Ledare: "Företagsbygget imponerar lika mycket"

Synonymt med nämnda superidrottare är förstås att deras varumärken fått en enorm skjuts med allt vad det innebär i en digital värld. De omger sig också av agenter, tränare och experter som hjälper till med den typen av frågor. Den mediala pressen och det, numera, allt kortare avstånd mellan stjärnor och fans är press nog även om det oftast verkar vara den egna kravbilden som är allra störst. 

Med det sagt har huvudsakligt fokus kunnat koncentreras kring fysiken, tillslaget på bollen, tekniken i simbassängen, att springa snabbare, att slå hårdare eller att hoppa högre.

Travsporten ser annorlunda ut. Begrepp som ”hästkarl” har visserligen inte utraderats men är inte alls lika frekvent förekommande. En travtränare måste förstås ha synnerligen goda kunskaper om häst, balansering, träningsdos och emellanåt också körkonst. Premiäråret som A-tränare, 2018, körde Daniel Wäjersten in knappt 1,3 miljoner kronor. 

Krävs mer än bara hästkunskap

Efter lördagens barriärbrytande dubbel i Oaks och Kriteriet står det klart att han kommer att köra in över 40 miljoner kronor i år och har goda möjligheter att bli landets vinstrikaste travtränare, även om han är marginellt bakom Daniel Redén för stunden. För att göra den resan är inte hästkunskap tillräcklig.

Statistiken talade sitt tydliga språk: Vinna båda treåringsslagen är väldigt svårt, endast Timo Nurmos och Stefan Hultman har lyckats göra det samma år. Dessutom lyckades Wäjersten med bedriften från uppenbart överskattade spår ett – dubbelt upp. Han blev också först i historien med att göra det som tränare och kusk vilket säger tillräckligt mycket om hur svårt det är med tanke på giganterna som verkat i den här sporten.

Det går dock att argumentera för att utvecklingen av verksamheten är en ännu större kvalitetsstämpel. Att gå från knappt tio till hundra hästar i träning, att gå från två-tre anställda till tjugo och att multiplicera omsättningen tio gånger på en handfull år är en fruktansvärt svår uppgift, inte allra minst i den här branschen. 

Det är vanligt förekommande att företag får så kallad ”växtvärk” när utvecklingen går i rasande fart – i travsfären innebär den här typen av tillväxt till exempel fler resdagar. Organisationsbyggandet tycks ha fungerat strålande och det är uppenbart att ekonomiutbildade sambon Anna Hägglund har en nyckelroll i verksamheten, men det krävs också att hela teamet levererar. 

Värt att poängtera är dessutom att rörelsen växt organiskt – det finns ingen miljardär som satt 40-80 hästar i träning hos honom – och den stora omsättningen på hästar verkar inte vållat problem som det ofta gör: Antalet strykningar är få och varje ny platå har inneburit en nivåhöjning.

I en tid när produkten ofta kallas för en ”upplevelse” och arbetsförhållanden, av rimliga skäl, har tagit större utrymme ställer det andra krav på en travtränare nu jämfört med på 90-talet. Huruvida han är lika framgångsrik där som på tävlingsbanan är svårt att bedöma från sidan – däremot tycks det inte finnas mycket att kritisera. 

En relativt konfliktfri tillvaro

En företagsbot på 50 000 kronor avseende en trafikrelaterad miss och en märklig manöver efter ett lopp på Solvalla tidigare i år där irritationen såg ut att bubbla över – även om han själv förnekade det – är på det stora hela en relativt konfliktfri tillvaro. 

Med en starthäst på Örebro i torsdags, två på Bergsåker samma dag, två på Vincennes i Frankrike under fredagen och sexton på Solvalla i lördags är slutsatsen åter given: Hästkunskap i all ära, men den hade inte varit i närheten av tillräcklig om organisationen inte fungerat. 

I en alltmer kommersiell värld är vi fortsatt väldigt koncentrerade på sportsliga parametrar medan organisationsbygge inte ägnas särskild tankekraft. Han är inte unik som lyckats med en resa inom travsporten – men på så kort tid, och till synes så smärtfritt, är inget vi är vana vid att se.