Even Elvenes: "Den finaste har åkt i väg"

Så kände Trond Anderssen av det första besöket av cancern. Men Buller’n var som folk är mest. Han tydde sig till arbetet, till sin sociala miljö – ett tag. När dagen kom, och läkare kontaktades, gick det dock snabbt: Buller’ns liv vändes snudd på upp och ner för cancern hade tagit grepp om vitala delar av hans seniga, smala kropp. Och natten till onsdag den 11 augusti var det över. Den finaste är borta, han har nu åkt i väg.

Anderssen föddes i Oslo 1961 och var helt utan trav och hästar i sitt ärvda blod. Med ljusa lockar och världens största leende charmade Trond allt och alla från tiden med en skolväska på ryggen. När han växte upp, i tonåren, är det möjligt att skriva om honom: "En spreking", en idrottsman. Och om det inte nämns tidigare; Anderssen, som så småningom blev en av norska travets största tränare, arbetade som vakt på ett par nattklubbar i Oslo centrum i början av 80-talet. "Utkastare" kallas jobbet på norska, men troligen passar "inkastare" bättre. Trond Anderssen var ingen krigare eller uppviglare, han älskade människor och tyckte bäst om sig själv när folket log tillbaka.

Så hur hamnade Anderssen i travsporten? Jo, det gick via miljön på Bjerkebanan. Smeknamnet Buller’n kom från unghäststjärnan Bull’s Eye som blev kung i stallet hos tränaren Alf Ulven. Vid den fyrbentes sida stod Trond stadigt som en stolpe, det var hans passhäst.

Mitt första möte med Buller’n skedde på Bjerke, på stallbacken. Kan det ha varit 1980, måntro? Nästa möte ägde rum på en pub precis intill Bjerke. Det tredje på Momarken, och plötsligt var vi kompisar. Inte bara vi två, utan ett helt gäng. Morten Waage var en annan i flocken, han arbetade hos Eggen med Gunnar som förnamn. Waage var Sugarcane Hanovers skötare, och det innan han hamnade i svenskt trav med stora förtjänster som följd. Anledningen till att Morten nämns specifikt är att Trond och han förblev bästa vänner hela vägen. De hade något äkta tillsammans. De hjälpte varandra.

Många i gänget blev faktisk framtidens bästa i norskt trav, där Trond framstod som mest stadig. Buller’n kunde lätt ha rest internationellt, men gjorde inte det. Dessutom träffade han Line. Den vackraste tjejen av dem alla, hon som hade en så stor gård i Ådal nordväst om Drammen – drygt 100 km från Bjerke.

Paret fick två söner, Johan och Christian. De var älskade från det att de tog sina första andetag på denna jord. 
– Jag är stolt över dem, sa Trond under ett telefonsamtal i mitten av februari i år. Innan cancern slog till. 
– De är bra, de har gjort sina val för framtiden. 
Pappa Anderssen lät det lysa igenom att han var lycklig – ja, stolt.

Och pappa, det var vad Trond blev för så många andra genom åren. Inte köttsligt, utan genom sin trygghet och i rollen som mentor. Tänk, i hästparadiset i Ådal fanns det över 100 hästar i många år. Antalet anställda kan ha nått över 70-80 totalt? Kanske fler? Alla fick en mammas kärlek av Line, Trond själv stod för stabiliteten samt en uppföljning och vägledning som de flesta borde avundas. På så sätt byggde paret en fantastisk miljö, som i sin tur smittade av sig på hästägarna. Så, jag skulle vilja skriva det igen; en av de allra största har lämnat oss, och han lämnar ett par stora skor att fylla.

Det är Line och inte minst Kristian Malmin som nu ska försöka fylla dessa, Kristian som var Tronds parhäst och jämlike i arbetet. Tillsammans kommer de att driva travsporten i Ådal vidare. Men utan Buller’n. 
– Min bästa vän, min mentor, skrev Malmin på sociala medier när dödsfallet blev känt. Det här är svåra dagar för många nu.

Om minnet av Trond är det en utmaning att formulera det perfekta. Men jag försöker:
Vi som är kvar här på Moder Jord har blivit mycket fattigare, vår längtan efter ditt leende och ditt sätt att vara är stor.
Tack för allt Buller’n, du var strålande!