Ledare: "Elitloppet är lika mycket arrangemanget som 16 hästar"

Sent på fredagskvällen släppte Solvalla den första överraskningen kopplat till årets elitlopp. Efter ett inrutat schema med inbjudningar lördag efter lördag i Kanal 75:s V75-sändning återvände folkomröstningen från 2006 då Super Light tog en plats. 

Dagen därpå deklarerade Adrian Kolgjini att stallet inte var intresserade av ”Melodifestivalen” – att röstas in i Sveriges största lopp för äldre eliten. Tråkig PR för Solvalla kan tyckas, sanningen är nog precis tvärtom – det gav ytterligare ljus på omröstningen. Åsikterna om initiativet går isär. Visst går det att å ena sidan argumentera för att Anders Malmrot därmed lämnade ryggen fri, slapp (ytterligare) kritik om den sista inbjudan då det låg utanför hans påverkan. Å andra sidan kan man framhålla att folket fick säga sin mening och antalet röster, över 50 000, är en respektingivande siffra trots möjlighet till flera röster via olika plattformar och nätverk. Även om travtränare och hästägare till stor del följs av likasinnade på sociala plattformar gav det dessutom organisk spridning så tilltaget lär ha gett önskad effekt. Överlag blev upplägget dock lite spretigt vad gäller fältet. Trots att Elitloppet debatteras i veckor – månader! – är det en tämligen liten krets som på rak arm kan redogöra för vilka lopp där vinnaren får en direktplats och att då slänga in omröstning två dagar före lottningen? Lite väl rörigt.

Nu är spekulationerna över vad gäller startfältet och nu är spekulationerna i gång vad gäller tänkbara finalister, löpningsscenarier och slutvinnare. Något som inte tagit överdrivet stor plats i debatten är att förstapriset uppgår till rekordhöga fem miljoner kronor. ”Vad fan får jag för pengarna?” 

Näringslivspampen Leif Östlings citat i Uppdrag Granskning är en modern klassiker och riktigt den kritiska hållningen är överdriven här. Däremot bör frågeställningen vara huruvida det hjälpte till att locka till sig hästar? Inte i någon vidare utsträckning för, krasst, vilken krets hade avstått om den gamla nivån på tre miljoner kronor varit kvar? Knappast någon. När prisnivån spikades var det omöjligt att sia om hur världseliten skulle se ut och allt är inte pengar (San Moteur) och att matcha intäkterna i avelsbranschen är en utopi. Efter Ecurie D:s rekordlopp i helgen och nyss nämnde San Moteur är det klart att det i teorin hade kunnat bli ett starkare fält men som helhet är det fullt godkänt – Hail Mary har trots allt varit den realistiska drömhästen under ganska många månader.

Richard Westerink gråter inte blod över spår sju med Etonnant varför det kanske inte ska klassas som otur i lottningen till skillnad mot Don Fanucci Zets åttondespår för andra året i rad. Givetvis går det inte att påverka lottningen men med internationella ögon är det knappast optimalt med Önas Prince från spår ett i ena heatet och fem svenska flaggor invändigt om Mister F Daag, Vivid Wise As och Extreme i det andra heatet. En del av spelet i allra högsta grad och ur en aspekt är det en liten svaghet att spåren har så stor betydelse när liknelsen kan göras med Prix d’Amérique där startspår inte ens existerar. Det kan dock påtalas att vinnarna Iceland (2010), Dijon (2019) Don Fanucci Zet (2021) samtliga hade spår åtta i försöket och att dessutom Earl Simon och Yarrah Boko vunnit försök från spår åtta senaste tio åren, så är snacket om spåren något i överkant?

Apropå folkets häst är det inte alldeles enkelt att slå fast vad för typ av vinnare som är bäst för loppet ur ett marknadsföringsperspektiv mer än att mixen är att föredra. Inhemska vinnare som radas upp är knappast önskvärt för att locka till sig utländska ekipage eller internationellt intresse i största allmänhet. Timoko är svår att glömma givet hans dubbla segrar och flitiga deltagande men nyss nämnde Dijon är en vinnare som knappast etsat sig fast i minnet eller som gav ytterligare image till loppet även om en slutsats är svår att dra eftersom efterföljande två år var hämmade av corona och praktskandalen Propulsion. Dijon är därmed den senaste vinnaren som publiken hade möjlighet att hylla. Trots flera ”nya” tilltag som höjda prispengar, folkets häst och återvändande publik. Varumärket Elitloppet skulle må bra av en vinnare som folket vill se, tufft, men schysst, tävlande värt namnet och en publik som suktat efter travsport i världsklass sista helgen i maj på Solvalla. Där och då spelar det ingen roll om förstapriset är tre eller fem miljoner kronor – Elitloppet är lika mycket arrangemanget i sig som 16 hästar fördelade i två heat med efterföljande final.