Ledare: "Det är dags för travsporten att bli inne"

Häromdagen upphörde vintersäsongens skotvång inom den svenska travsporten. Banor och banunderlag är alltid ett av de stora samtalsämnena så här års.

Minusgrader, vinterbanor, töväder, tjällossning, brodd eller inte, grövre eller tunnare material, att flytta eller inte flytta tävlingar… allt detta väcker stora våndor, vad gäller både tränings- och tävlingsbanor. Dessutom skrämmer mörkret och kylan bort en hel del publik.

En ny faktor som tycks påverka vädret mer än förut, är även miljö- och klimatkrisen i världen: Ovädren tenderar att bli fler och kraftigare. Extremväder. Hastiga omslag.

För travets del verkar detta yttra sig i allt mer återkommande problem med träningsförhållanden, flyttade tävlingar etcetera. Om vi tar till oss detta, och samtidigt tittar oss omkring lite i omvärlden, inte minst på andra idrotter…

…så kanske det är dags att tänka till snart, mot nästa stora strukturförändring?

Ishockeyn kom till Sverige för cirka 100 år sedan. De första 40 åren var den – med självklarhet – en utomhusidrott. 1958 byggde man in Rosenlundshallen i Jönköping, och började med konstfrusen is. 1962 satte man tak på Johanneshov (numera Hovet) i Stockholm, och så vidare, och så vidare. I dag är månskensrinkarna, utomhus, ett minne blott. I princip all svensk ishockey bedrivs inomhus. Det är Sveriges i vintertid i särklass mest populära publikidrott.

Bandy kommer i alla fall alltid att spelas ute. Tyckte och trodde man. I cirka 30–40 år till, efter hockeyrevolutionen.Bandyn var historiskt stark i Sverige, och seriepremiären brukade förläggas till annandag jul, då man i det äldre Sverige var hyfsat säker på att de flesta sjöar hade hunnit frysa till stadig is. Bandyplanerna var dessutom alldeles för stora för att bygga in. Ingen tänkte ens tanken. Men 1956 kom första delen av bandyomvandlingen. I Västerås. Konstfrusen bana. Utan nån sjö under. Och runt sekelskiftet, för cirka 20 år sen, kom nästa del i revolutionen. Både aktiva och publik inom bandyn hade lessnat på den tveksamma charmen med smällkalla förhållanden, nyckfullt väder och konkurrensnackdelar mot en massa andra nöjen i samhället. I dag spelas de flesta elitmatcher i bandy i moderna och ombonade inomhushallar.

Skidor då, d-e-t är väl och förblir i alla fall en gammaldags hederlig inomhussport, som är omöjlig att bygga in? Nejdå. Skidtunneln i Torsby kom först. Längdskidträning under perfekta förhållanden, i minus två grader, året om. Och så Serneke Arena i Göteborg – en modern multiidrottshall, med hela källarvåningen full av idealiska skidspår – även mitt i juli.

I Dubai i Förenade Arabemiraten, finns en av världens mest omtalade alpina skidanläggningar. På en plats där medeltemperaturen är plus 32 grader. Ofta över 40. Aldrig under 20. Men utförsåkning kör de. Året runt.

När ska det svenska travet ta konsekvenserna av vår geografiska placering och av klimattrenden – och ta klivet bort ifrån staketromantiken och in i framtiden? När kommer Sveriges och världens första inomhusanläggning för travsport?

De aktiva skulle må bra av det, hästarna behöver det – och kunderna och publiken skulle älska det. Inte alla aktiva. Inte all publik. Inte alla delar av året. Och inte alla banor. Men det svenska travet, som i grund och botten är en mycket välskött verksamhet, med synnerligen god ekonomi, borde verkligen fundera över det här steget.

Vi kan inte fortsätta prata om publikkris och drömma om gamla nivåer – och samtidigt köra vidare i exakt samma hjulspår som förr. Det kommer en ny generation nu. En publik med högre krav. Med andra vanor. Och som ser bekvämlighet och komfort som självklarheter.

För alla dessa människor skulle en inomhusanläggning göra även vinterhalvåret till en mycket mer attraktiv tid att besöka en travbana. En riksanläggning (till att börja med) med de här faciliteterna vore dessutom en dröm för alla aktiva, och för djurhälsan – med perfekta tävlings- och träningsförutsättningar, året om.

Planerna har funnits förut. För fjorton år sedan, 2008, presenterade Solvalla och IF Brommapojkarna ett gemensamt projekt, kallat Framtidens mötesplats. En markaffär skulle frigöra pengar, knappt en miljard kronor, som i sin tur skulle göra det möjligt att bygga en gigantisk inomhusarena, med hotell, läktare, restauranger med mera i mitten – och så en fotbollsplan åt ena hållet, och en travbana åt det andra. 2011 skulle anläggningen stå klar.

Men annat kom emellan: Vd-byten, fördyringar – och, från travets sida, massor med protester, om att ”trav är en inomhussport”, ”hästar ska vara ute i friska luften”, med mera, med mera.

Arenabygget blev aldrig av.

I dag vet vi att alla världens största hästtävlingar – på ridsportsidan – bedrivs inomhus, i moderna och fashionabla miljöer, där människor trivs. Och för den delen djur också. Detta är miljöer där intresse väcks och pengar genereras till hästsporten.

En del innovativa travmänniskor i vårt land har redan varit och krafsat på den här idén. Jörgen Westholm har den omtalade ”takrakan” på sin gård. Åbytravet har en uppskattad tävlingspaddock under tak, på sin stallbacke.

Förr eller senare har travsporten i vårt land en inomhusanläggning. Frågan är bara när. Men varför vänta 100 år till?

Timingen borde vara nu. Omvärlden är redo. Det är dags att agera. Vi har inte vare sig tid eller råd längre, att skydda oss bakom uråldriga argument om varför det här absolut i-n-t-e skulle gå. Vidga tanken, lätta på plånboken, förbättra för våra hästar – tiden är mogen att öppna upp på riktigt för en ny generation.

En modern arena av det här slaget, skulle på allvar kunna ta travet som sport – och som tidsenlig underhållning – in i värmen igen.