Lars-Johan Holm: "Få har betytt mer för travet än Olle Goop"
Olle Goop är död. Det är nästan omöjligt att ta in och nästan lika svårt att på några få rader försöka förklara vad han betytt för svensk travsport och alla människor i sin närhet. Men jag gör ett försök...
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstagande i texten.
Jag kan inte påstå att jag kände Olle Goop speciellt väl som person, men jag har i alla fall haft den stora förmånen att få följa honom på landets travbanor i över 30 års tid.
Jag föddes 1967 – samma år som Olle plockade ut sin proffslicens i Rättvik. Istället för att bli murare som både pappa och farfar valde Olle en lite mer oviss men spännande karriär inom travsporten. Det yrkesvalet behövde han aldrig ångra, även om det för det mesta varit ett väldigt tufft jobb, då han både tränade och körde sina egna hästar och åt andra.
Ett av de allra första extrajobben inom travet hade Olle Goop hos Ingemar Olofsson i Rättvik, alltså han som vann Elitloppet bakom Ego Boy. Olle förkovrades ytterligare i stallet hos Anders Wikander under lumpentiden i Östersund.
Första anställningen inom travet fick han hos Göran Klasson i Rättvik. Åren på Solvalla hos Sören och Gösta Nordin var förstås också viktiga i Goops utveckling som tränare och hästmänniska.
Ett väldigt stort beslut togs i slutet av 1972 när han valde att flytta till Åby. Med draghjälp av uppfödare och hästägare som Camaro och Asserdal blev det en raketstart och championtitel redan 1973. Det följdes av ytterligare 25 i rad.
I stort sett har det alltid gått bra för Olle Goop – detta faktum är kanske det mest imponerande. Några formsvackor fanns knappt i hans värld.
När mitt eget travintresse började stegras i mitten av 80-talet var det framför allt Grades Singing och sedan Nordin Hanover som jag starkt förknippade med Olle Goop.
Grades Singing var stenhård både på och utanför tävlingsbanan och fick på lite äldre dagar smeknamnet ”stålmormor”. Tillsammans med henne upplevde Olle och frun Annika sina största glädjestunder under hela travlivet. Det var enklare att rada upp länder och större lopp som Grades Singing inte blev en vinnare i.
Grades Singing var en av åtta profilhästar under karriären som Olle själv lyfte fram i samband med ett vinternummer-reportage i Travronden jag gjorde med honom hösten 2013. Han valde att kommentera hästarna utan rangordning, lite symptomatiskt för att vara Olle. Men att Grades Singing var nummer ett gick ändå inte att ta fel på.
En annan som platsade bland de åtta var amerikanen Nordin Hanover. Hästen som kom till Olle som femåring och fick ett fantastiskt 1993. Först seger i Oslo Grand Prix och sedan en hedrande andraplats bakom Sea Cove i Elitloppet.
En av Olles tyngsta förluster på en travbana eftersom Nordin Hanover bara blev slagen med den minsta av nosar. De övriga sex? Jo, Limbo, Knabe, Lord Rappe, Conny Nobell, Thai Tanic och Herr Jägermeister.
Jag hade vid tidpunkten för det där vinternummer-reportaget under 20-talet år följt Goops framfart i egenskap av sportjournalist. Där hemma på Lökkene, den där regniga höstdagen 2012, fick jag veta lite mera om personen Olle, från både honom själv, Annika, Björn och anställd personal.
Ingen sade förstås ett enda elakt ord om Olle – det har jag för övrigt aldrig hört någon göra. Nej, Olle var en genomsnäll person som tog sig tid för alla. Han fick sina anställda att trivas på jobbet och när det sedan skulle avgöras på tävlingsbanan var Olle skickligare än de flesta andra.
När Olle Goop skulle lyfta fram det som han var allra stoltast över under karriären handlade det inte om någon speciell storseger eller häst. Nej, han gladdes extra mycket över alla anställda som själva blivit duktiga travtränare. För tio år sedan kom vi på 37 olika, däribland sonen Björn och förstås Jim Frick. Men även kända namn som Leif Witasp, Magnus Jakobsson, Jori Turja och Hans R Strömberg.
Olle vann det mesta man kunde göra inom travsporten och hann under sin livstid även bli invald i Hall Of Fame, bli utsedd till Travets Hedersambassadör och erhålla SHK:s Guldhäst. Få har varit större inom svensk travsport och betytt mera än Olle. Dessutom vann han inte bara på travbanan, utan även i sitt sätt att vara som människa.
Slutligen: Detta är en sorgens dag. Tankarna går i första hand till Annika, Björn och den närmaste familjen. Olle är har lämnat oss, men hans minne kommer att leva för evigt.
Ämnen i artikeln
Så jobbar Travronden med journalistik
Uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor på vår information och att vara på plats där det händer. Vi följer de Pressetiska reglerna och vår nyhetsjournalistik ska präglas av trovärdighet och opartiskhet.