Sveriges ledande travtidning
ANNONS

Ledare: "Det är dags öka prispengarna inom svensk travsport"

Foto: PIXABAY
"Det är önskvärt att man i nuvarande budgetprocess i alla led inom branschen gör sitt absolut yttersta för att (...) ge just prispengarna en rejäl skjuts", skriver Niclas Andersson. Foto: PIXABAY

Larmet har gått i många år: Betäckningssiffrorna inom svensk travuppfödning sjunker. Till sist uppstår brist på hästar i loppen. Nu är vi där.

Publicerad:

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.

Färre starthästar kan förstås gynna de befintliga hästägarna – på så vis att det ett tag då kanske finns mer prispengar per häst. Men bara på mycket kort sikt. För när spelintresset efter ett tag skadas av tunna lopp, så rasar också branschens totala intäkter.

Ropen efter höjda prispengar kommer aldrig att tystna – hur mycket beloppen än höjs. Över tid kan aldrig alla hästägare och uppfödare tjäna pengar på sin verksamhet. Den ekvationen är omöjlig att lösa. Men samtidigt måste moroten finnas där, den något-så-när rimliga möjligheten att tjäna pengar på sitt ägande, om man lyckas få fram en bra häst.

Det finns två rejäla försörjningskanaler som ser till att trav- och galoppsporten i Sverige kan leva vidare. Den ena är hästägarna. Den andra är spelarna. Det är de medel som de här båda grupperna tillför – och nu snackar vi miljardbelopp varje år – som bär hela branschen, ända ner på skötarnivå.

Hela travsportnäringen är absolut beroende av båda de här kategorierna. Inte bara att de finns, och satsar sina pengar på travet – utan också att de har så pass trevligt medan de (som kollektiv) förlorar sina slantar, att de likväl tycker att det är värt att fortsätta investera i travet, fastän de inte går med vinst.

Problemet är också att de här båda grupperna hänger ihop. Man kan inte bara göra dem nöjda i det ena lägret, och strunta i det andra. Båda måste vårdas och underhållas, för att deras medel ska fortsätta att komma till oss. Om hästägarna får det för bra, och spelarna relativt sett sämre, så kommer spelarnas pengar att styras någon annanstans (utomlands, och/eller till andra bolag och sporter). Och tvärtom, om spelarna får det bra, och hästägarna relativt sett sämre, så kommer de här ägarna inte att vilja eller kunna tillhandahålla tillräckligt många och attraktiva spelobjekt längre.

Det är i det senare läget som vi har hamnat just nu. Eller, det är där som hästägarna – och uppfödarna – känner att vi har hamnat. När de uppfattar att det är på det sättet, så hamnar hela systemet i obalans. Då avvaktar de befintliga ägarna med sina kostnader, tillflödet av nya ägare blir svårt att få till – och uppfödarna dras med i fallet.

“En klassiskt nedåtgående spiral”

Det i sin tur leder till att alla spelbara lopp inte längre går att fylla med så många ekipage som är önskvärt, vilket vidare medför mindre spelande, vilket i nästa del av näringskedjan ger ännu lägre intäkter till sporten, och ja… ni förstår. Det är en klassisk nedåtgående spiral, där den ena negativa faktorn ger skjuts åt den andra.

En sorts intern konjunkturkurva, inom sporten. Som naturligtvis också kan ges extra fart – för såväl hästägare som uppfödare, och spelare – av vad som händer i makroekonomin och politiken, ute i övriga samhället.

Hela fenomenet påverkas inte nödvändigtvis enbart av faktiska medel. Till stora delar styrs den här mekanismen av psykologi. En känsla. Precis som många andra ekonomiska marknader. Det handlar om att folk ska ha tilltro till systemet, se optimistiskt på framtiden, och våga investera, i hyfsat välgrundat hopp om framtiden.

“Det blinkar rött”

Mitt i det här, gäller det som beslutsfattare att iaktta balans och förnuft. Man kan inte vara så naiv, att man tror att det går att bara rakt av ge sig på och skinna den ena halvan, på bekostnad av den andra.

Ropen på att minska antalet spelbolagsanställda, exempelvis, att dra ner på reklamen, sänka tv-kostnaderna med mera runt travet, för att öka sportens medel, är inte särskilt genomtänkta.

Vad händer då i andra änden? Hela konstruktionen består av ett antal finkänsligt kommunicerande kärl. Ett ingrepp i ena änden, kan snabbt få oönskade (eller gynnsamma) följder nån annanstans i systemet.

Men det som måste till, är att då och då dra i gång en positiv spiral, som ger skjuts uppåt, framåt och vidare in i framtiden – för någon specifik sektor.

Just nu borde den prioriterade måltavlan vara prispengarna. Deras kölapp blinkar rött på monitorn.

Amerikansk travsport har – efter en viss downperiod – lyckats hamna där i dagsläget.

Skicka en positiv chockvåg

Det finns för tillfället all anledning för det svenska travsportsystemet att skicka en energigivande chockvåg, en symbolisk supersignal, genom ägar- och uppfödarkretsar. Är det någon gång som man bör rikta mer medel än vanligt, i en väl synlig storsatsning, på just hästägarna och prispengarna, så är det nu den här hösten och nyåret, och inför 2025.

Hur det ska finansieras är naturligtvis inte lätt att säga. Men det är önskvärt att man i nuvarande budgetprocess i alla led inom branschen gör sitt absolut yttersta för att styra över resurser från annat – såväl från spel, som administration, som banor, som sparade medel – för att ge just prispengarna en rejäl skjuts.

Det valet är inte givet, och kan inte göras likadant varje gång. Men i den här situationen är det eftersträvansvärt, för att inte säga nödvändigt, att ge prispenning-säcken ett saftigt tillskott. Det skulle samtliga branschens aktörer – direkt eller indirekt – ha mycket att vinna på.

ANNONS

Ämnen i artikeln



Så jobbar Travronden med journalistik

Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.