Åsa Elmroth: "Ingen svångrem i gnällbältet"

Under sommaren har travets publikkris varit ett hett ämne i pressen och på sociala medier. Pandemin gav travsporten ett uppsving omsättningsmässigt men när grindarna till publikplats äntligen slogs upp stod där inte en kö av nya fantaster. Vi är ju bekväma av oss. Varför besöka travbanan när man ser bäst på tv? Livsmönster ändras och tiden är knapp. Familj, andra nöjen och det digitala livet tar stor plats. Vad är mervärdet med att åka i väg för att se travlopp live?

Det som är bra är att även om vi må vara bekväma så är vi också flockdjur. Vi vill vara där andra är, där det händer. Och vad ”händer” betyder är olika för alla. För inbitna travälskare kan en toppstammad debutant räcka, för andra är det helt andra saker som skulle locka ut dem.

Den bana som under många ur stuckit ut i publikdiskussionerna är Sundbyholmstravet. Trots att banan är placerad i gnällbältet är det full gas, framåtanda och driftighet som präglar banan. Sundbyholmsandan.

Den märks även för oss på stallbacken. Det är hög kvalitet i allt från bemötande till det hembakade fikabrödet. Alla anställda vet att de representerar banan utåt och gör därför gärna det lilla extra.

Pappan till andan är enligt många Stefan Eriksson, marknadschef och tillförordnad vd. Hyllad och prisad. Om någon har haft ett ont ord att säga om den mannen så har det i alla fall inte nått mina öron.

Vad är då grejen med Stefan? Förutom det ständiga leendet, den avundsvärda energin och kreativiteten samt förmågan att tänka brett? Ja, det är väl just det som är grejen? Passionen!

Många saker som sker på Sundbyholm sker även på andra banor med framgång. Det som skiljer sig är nog just bredden, det sker ofta många helt olika saker på arenan samtidigt. Det är ett hästsportcentrum där ridsporten och islandshästar har sin plats. Det är Bondens marknad, alpackor, allsångskvällar och Familjens dag.

Sundbyholmstravet tittar utanför kommungränsen och skeppar publik från närliggande städer och knyter den stadens lokala entreprenörer till loppen.

Min hemstad Katrineholm har till exempel en egen dag med fri bussresa, entré, fika och travprogram. Ett event som för mina vänner är en given happening varje vår.

Temadagar, som exempelvis tjejkvällarna, med noga utvalda samarbetspartners har blivit en institution som snabbt blir fullbokad och till och med har kölistor. Entreprenörerna säljer och kommer gärna tillbaka för mer. Win win.

Samtidigt som banan satsar stort och brett så väljer man noggrant för att minimera riskerna.

Enligt devisen ”om berget inte kan komma till Muhammed, får Muhammed komma till berget” intar Sundbyholmstravet stadens gator och torg inför kommande stora tävlingsdagar. Att få ut travet i stadens centrum är något som drar till sig nyfikna i alla åldrar.

Don Fanucci Zet och Örjan Kihlström utanför Mall of Scandinavia eller på Sergels torg skulle ge höjda ögonbryn. Att i samband med det dela ut fribiljetter till kommande evenemang plus en tur med tandemsulky kan vara ett sätt att visa att vi finns. Varmt välkommen till oss! Satsningen Sommartravet gjorde ett bra värvningsjobb för några år sedan. Var tog den turnén vägen förresten?

Vi som är inom sporten tycker många gånger att sporten ska sälja sig själv. Det behövs inga jippon eller krusiduller. Travnörden kan fnysa åt Yohio, Dolly Style eller Linda Bengtzing. Men om familjen som kom för Yohio åker hem med en god känsla av banan finns chansen att de gärna återvänder. När deras vänner hör om familjedagen med 4.000 besökare på plats vaknar flockdjuret i dem. Det vill man inte missa nästa gång. Den sociala samvaron, att vara där andra är, är viktig. Fear of missing out slår till. Ny publik kommer inte till Elitloppet bara för att de är stjärnhästar på banan. De kommer för snackisen, de har sett och hört om festen, trängseln och det sociala. Ett mervärde. Det är en inkörsport.

Stefan är frontfiguren för Sundbyholmstravet men inget skulle kunna ske utan att en stabil ledning, hängivna anställda och de aktiva var med på tåget. Framför allt är det fint att de aktiva, som är egna företagare, är med på det långsiktiga arbetet som Sundbyholm driver. De ställer upp när Stefan kallar.

Eskilstunaborna bänkar sig på torget för att se Markus Svedberg och Oskar J Andersson dansa i en lokal version av Let’s Dance.

Under en tjejkväll för några år sedan såg jag kuskar med Fredrik Linder i spetsen mannekänga i kalsonger. I dag är det kanske inte helt PK att objektifiera mannens kropp framför ett gäng champagnerusiga damer. Men där och då såg både objekt och publik ut att trivas.

Min ständiga fråga är: hur gör Stefan för att få de aktiva att ställa upp på alla galna och, för den blyge, pinsamma upptåg?

Jag vet inte hur jag skulle formulera frågan om mannekänguppvisning till Daniel Redén för att få ett rungande ja till svar. Det känns fullständigt omöjligt.

Men faktum är att de litar fullt ut på Stefan och hans idéer. De är trygga med att han vet vad han gör och att det brukar landa rätt. De gör det för sin hemmabanas bästa.

Stefans övertalningsförmåga framstår som enorm och borde kunna användas i större sammanhang. Vad kan han till exempel åstadkomma i Israel-Palestina-konflikten?

Att många banor drar och sliter i Stefan är fullt förståeligt. Men än så länge är han Sundbyholm trogen. Annars skulle nog ett uppdrag som ambulerande travevenemangskonsult vara ett perfekt jobb för honom. Det är något för Svensk Travsport att fundera över. Eller internationell medlare i konflikter som sagt.

Inget av det som Sundbyholm gör syns på omsättning eller på publikplats nästa dag, det är ett långsiktigt arbete. Ett slitsamt och svårmätbart arbete.

Men precis som i travspel och livet i stort: vågar man inte satsa, är det också svårt att vinna.