Even Elvenes: "När textrader ska fylla tomrummet räcker orden inte till"

Den svarta, den vackra, den stora har vandrat vidare. Tiden på jorden är över. Naturligtvis ska du hedras du som fick våra känslor att väckas till fullt liv, du som fick hjärtat att slå volter. Vi skriver gärna ärofyllt om dig som fick oss att bli upp över huvudet begeistrade. Järvsöfaks, stjärnan över alla stjärnor i kallblodssporten. Världsrekordhållaren och elithingsten. Fölungen som Ingemar Persson födde upp och som brodern Jan-Olov formade.

Nu har du lämnat oss.

När textrader ska fylla tomrummet räcker inte orden till. Att vinka farväl till en matador, till en häst som folket tog till sitt hjärta och som fick såväl unga som gamla att jubla och gråta, är inte lätt. Högaktningsfullt och med tacksamhet gör jag ändå ett försök. För stjärnan över alla stjärnor har gått bort. Kvar står minnena, en djup respekt och en viktig historia. Den svarte hingsten blev hans epitet – Järvsöfaks. Som son av Trollfaks och Järvsö Anna skulle det senare regna guld i strida strömmar över honom. Låt mig börja från allra första början.

Trollfaks stod hos Jan-Olov Persson och duon funkade bra ihop så ägaren Erling Selbekk från Trondheim skänkte bröderna Persson en gratis betäckning och fölavgift som tack.

Ingemar, Jan-Olovs äldre bror, tackade och tog emot. Så började historien om fölet som skulle förändra hela kallblodssporten totalt.

Under årens lopp har hästintresserade i Sverige, Norge och Finland tagit sig till banorna för att uppleva och studera det nästan utomjordiska. Att se Järvsöfaks blev som jakten på autografer i vilken annan sport som helst. Vänligt väntade Järvsöfaks in alla, han hade kloka ögon och njöt av uppståndelsen. Du var ingen vild pajas utan en förnuftig och stolt kille som kunde ta sin tid och njöt av stunden.

Nåja, Jan-Olov har sagt att du minsann kunde vara vild och bråka du också, men inte bland folket och endast när du var bland riktigt nära och kära i glada Hudik.

För en som gärna jämförde stjärnorna bland kallbloden gick det snabbt att konstatera. Järvsöfaks var naturligtvis stor i sin framtoning, men mest liten. Ja, liten och späd som typ. Din rygg var i kortaste laget enligt några förståsigpåare. Men benen var perfekta, det var alla hästkarlar överens om. För egen del blev jag aldrig mätt på att studera dig, du fantom, tuffing, segermaskin. Men mest imponerade ögonen på mig, dina kloka ögon som uppfattade saker så snabbt och gärna gnistrade.

Järvsöfaks var späd som ung och vacker som äldre. Han skulle helst stått gjuten i brons redan innan resan till himlen. Inte bara för din egen skull utan för alla som har litet uns av trav i blodet.

Äventyret om Järvsöfaks skulle aldrig slutat med sådan enorm succé om det inte vore för hjälpen han fick av de tvåbenta. Naturligtvis är Jan-Olov Persson, 62 somrar i år, främst. Han har nog gått med tårar i ögonen närmaste tiden. Hans ögonsten, hans kamrat och vapendragare, hans biljett in i finrummet är inte längre vid liv. Delägaren Magnus Frunck ska inte heller glömmas bort, gubben med träskor på fötterna när det antingen var 35 grader varmet eller 20 grader kallt. Och skötarna, de som tog vara på dig i tid och otid.

Svensk, norsk och finsk travsport har Järvsöfaks extremt mycket att tacka för. Du bör stå på en piedestal hädanefter, uttrycket odödlig har aldrig passat bättre. Jag vet att flera andra duktiga skribenter i Travronden har beskrivit Faksens karriär på annan plats och som hedrar kungen så som han bör hedras.

För en åldrande travsportälskare från grannlandet i väst startade det emellertid på ett annat vis – du irriterade oss!

Järvsöfaks retade rätt och slätt oss norrmän, du förminskade oss, du fick oss att vrida oss av smärta och irritation över att du var så exceptionellt mycket bättre än våra kallblod.

Till slut stod du där på stallgången på ålderns höst som en legend. Vid det laget hade vi norrmän ändrat oss och klappade högljutt vi också. Men hur kunde det bli så?

Jo, efter treåringssäsongen, och framför allt under derbysäsongen som fyraåring, gick det inte att streta emot. Du kom, du vann och du försvann. Den norska dominansen med Alm Svarten, Atom Vinter och Bork Rigel var över, travkungen var numera svensk.

Lyckligtvis dök Spikeld upp och inte minst hans tränare Kjell Håkonsen. De satte stopp för Persson med besättning. Året var 2000, banan Forus, och Spikeld flög nästan ut ur sitt eget skinn till nya rekordet, närmast ofattbara, 1.18,6.

Det retade gallfeber på ditt läger ska du veta Järvsöfaks, Jan-Olov var stressad och näst intill röd i ansiktet de efterföljande dagarna. Så här skulle det inte vara, en plan började smidas. Kontakt togs med Gävle, rekordet skulle hem till Sverige. Så formades ett nytt kapitel i din rikliga karriär.

Jag skriver 1.17,9. Nytt världsrekord och odödlig.

Kvällen i Gävle gick naturligtvis till historieboken; vi fick se Jan-Olov springa som självaste Usain Bolt vid segerdefileringen och kasta sig kring din hals. Till ljudet av taktfasta applåder från en gediget stor publik. Och jag vet att många på plats väste kommentaren ”äntligen, där fick baggarna, där fick norrmännen så de teg”…

Många år senare är jag glad för att jag fick uppleva rekordkvällen på plats. Det var en kväll präglad av respekt och något utomjordiskt över det hela.

I Norge heter den största insjön Mjøsa. Vackert belägen bredvid den finner man Biri travbana. På tal om Biri, undrar om inte banan ligger Jan-Olov Persson extra varmt om hjärtat?

För egen del var du där åtta gånger, kära Faksen. Sju segrar och en fjärdeplats, höjdpunkten var triumfen i landskampen, alltså det viktigaste slaget av dem alla i norsksvensk kallblodssport.

Men varför snackar jag om Biri? Det finns väl andra travbanor som borde gå före?

Jag törs svara att du tidigt blev en folkets stjärna och du slutar som en folkets stjärna. Miljön på Biri var sådan, med hästsnack i vart hörn och med våra fyrbenta vänner i centrum. Att du talades om i enbart starkt positiva ordalag är inte att förneka. Det gillade Persson då och det gillar Jan-Olov än idag.

Det finns ett norskt ordspråk som lyder ”det har runnit mycket vatten i Mjøsa”, alltså menat att vi människor har förmågan att lätt glömma prestationer och upplevelser.

Men Järvsöfaks, du har aldrig och kommer aldrig att glömmas bort, särskilt inte på Biri.

Så sitter vi nu här, de som du lämnar kvar när du vandrar vidare till de evigt gröna ängarna. Minnena trycker på och alla upplevelser vi fick med dig tränger upp till ytan. En hel nordisk travsport tar nu farväl av sin kung, den mest fantastiska som kallblodssporten har sett.

Som den norska statsministern Gro Harlem Bruntland sade då Norges kung Olav gick bort 1990 – ”kungen är död, länge leve konungen”!

Hon önskade tronarvingen välkommen med de orden.

Frågan jag ställer mig är; kommer det en ny travkung efter Järvsöfaks?

Det är jag inte säker på.