Ledare: "Hur lyckosamt är egentligen antidopingarbetet?"

Tolv personer deltog i studien vars syfte var att applicera substanser med anabol steroid-effekt på kroppen med en så kallad bärarsubstans som inte kunde spåras i efterhand. Resultatet var slående: samtliga uppvisade spår av förbjuden substans i sina urinprov. En klapp på ryggen eller ett handslag kunde överföra en förbjuden substans utan att sabotören själv smittas eller kan spåras.

– Jag vill inte sprida undergångsstämning men jag frågar mig om det här kan vara början på slutet för den professionella idrotten, sade tyske Jan Frodeno som vunnit Ironman World Championship tre gånger samt OS-guld i triathlon.

Frågan är såväl berättigad som beklämmande jobbig. Den omvända bevisbördan som råder inom dopingfrågor är inte alldeles enkel – samtidigt kan utövare som tagit del av den här lilla studien hävda sin oskuld och visa på kontamineringsrisker. Idrott är en mångmiljardbransch med prispengar, sponsorkontrakt och sändningsrättigheter, fast hur många är egentligen rena? Hur många fuskar?

Debatten runt antidopingarbetet i travsporten har intensifierats efter en bild på Jerry Riordan från Frankrike där han ses ”slanga” en häst, något som är tillåtet där och bilden i sig är alltså inget bevis på något förbjudet. Inom travsporten är det emellertid ännu svårare att ta sig genom en snårig djungel av hinder eftersom hästen inte kan prata. En titt på domarna i ansvarsnämnden (nu Stad) och överdomstolen i modern tid ger ett tydligt mönster: aktiva döms enligt tränaransvaret och uppsåt är oerhört sällsynt – likaså oaktsamhet. I grunden kan det anses vara ett gott betyg, att svenska travsporten är seriös och ren. Problemet är bara: vem tror det? Varför skulle travsporten vara fri från personer som tar förbjudna genvägar och dessutom utsätter ett djur för något olämpligt eller till och med olagligt när fuskare existerar och ertappas i alla andra sammanhang? Naivt är ordet som brukar användas om en sådan ståndpunkt och hur bryskt det än må låta bör antidopingpersonal vara skeptiska, misstänksamma och kritiska. Ett annat tydligt mönster är att det inte sällan är dopingprov efter lopp som legat till grund för bestraffningar (eller frikännanden) och självfallet ska sådana prov genomföras.

Fuskare brukar dock ligga steget före och hur lyckosamt är egentligen antidopingarbetet i svensk travsport? Antingen kan man se på saken som att få positiva prov innebär att det är lyckat eller så kan man dra slutsatsen att få positiva prov samt avsaknad av positiva prov eller domar i anslutning till andra metoder inom arbetet är ett tecken på det motsatta – att alldeles för få fångas. De senaste tio åren har ett ytterst fåtal har bestraffats med annan slutsats än ”tränaransvar men utan uppsåt och inte oaktsamt” – ingen i den absoluta toppen. Av naturliga skäl varken kan, eller ska, Svensk Travsport berätta om alla sina metoder och den delen av verksamheten blir därför lite av en skyddad verkstad.

Medierna har inte heller legat i framkant i ämnet av andra skäl: pressetik och brist på bevis. Rykten av sådan karaktär kan inte publiceras hur som helst och detaljerad information eller till och med konkreta bevis är inte en central del runt fikaborden. I stället hörs ofta snack som ”alla vet väl att den och den dopar”. ”Alla vet.”

Om nu alla vet, varför ställer sig inte en hel bransch sig kollektivt bakom eventuella vittnen och visselblåsare?

Om nu alla vet, varför nås inte ST av tillräcklig information för att kunna agera och – inom sportens system – lagföra tränarna?

En annan brist, eller styrka, är juridikens ramverk och reglementen. Ett av världens mest kända dopingfall är Max Hauke som togs på bar gärning i samband med skid-VM i Seefeld 2019 då polis stormade in i ”dopinghuset” och filmen läckte ut till medier. Han hade, enligt egen utsago, satts i kontakt med tyske läkaren Mark Schmidt genom dopingavstängde Johannes Dürr som också hade en roll i Seefeld-skandalen. Svensk travsport har inte haft ett identiskt fall men razzian hos Magnus Dahlén våren 2015 hade likheter då dåvarande veterinär Göran Åkerström efter iakttagelser och beslag misstänkte att en V75-häst blivit dopad och strök honom. Dahlén som fortsatt är aktiv dömdes dock inte för annat än felaktig hantering av mediciner och behandlingsjournaler.

I allmänhet: hur mycket krävs egentligen för att bestraffa någon för uppsåtligt fusk?

Hur mycket ska krävas?

I en tid då ”alla vet” är det här särskilt intressanta frågor – eller är verkligheten så vacker att ingen svensklicensierad topptränare tänjer på reglerna? Bristen på tillslag pekar ju åt det hållet.
 

I KORTHET

Svensk BC-fest i USA

Det haglade svenska framgångar i USA under den gångna helgen. Lucas Wallins Rebuff vann hingstklassen i Breeders Crown för tvååringar, Marcus Melanders svenskfödda Joviality stoklassen. Åke Svanstedt vann Bredeers Crown med äldre hästar: Felicity Shagwell och Ecurie D.

CITATET

Topp tio jag någonsin kört

Thomas Uhrberg om Steen Juuls Extreme som vann C.L. Müllers Memorial på Jägersro.