Tony Ryttar: "En sann entertainer"
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.
Svart. Vit. Grön. Ett band över axeln på en dress så skräddar- och figursydd att det måste varit Dior. Putsade skor med liten klack, och lätt tillbakalutad i sulkyn bakom en häst med fritt framsteg och mjukt tuggande på tömmen. Skulle någon Hollywoodstjärna spelat rollen som Bo William i filmen Takter hade det varit Frank Sinatra. En entertainer i rollen som en entertainer.
Jag kände aldrig Bo William Takter även om våra vägar korsats några gånger längs livets oväntade kringlor och krokar. När jag började hästskötargymnasiet i Hudiksvall sensommaren 1988 brukade några studentkamrater och jag ha nattliga cykelrace genom den glada staden. Blivande Jim Frick-lärlingen Lars Åberg imiterade ikonen Bosse Rydgren bäst, och en av deltagarna i racet var alltid ”Boooo Wiiiilliam Takter” vars cykel alltid namngavs Norine Hanover.
Då var Bo William Takter en av de stora och internationella svenskarna med världsrekordframgångar i Tyskland. Sonen Johnny var champion på Jägersro med stjärnhästar som Nealy Lobell och förvandlingsnumren Noble Go och Sue Sue Denit. Allt medan Jimmy var i full färd att göra sig sitt stora namn i USA.
Som travälskande tonåring med tränarambitioner drömde man stort och på den tiden gav Solvalla via dåvarande STC (Svenska Travsportens Centralförbund) ut en Elitlopps-VHS i påkostat plastfodral med lopp och intervjuer. 1983 blev mitt första VHS-år med en kassett som spelades till sitt eget Armageddon. Huvudperson var Bo William Takter som i det stora loppet var dominerande tränare med tre hästar till start: E.O Brunn, Dorian’s Music och Busy Randy som nyss slagit världsrekord på Vermo. Det slutade i stor besvikelse med galopp för alla tre. Stor i nederlaget stod Bo William Takter och svarade på reporterns frågor. En stor entertainer står upp för sin publik.
Det var inget snack om att det var en stor man som på sitt sätt var delaktig i de sensommriga cykelracen genom Hudiksvall. Senare samma höst inträffade olyckan som förändrade hans liv och bestal vår sport på minst trettio år till av travunderunderhållning.
Våren 1990 gjorde jag min skolpraktik i Johnny Takters stall på Jägersro. Bo William hade rest sig ur sin rullstol och kom varje dag en stund till stallet, oftast med underbara hustrun Solveig. Jag fick hjälpa honom att sela och kommer speciellt ihåg en häst som hette Juis och som han gärna talade sig varm om – även till en blyg stallpraktikant från Dalarna.
Någon travtränare blev jag aldrig, och har främst genom andra fått förstå hur stor Bo William Takter var och vad han har betytt för Svensk Travsport. Som travskribent är jag besviken på mig själv att jag aldrig sökte upp honom och fick sätta mig ned och lyssna till hans historier. Många kommer skriva om hans fantastiska förvandlingsnummer, framåtanda och hur han gjorde dalahästen Micko Fripé till derbyvinnare på mindre än två veckor.
Just när det gäller Micko Fripé är det en annan detalj jag alltid undrat över och nu aldrig får chansen att fråga. Den där derbydagen på Jägersro 1983 var synnerligen blöt och banan i sörja av regn men ändå fanns över 14 000 människor på läktarna. Inför loppet duschade Bo William av sig septembersörjan och kom ut till defileringen i en skinande nytvättad dress.
Svart, vit och grön.
Så gör endast en sann entertainer.
Ämnen i artikeln
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.