Ledare: "Det är inte alltid domarnas fel"

”Domarchefen kommer att ansvara för att leda och utveckla en ny måldomarfunktion framåt”, skriver Svensk Travsport. 

Det är således uppenbart att personen, naturligtvis i samråd med flera andra, kommer att ha ett stort spelrum för att forma upplägget på sikt. Det är sällsynt att personer rekryteras på sådana premisser varför den här tjänsten, och därmed personen, har ett ovanligt viktigt uppdrag.

Domare synliggörs, enkelt uttryckt, när det blir fel såväl inom vår sport som andra. Ibland också när det inte alls blir fel, till exempel på Visby i slutet av oktober när måldomarnämnden beslutade om en helt korrekt nedflyttning. Ibland riktas kritik mot travets domare trots att det är reglementet som borde ha sig en släng av sleven och det här är ett arbete som nog blir allt viktigare framöver – dels att förklara, dels att skruva på reglerna.

En sund distans till stallbackarna

Syftet med en ny organisation är att nå så jämna bedömningar som möjligt och det kan man exempelvis göra genom att drilla landets domare i exempel efter exempel – utbildning rent krasst – vilket rimligen är nödvändigt med jämna mellanrum. En annan central del är att ha ett så bra reglemente som möjligt och förhoppningsvis har den ännu inte rekryterade personen dels stort utrymme i den frågan, dels goda inspel. Personen som rekryteras bör förstås ha kunskap om djuret häst och sporten trav men bör också ha en sund distans till stallbackarna.

Många anser, fullt begripligt, att det är konstigt att man som aktiv kan köra över ett annat ekipage och ändå tjäna på det (position, slutresultat, prispengar) – särskilt tydligt blir det om kusken dessutom äger hästen själv. Skrivelsen i tävlingsreglementet är inte direkt sylvass: ”Finner måldomarnämnd att loppets resultat påverkats av under loppet gjord förseelse kan vållande ekipage diskvalificeras.”

Vållande ekipage kan diskvalificeras. Hellre fria än fälla är alltså något som appliceras väldigt ofta och det här känns som en mycket viktig regel att tydliggöra. En modell är att en grov störning per automatik innebär diskvalifikation men det kan också leda till en rädsla för att bedöma en händelse som grov och dessutom kan en störning i starten i så fall innebära diskvalifikation. 

Reglerna är godtyckliga

Det vore rimligt att sätta en gräns för när en grov störning innebär diskvalifikation, en tydlighet kan aldrig vara dåligt – nu är det godtyckliga regler och bedömningar som ingen tjänar på. En frågeställning som uppkommer emellanåt handlar om att böterna som en kusk dömts till borde tillfalla målsägande hästägare, som något plåster på såren. Något att titta närmare på liksom den emellanåt, för att inte säga återkommande, bristfälliga tekniken:

”Vi ser att måldomarkåren ständigt möter nya krav och vi vet att bedömningarna som görs under tävlingar är helt avgörande för sportens trovärdighet”, säger Robert Karlsson i ett pressmeddelande. 

Samtidigt vittnar kvaliteten på målfoton gentemot spelare om ett helt annat årtal än 2024.

Reglementet haltar kraftigt

Höstens mest uppmärksammade fall handlade om Hanna Olofsson och Sandra Eriksson på Bodentravet där måldomarnämnden av obegriplig anledning friade Olofsson och menade att Eriksson var vållande när det tampades om innerspåret i sista sväng. En felbedömning, kort och gott. När Erikssons häst galopperade riktades inget strålkastarljus mot en annan del i reglementet som haltar kraftigt. 

Nedflyttning kan enbart ske på upploppet! I praktiken innebär det att om två överlägsna hästar träter om innerspår i sista sväng och en snäv körning innebär att utvändig häst lägger beslag på ledningen och håller undan med knapp marginal ska ekipaget antingen diskvalificeras eller frias från resultatkorrigering och få behålla segern – pest eller kolera. Ett skolboksexempel på när nedflyttning vore klockrent, men det säger reglementet nej till.

Den nye domarchefen har en hel del komplex materia – det här var bara några exempel – att grotta ned sig i, ovan nämnda detalj borde förvisso kunna justeras per omgående.