Ledare: "Gärna hjälp åt skötarna – men med valfrihet"

Myndigheter och beslutsförfattare som hör talas om ett problem och/eller en utsatt grupp av något slag, vill ofta visa godhet, handlingskraft och ingripa med pondus.

Som några banor nu (bland annat Axevalla och Umåker) inom travet. Skötarhjälpen. Ett initiativ som också applåderas av instanser som Hästnäringens Yrkesnämnd och Hästnäringens Nationella stiftelse.

Ansatsen är vällovlig. Värd att berömma, absolut. Skötarna är en hårt ansträngd och tungt belastad kategori inom travsporten. Deras situation är tuff. Kanske är skötarna rent av travsportens allra viktigaste sektor att se och stötta. De har ofta tidiga morgnar och sena kvällar på jobbet, därtill extra helger, slitiga uppgifter, långa arbetsdagar och veckor, många passhästar – och låga löner. Utvecklingsidéer som ställer sig på skötarnas sida är verkligen både efterlängtade och välbehövliga. Varje åtgärd som eventuellt kan dämpa arbetsbördan och ge mer andningsutrymme åt skötarna är värd att diskutera och överväga.

Därför är det glädjande att det nu kommer konkret action till skötarnas undsättning.

Men är Skötarhjälpen optimalt utformad, direkt från start?

Kanske finns det ändå anledning att ifrågasätta det – och ytterligare se över detaljerna.

Förslaget i sin hittills presenterade form, bortser nämligen delvis från några av de allra viktigaste parametrarna inom travsporten: Hjärta. Känslor. Engagemang. Stolthet. Lojalitet. Passion. Tillit. Och relationer. Detta nonchaleras lite grann i det möjligen inte helt färdigtänkta ”erbjudandet”. Att gå för en lösning som bagatelliserar skötarens förmodade stolthet och närhet till sin passhäst, kan – i vissa fall – bli lite fel.

Skötarna behöver hjälp – så långt är det sant och rätt tänkt. Men så gäller det ju att hjälpen sätts in på rätt ställen och verkligen träffar målet. Skötarna behöver förbättrade villkor. Högre ersättning. Ökad anställningstrygghet. Bättre scheman. Längre ledigheter. Rimligare möjligheter att kombinera sitt yrkes- och privatliv. Allt detta till vardags.

Tanken att erbjuda utselningsskötare just på tävlingsdagar, att kalla in någon helt annan att komma in till en främmande häst och bara sköta om det roligaste, vid själva festtillfället… den känns inte riktigt klockren. Säkerligen för några. Men knappast för samtliga.

För vissa kan den föreslagna arbetslättnaden i stället samtidigt rycka bort en del av glädjen och stoltheten i jobbet.

En fotbollstränare skulle knappast acceptera att inte få vara med sitt lag när det blir match, och  istället ersättas av en gästcoach. Skolelever vill inte ha ledigt på examensdagen. Ingen på Travronden vill få fritt under elitloppshelgen. Jultomten skulle inte gå med på att ha semester på julafton.

Man kan på goda grunder anta att en hel del skötare – kanske de flesta – tycker att tävlingstillfällena för den egna passhästen, är jobbets guldkant. En sorts belöning för vardagens slit i det tysta.

Ett ledighetsförslag i endast den här utformningen är att underskatta skötarens betydelse för hästen. Hennes (eller hans) närvaro är nästan alltid en trygghet för hästen, och en frånvaro vid tävlingstillfällen skulle förmodligen, i somliga fall, även kunna vara en nackdel för just hästen, och försämra dess förutsättningar till en bra prestation. Vilket knappast skulle uppskattas av vare sig ägare, tränare, kusk  eller hästen och skötaren själva.

Att skicka in en ersättare just när ens hjärtas vän ska upp på scenen och få möjlighet att ta emot jubel, beundran och uppskattning, kan – i vissa fall – vara okänsligt.

Det kan lika väl vara morgonen efter som en del av våra skötare skulle behöva och uppskatta avlastning. Det är inte alltid tävlingen i sig som är ett bekymmer – utan snarare tävlingen i kombination med kommande dags morgonpass.

Om skötaren själv får välja, kanske assistans i andra änden vore minst lika attraktivt – i alla fall för vissa individer; avlastning från väckningen klockan fyra, bussen kvart i fem, fodringen kvart över, och mockningen klockan sex – när man nyss kommit hem från tävlingarna, nånstans vid halv två-rycket, bara några timmar tidigare.

Alla är inte lika, helt enkelt.

För en del tränare och skötare är den nu redan presenterade idén sannolikt ett utmärkt förslag. Särskilt för små tränare, som inte ens har någon anställd skötare, och då vid tävlingar kan få möjlighet att kalla in lite extra hjälp.

Förslaget passar naturligtvis också de skötare som hellre prioriterar vardagen i stallet, före själva tävlandet. Vilket en del gör.

Men det känns fel att utgå från enbart det tänket. För den skötare som älskar tävlingarna, kan den här utformningen av skötarhjälp bli att vrida klockan tillbaka, och man skulle till och med kunna se det som en lite tveksam gammal kvinnofälla: ”Okej, du tar hand om skitgörat, sen kan du gå hem och vila, så tar nån annan det roliga”.

Inget fel i att agera och komma rusande till skötarnas undsättning. Verkligen inte. Tanken är god. Men eventuellt borde banorna, Svensk Travsport och diverse nämnder och stiftelser kunna putsa stöttningen på det här temat en runda till.

Möjligen skulle en komplettering med ett alternativ – det vill säga morgon- och förmiddagsskötare dagen efter tävling – kunna stärka stödet ytterligare, utan att de mest tävlingsintresserade skötarna ska riskera att knuffas undan mitt på sin trevligaste ”prime time”.

Om en sådan valfrihet är möjlig att få till, kan det stärka Skötarhjälpen ännu ett snäpp.