Tony Ryttar: "Hon var närvarande och ständigt nyfiken"

I vinnarcirkeln efter Prix d’Amérique, i en frukostmatsal på The Meadowlands eller i en fölhage på Menhammar. Var man än mötte Margareta Wallenius-Kleberg var hon alltid sig själv – närvarande, nyfiken och stolt över sina hästar.  Genom åren blev det många möten och det började med ett tacksamt telefax. 

Efter att hennes sto High Ball vunnit ett V75-lopp på Östersund valde jag som redaktör för tv-sändningen att spela Jag vill vara din, Margareta över segerdefileringen. Dagen därpå tutade det till i redaktionens telefax. Ett uppskattande tack för musikvalet från Margareta – och en stående inbjudan att komma till Menhammar för att träffa Zoot Suit.

Margareta var alltid närvarande. Vare sig vi var på besök hos Hultman för att träffa Maharajah, i hingsthagen för att möta Mack Lobell eller på betet för att titta till Gigglings trillingar dröjde det aldrig längre än några minuter innan bilen med Margareta, Tore och ofta en påse kanelbullar dök upp. Ständigt nyfiken och ville vara med på ett litet hörn. Hambletonian, kallblodskriteriet eller travmuseets Hall of Fame. Alltid klädd i ett leende, blus, lite guld och efter sjukdomsfall en brokigt leopardmönstrad käpp.

Vi träffades ibland på Operan. Margareta älskade Verdi, och favoriten var Aida. Rederiets båtar bär ofta namn efter operahjältinnor och Walleniusrederierna är på vågorna kända som ”The opera line”. Fartygens hytter inredde hon själv och hon berättade att matroserna var borta från sina familjer så länge och förtjänade att ha ett riktigt hem när de var på sjön. Efter ett styrelsemöte på Avelsföreningen såg hon en av de anställda stå och diska kaffekopparna. Veckan därpå hade Margareta med sig en diskmaskin i skuffen på sin Saab.

Omtänksamhet om människor och hästar. När hästarna inte längre kunde vara avelsston fick de bli gräsklippare på granngården. Hästambulans, forskning och ekonomiskt stöd till dem som behövde. Hästhjärtat var större än plånboken och då talar vi ändå om en redardrottning vars miljarder inte skrivs i ental. Även om det blev privatplan till Hambletonian bodde hon helst med fotfolket på prisvärda hotell ett stenkast från stallbacken. Och köpte alltid mintgelé och salladsdressing som inte fanns i Sverige med sig hem.

När Margareta som första kvinna valdes in i Hall of Fame satt vi i långa samtal som blev till en podd. Som enda dotter i en företagarfamilj förstod jag att det kunde vara ensamt. Hästarna blev hennes bästa vänner, fick många bekännelser och kunde bevara hemligheter. Själv fick hon i hemlighet dölja blåmärken från någon bångstyrig unghäst under en halsduk för att inte mamma Signe skulle bli orolig i onödan. Margareta berättade att pappa Olof bara ville ha goda nyheter, och direkt efter att han talat med tränarna på telefon fick Margareta ringa upp och få sanningen serverad.

Jag förstod att det inte varit ett liv endast kantat i guld och brungröna segrar. Även en stor sorg och en saknad gjorde Margareta till den hon var. Hela tiden fanns hästarna där, som hjälp eller stöd när livet stannar eller saknar mening. Kärleken till dem var stark och hästarna på Menhammar var familjemedlemmar. Hon berättade att efter sin stroke vågade hon inte längre gå ut i hagarna om kvällarna då balansen inte var vad den hade varit. Det saknade hon.

Har man upplevt sorg blir glädjen kanske starkare. Det var inte bara de stora segrarna, leendet var lika stort över de små. Intresset tvättäkta och kvällens  travresultat på text-tv var tradition. Tävlingsmänniska oavsett om det var Solvalla eller Solänget. Samma stolthet över sin häst eller uppfödning som någonsin du, jag eller någon annan vän. Skilda världar men samma kärlek till hästarna och travsporten.

Margareta Wallenius-Kleberg hade möjligheten att arbeta för travsporten i ett större perspektiv. Det gjorde hon och för det kommer hon med rätta att bli ihågkommen med respekt och kärlek. Som mecenat och som människa.

Himlens alla hästar hälsar henne i djup hovnigning.