Tony Ryttar: "Vad är egentligen en bra hästskötare?"

Det är tävling vi håller på med och det enkla svaret är skötaren vars passhästar springer in mest pengar till sina ägare, eller bärgar flest segrar att stapla till tränarstatistiken. Men, är jag klassad som en bättre hästskötare för att jag förvaltar en superhäst, vars talang sprutar likt ett genetiskt nyårsfyrverkeri genom öronen, än att jag lyckats få en själsligt trött trashank utan talang att faktiskt älska livet och göra en start eller två?

Förutsättningarna är självklart olika. Det är lättare att vinna kvalitetsstämpeln ”bra hästskötare” i ett stall där stjärnorna behöver ta en kölapp för att komma in, än det är i ett stall med kallblod utanför Sollefteå där Kolstubben först och främst är ett hästnamn och inte ett banunderlag.

Att få sköta en riktigt bra häst är ingen självklarhet. I de flesta stall finns inte dessa hästar, och den som har drivkraften söker sig till storstallen för att få chansen. Att passa en stjärntravare kan ge fantastiska upplevelser, ta en på resor över hela världen och man får vara en del av eliten. Man blir uppmärksammad, uppskattad och faktiskt framgångsrik på sina meriter. Ens namn blir känt och andra hästägare får upp ögonen för en. Man blir efterfrågad och en stjärna och förebild i sin yrkesroll.

Men det finns fler riktigt bra hästskötare. Samme tränare menar att minst lika viktig, om inte viktigare, är hästskötarna som kan få ett helt stall att blomstra. Den som får hästar och människor att trivas, och är bra på att bygga lagkänsla. Där uppmärksamheten inte är prestationsbaserad. I många stall finns inte det vanliga passhästsystemet där varje skötare tar hand om sina egna hästar. Där delar man på hästarna tillsammans tills det är färdigtränat för dagen. Sedan går det så klart inte att komma ifrån det naturliga att kemin stämmer bättre mellan vissa hästar och vissa människor.

Tränaren berättar att konkurrensen om att få sköta stjärnorna inte alltid tagit de mest sunda uttryck. Det kan skapa avundsjuka, mobbning och motarbete mellan personal som påverkar hela stallet. Han berättar också om tränare som utnyttjat situationen och inte alltid hållit sig på rätt sida av anständigheten som anstår en arbetsgivare.

En annan tränare, med stora framgångar under många många år, berättade att de bästa hästarna travade oavsett vem som skötte dem. Det är på “dussinhästarna” man märker vilka som är de bästa hästskötarna. Det är dessa skötare man gör bäst i att behålla hemma, därför att de får vardagshästarna att prestera. Till de bästa och turnerande hästarna var det viktigaste en ansvarsfull hästskötare som höll sig från spriten. Det låter kanske som ett skämt, men jag förstår någonstans vad tränaren menar.

För länge sedan fick jag själv följa med en häst på många resor genom Europa och fick se hästar som likt ett ständigt självspelande piano travade hem miljoner. Allt medan skötaren oftast låg raklång över sellådan i en alkoholdimma så tät att den skulle orsaka trafikstopp på vilken internationell storflygplats som helst. Vi lever tack och lov i en annan verklighet i dag, mest tack vare just bra och bättre hästskötare.

Med den här krönikan vill jag verkligen inte ta minsta millimeter av välförtjänt ära och kredd från våra stjärnskötare som lägger ned allt och hela livet på sina hästar. De ser till att vi kan njuta av fantastiska prestationer på våra travbanor. Krönikan är kanske bara ett brutalt sätt att påminna om att man inte alltid är en bättre hästskötare endast därför att man sköter en bra häst. Det är en aspekt, men ingen regelrätt måttstock.

Med den här krönikan vill jag understryka att Sverige är fullt av fantastiska hästskötare som aldrig syns i vinnarcirkeln eller blir uppringd när vi inom travmedierna vill göra ett nedslag i verkligheten.

Det får vi inte glömma bort.