den dagen de lämnar tävlingskarriären. Vidare står det på förbundets hemsida att man sedan flera år tillbaka samarbetar med Svenska Ridtravarförbundet som har lokala distrikt (det finns sex i Sverige, sju är vilande). Sista stycket handlar om att skiljas från sin häst och hur man främjar god hästvälfärd genom att veta när det är dags att avsluta hästens liv.

Tillbaka till ekvationen. Säg att vi har runt 100 pensionerade travhästar (mig veterligen förs det i dag ingen exakt statistik kring det här) som söker ett nytt hem årligen. Förmodligen är det fler då antalet hela tiden fylls på. Ansvaret för att hitta en trygg tillvaro för de här hästarna ligger på deras ägare. Hästägare som redan är under press med ökade kostnader för sina tävlingshästar. Lägg därtill att vi även har tränare som är stressade över att få in nya kunder. Om en hästägare är ny inom sporten finns mycket knapphändig information kring hur de ska hantera den dagen tränaren ringer och säger att karriären är över. Ska de ställa hästen i garaget?

En pensionerad travhäst kan förgylla livet för många. Den kan bli någons bästa vän, en fin kompis att lufsa runt med i skogen eller en häst att utvecklas med inom ridsporten. Eller varför inte en snäll hagkompis. Men de hemmen är lätträknade och därför ligger just nu mycket av hästarnas öde i händerna på eldsjälar som vill ta emot dem och en stiftelse som gör vad de kan med knapphändiga resurser. Det räcker tyvärr inte för att säkerställa att hästar “behandlas med sympati och humanitet den dag de lämnar tävlingskarriären”.

I somras under World Trotting Conference i Berlin föreläste Jessica Stark från World Horse Welfare. Hon betonade vikten av att ta ansvar för tävlingshästen under hela karriären. Hästen behöver under karriären hållas på ett sätt som säkerställer att det finns ett liv kvar att leva den dagen då tävlingsskorna läggs på hyllan.

Hon förklarade att deras organisation ser det som så att längden på ett liv aldrig bör prioriteras över livskvaliteten, således är de inte emot att hästar tas bort men hon tillade en brasklapp: ”Det är en balansgång, det är här etiken kommer in. Det kan inte vara en lösning på att man avlar fram för många hästar som industrin inte tar ansvar för. Jag tror att allmänheten har svårt att förstå varför man avlivar hästar efter att den gett dig så mycket.”

Inte alla, men vissa, ställs ibland inför en återvändsgränd – det går inte att ha kvar en häst i livet och det går inte att hitta ett nytt hem åt den inom en rimlig tidsram. Det är en komplex fråga, men låt oss då anstränga oss rejält för att hitta lösningar. För tiden som det här fortsatt kommer att vara ett socialt accepterat förhållningssätt har redan sprungit ifrån travsporten.