Ledare: "Det går att känna sympati för båda parter"

Djurförbudet för den unge lärlingen Tyler Mifsud har sänt en chockvåg genom Travsverige. Han fick av travet självt ett tämligen standardmässigt böter och en kortare avstängning, efter att med sitt körspö ha orsakat märken på en häst i ett lopp i Vaggeryd, för två år sedan. Men senare dömdes Mifsud av samma orsak även civilrättsligt av tingsrätten för djurplågeri – och fick dagsböter. Nu har länsstyrelsen till följd av detta i sin tur gått vidare och utfärdat djurförbud för honom. 

Naturligtvis ligger det nära till hands att känna sympati för den ambitiöse lärlingen, som nu blivit en symbol, eller en form av offer, för något egentligen större. En hel del av hans kollegor tycker synd om honom. Vissa anser att han har råkat ut för ett (slumpmässigt eller medvetet) byråkratiskt övergrepp. “Det finns väl folk inom branschen som hanterar djur sämre än Mifsud. Inte minst till vardags, utanför tävlingsbanan. Mifsud är knappast elakare mot djur är någon annan” – ungefär så menar många på de svenska stallbackarna i dag.

Ens empatiska inre säger: Tyler Mifsud har nog knappast haft något ont uppsåt. Han är en lovande framtidsman inom travsporten. Och troligen inte alls olämplig för att arbeta med hästar. Men det som händer offentligt, på en tävlingsbana, med pisk i handen, är en oerhört uppenbar och tydlig signal mot hela omvärlden. Travet som sport måste inse det.

Omgivningen och organisationen har inte i tid gett unge Mifsud det stöd och den rådgivning som han bevisligen skulle ha behövt. Extra knepig har situationen förmodligen blivit för Mifsud på grund av att han är invandrare (från Malta). Inte för att myndigheterna vill ”sätta dit” just honom på grund av det. Men dels för att han inte har svenska som modersmål, dels för att det kanske inte alltid är lika enkelt att förstå alla lagar, tolkningar nyanser, etcetera, rent juridiskt, i ett land där man inte är infödd. Det kan man ha förståelse för. Med rätt retorik, inramning, förklaringar och överklaganden, hade Tyler Mifsud kanske inte behövt hamna i den här situationen med, i praktiken, ett yrkesförbud.

Förr eller senare skulle den här dagen ändå komma – för någon person inom travet. Nu råkade det bli Mifsud. Måhända en aning slumpartat. Det känns i ögonblicket hårt och kanske orättvist att en enskild liten person hamnar i kläm och i stenhårt fokus. Men att vi någon dag skulle komma dit som vi nu gjort, var oundvikligt. Det är möjligt att Tyler Mifsud så här i elfte timmen, eller i efterhand, kan räddas kvar i branschen, om han kan få tillräcklig hjälp med överklaganden och motiveringar. Många hoppas att en sådan lösning kan dämpa hans rent personliga påföljd. 

Fast för travet i stort blir historien ändå garanterat en väckarklocka. Det måste den bli. Vilket förmodligen är precis vad länsstyrelserna, lagstiftarna och samhället “utanför” anser att vi behöver.

I sociala medier påstår en del travfans att länsstyrelsen i Skåne län har gjort sig skyldig till förföljelse och allvarliga formaliafel i det aktuella fallet. Men det finns inga konkreta fakta som stödjer sådana teorier. Länsstyrelserna har sina lagar, direktiv och arbetsrutiner att förhålla sig till – något som ytterst få av oss i travsfären har någon djupare kunskap om, eller insikt i. Personalen på länsstyrelsen gör nog sitt jobb, precis som de flesta av oss andra. Att de skulle ha något särskilt ont öga till Mifsud eller travsporten förefaller mindre sannolikt.

Tiden är nog snarare kommen för den svenska travsporten att idka självrannsakan; att verkligen fundera över hur vi ska göra med spöanvändningen. Världen runt om oss harklar sig och knackar på dörren. Vi kan i längden inte ducka för det. I så fall kommer folk och gemene man att vända oss ryggen. Och då är det ”game over” för travet.

Ärendet är en skarp påminnelse för travsporten om att vi i allra högsta grad ingår i ett modernt samhälle, och att man måste lära sig att leva med den moral som gäller i vanliga vardagslivet, just här och nu.

Travet som sport, som spel och som näring, är helt beroende av en acceptans också ute i det civila samhället, utanför vår egen bubbla. Travet kan inte på egen hand ha regelverk och moraluppfattningar utifrån hur det ”alltid har varit”, eller hur vi själva ser på allting. Alla interna bestämmelser och all praxis kring saker såsom spelets utformning, dopingföreskrifter, personalhantering, djurhållning, rättsuppfattning med mycket mera, måste synkas och harmoniera med sin tid, i samhället i stort.

Det är där som det i grunden brister i detta fallet. Piska i umgänget med djur är ett redskap och ett fenomen som är svårt att försvara i Sverige och i västvärlden 2023.

Frankrike och USA har vaknat sent på det här området. Norskt trav har däremot sedan länge förbjudit körspöet (men befarar en koppling till utökat antal munskador i stället). Inom en annan travnation diskuterar man för tillfället ett förslag om huruvida spöet enbart ska få användas om en olycka hotar. Användning i annat syfte, lika med omedelbar diskning. Resonemanget, att spöet har med säkerhet att göra, känns igen även från Sverige - men konsekvensen, för bruk endast i nödfall, har ingen svensk ännu drivit. Ridsporten är för övrigt också mitt inne i en rungande internationell debatt om just spöanvändandet.

Sedan kan man ju säga att det civila rättssamhället inte alltför detaljerat kan eller bör lägga sig i intern regeltillämpning inom olika idrotter. Hur skulle det se ut kring ishockey eller fotboll? Eller i boxning och MMA? Då skulle vi förmodligen ha misshandelsdomar efter vart och vartannat event. Fast i de fallen talar vi trots allt om humanidrott, med individer som själva valt att deltaga och bekänna sig till ett offentligt känt regelverk.

Tävlingar med djur är annorlunda. Hästarna kan inte ta några beslut om sin egen medverkan. Det ställer betydligt högre krav på ansvar, omdöme och lyhördhet från oss andra.

Det som samhället med sitt Mifsud-beslut säger till travsporten är: Hästvälfärd är extremt viktigt. Man slår inte en vän för att få den att springa fortare. Tiden med piska som ”gaspedal” är förbi. Som säkerhetsredskap möjligen. Men ingenting annat. För den sakens skull kan man ju ändå tycka att personen Tyler Mifsud rimligen borde kunna få en ny chans, och slippa byta yrkesbana för resten av sitt liv, på grund av den här enskilda incidenten.