Ledare: "Bäst någonsin – det vet vi först då"

Vad vi – i positiv väg – redan vet, nu så här några dagar innan kalaset, är följande:

• Sverige är starkt rustat i Elitloppet i år, med vårt nästan bästa möjliga ”landslag”. Extra spännande är förstås favoriten Francesco Zet, som ännu aldrig prövats mot den yttersta världseliten – plus den sagoskimrande lilla landsortsamatören A Fair Day.
• Intresset från Frankrike verkar större än någonsin. De kommer med en blytung femmanna-uppställning, inklusive titelförsvararen Hohneck samt Pd’A-vinnaren och den informelle världsettan, Idao de Tillard.
• Förhandssnacket under hela våren har över huvud taget varit mer positivt och optimistiskt än på länge.

Vad vi – i negativ riktning – samtidigt även vet, är att det i årets elitloppsfält trots allt saknas några små önskvärda komponenter:

• Bara fyra länder är representerade. (Sverige sju ekipage, Frankrike fem, Italien tre, Danmark ett).
• Inget ekipage från USA eller Nordamerika, alltså. Det är en brist.
• Heller ingen australiensare.
• Våra grannländer – Norge och Finland – saknar båda, märkligt nog, representanter i årets startfält.
• Den regerande Sverige-ettan, San Moteur, fattas ju också. Han är på gång igen efter sin skada – men hann inte bli startklar till detta.

Två dueller sticker ut

Så: En av de bästa årgångarna någonsin – eller inte?

Elitloppet har körts 72 gånger. De äldre versionerna är lite svåra att överblicka, eftersom elitloppshistoriken numera är så långt utdragen att ytterst få av oss har kunnat uppleva dem alla. 

Fast gällande ”modern tid”, de senaste 50 åren, kan man i alla fall göra några övergripande iakttagelser:

Två episka dueller sticker ut över alla andra, och har blivit de kanske allra mest klassiska elitloppsfinalerna. Båda med hemmahjältar som segrare, mot en amerikansk kanon:

• Dels Ego Boy, 1973, mot Flower Child – travsportens stora breda genombrott i vårt land.
• Dels Copiad, 1994, mot Pine Chip – det magiska moment som nästan alla som var på plats då, brukar kalla för en av sina största idrottsupplevelser i livet.

Kunde någon av dessa förutses i förväg? Svar nej. 1973 sågs exempelvis fransyskan Une de Mai som en allvarlig utmanare. 1994 var även folkkära Ina Scot glödhet. Drömduellerna föddes helt enkelt där och då, på plats på Solvalla, ur sportsliga situationer och publika omständigheter som råkade uppstå. Att detta skulle bli odödliga historiska elitloppsscener, kunde ingen förutsäga. Det bara blev så.

Båda femma året innan

Lite grann samma sak är det med de lopp som blivit klassiker utifrån att en enda häst varit fullständigt galet överlägsen, sopat banan med resten, och bländat en hel värld.

Tydligaste exemplen på sådana avtryck i Elitloppets moderna historia är:

• Moni Maker, 1998, ett amerikanskt sto med Sverige-kopplingar, som flög ifrån alla andra på den då chockerande nya rekordtiden 1.10,6.
• Mack Lobell, 1988 och 1990, som slog ner som en upphaussad komet från yttre rymden – och motsvarade alla förväntningar, när han (båda gångerna) vann med ”halva upploppet”.
• Och så Varenne, 2001 och 2002, italienaren som såg ut att vara av en annan ras, när han lekande lätt bollade med bland andra våra egna superstars Victory Tilly och Scarlet Knight.

Men kunde dessa uppvisningar förutses?

Verkligen inte. Såväl Moni Maker som Varenne hade varit med i Elitloppet året före sina första vinster här, och båda hade då slutat femma, utan att göra något större väsen av sig. Och Mack Lobell ansågs, inför sina grandiosa segrar, möta extremt hårt motstånd. Först Sugarcane Hanover och Napoletano, därefter Peace Corps – hästar som han sedan i praktiken avfärdade som lättviktiga små mygg.

Raderad ur historien

Omvänt finns det också många i förväg förväntade megaögonblick, som aldrig blev av. Bara under de allra senaste åren hittar vi flera sådana:

• Bold Eagle, 2017, som inte alls kunde följa upp sin fullständigt vansinniga försöksinsats, utan var blek i finalen. 
• Readly Express, 2019, som blev plötsligt halt och ströks någon minut före start. 
• Propulsion, 2020, som vann till folkets stora jubel, men strax efteråt hamnade i kaos och blev raderad ur historien.
• Plus ett flertal förväntade superstar-dueller där det ena ekipaget – eller båda – i allvarets stund bleknat bort.

Allt detta visar hur enormt svårt det är att i förväg bedöma om en specifik årgång av Elitloppet kommer att bli en av de bästa någonsin, eller inte.
På söndag kväll vet vi. Nu, ingen aning. Mer än att nerven, spänningen och de höga förväntningarna absolut finns där!