Ledare: "Därför är galorna så viktiga för oss!"
Galasäsongen är här. I stort sett varenda bana och region har numera sin egen hästgala, så här års. Djur och människor prisas för olika typer av prestationer som de utfört.
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.
Nästa helg är det också dags för den stora riksomfattande Hästgalan. Den där som genom åren hoppat lite fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg, utan att riktigt finna sin givna form. I år är den tillbaka i huvudstaden igen. Med en överraskande programledare i form av Peter Settman, en begåvad gammal tv-kreatör, men med – i alla fall hittills – blygsam hästkoppling. En joker, därmed. Kan bli plumpt, kan bli bra. Vi får se.
Men hur är det med alla de här galorna egentligen? Behövs de verkligen? Är inte en massa festutgifter, lokalt och nationellt, alldeles onödig lyxkonsumtion, som en ekonomiskt squeezad travsport borde avstå ifrån?
Vore lätt att såga galorna
Hästantalet minskar, spelet har det tufft och nyrekryteringen in i branschen går trögt. Det vore i den kontexten lätt att såga galatätheten, de fina salongerna och de påkostade måltiderna, i tider som dessa. Fast travsporten är trots allt lite större än så. Och måste agera utefter det.
I år, 2025, delas det ut över en miljard kronor i prispengar till ägare i de svenska travloppen, vilket också spiller över på andra aktörer kring branschen. Runt 10.000 människor, i en rad olika funktioner, försörjer sig på trav- och hästnära arbeten. Till och med bortåt 30.000 yrkespersoner, om man även räknar in vad man kallar för spridningseffekter (sådana som tillverkar muttrar till sulkyhjul, folk som säljer bensin, de som odlar och levererar foder, etcetera, med mera). Det är trots allt inte totalt tomt i kassan. Vi lever. Hjulen snurrar hyggligt, ändå.
Man kan inte enbart spara sig in i framtiden
En så stor näringsgren i det svenska samhället måste naturligtvis ha järnkoll på ekonomin, både i makro- och personligt format. Men det går helt enkelt inte att enbart spara sig in i framtiden.
Travsporten behöver också hålla huvudet kallt, och huvudet högt, och tillåta sig att även utstråla en viss grad av stolthet, glamour, optimism och framtidstro. Det är de signalerna som galorna sänder ut – både internt inom travfamiljen, och externt till de som befinner sig ”utanför bubblan”, och sneglar in på oss.
Själva känslan allra viktigast
Det räcker inte att bara stå i leriga dräkter i vinnarcirklar och gnälla en sväng. Eller att framträda i olika mediesammanhang och kräva än det ena, än det andra. Eller för all del, högljutt hetsa om möjliga speltips och miljonvinster. Vi måste berätta om vår personliga inre glädje också. Vår kärlek. Vår passion.
Den auran hjälper galorna oss med.
Allra viktigast är kanske den interna känslan som galorna tillför. Alla som vistas dagligdags i stall och bland travfolk, vet att det – förutom en massa fina hästar och jättemycket frisk luft – till vardags finns väldigt mycket samhörighet, värme, vänskap och lycka där ute.
Om än bara för en kväll
Men på samma gång är tongångarna inom travsporten i många fall även hårdare än någonsin förut; Ett evigt tjafs om pengar, vilken kategori som har det tuffast och behöver mest, och så vidare. Stenhård kritik av makthavare och administratörer. Stundtals bedrövligt tonfall i sociala medier, och rena häxjakten på gamla och nya slagobjekt. Ibland en tendens till splittring mellan sporten och spelet. Galorna säger ”stopp och belägg” till allt detta. Eller erbjuder i vart fall en timeout. En varm omfamning. Om än bara för en kväll.
Galorna premierar hästar som sprungit fort. Och det är väl bra. Så måste det förstås vara. Stjärnglansen behövs. Även om kuskar, tränare och ägare som redan vunnit en massa lopp och pengar, kanske inte är de som behöver gloryn som absolut mest.
Gräsrötterna lyfts fram
Men genom sina nomineringar, skänker galorna också glädje, stolthet och hopp även till en massa kandidater som kanske trots allt inte vinner nåt pris, men som gjort det bra ändå. Och framför allt har galorna blivit allt bättre på att ge cred till gräsrötter; Man vänder den mjuka sidan till.
Skötare får dra på sig galaklänningar och kostymer, och bli hyllade, eller i alla fall sedda. Man ger hederspriser till dolda trotjänare. Man ger en sekund i rampljuset till nån som tragglat på i åratal i det tysta. Man hedrar och respekterar människor och hästar som gått bort. Man klär upp sig, man möts, man träffas, man ler mot varann och man taggar ner och tonar ner och tinar upp, i alla fall i några timmar.
Vi behöver det här
Det finns anledning att tro att just det där är exakt vad det svenska travet just nu, också, behöver. Det känns rimligt och vettigt att det faktiskt får fortsätta att kosta en eller annan krona, lokalt och nationellt, någon gång om året.
Det behöver vi. Och det förtjänar vi.
Ämnen i artikeln
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.