Åsa Elmroth: "Att mötas utan att mötas"

Av alla sociala medier är Twitter min klara favorit. Skälet är att där möts precis allt och alla. Jag följer nyheter, politik, travsport och allmänt underhållande trams. 

Under fyra år började varje dag likadant: med en kontroll av vilka tvivelaktiga budskap Donald Trump hade skickat ut under natten. Det blev en vana som satt i ryggmärgen och det är inte utan att jag saknar rutinen. 

På Twitter kan jag lägga ut en fråga om vad som helst och inom några minuter dyker hjälpsamma svar upp. Med ett brett urval av konton att följa blir flödet intressant. Flödet breddas dessutom i och med att Twitter uppmärksammar då de jag följer interagerar med andra. Så skapas nya möten.

Så gick det till när jag ”mötte” Moa. Ett möte som rört mig ända in hjärteroten. 

Två människor vars vägar mest troligt aldrig hade korsats i verkligheten.  

En betydligt yngre, totalt främmande tjej i en annan stad. Vad kan vi ha gemensamt? 

Jo, livet.

Kontobeskrivningen presenterar en ung tjej som är ett dödsdömt sjukdomsfall med tre organ på transplantationslistan. Hon lever för AIK Hockey, har två barn och är ofta arg.

Och tacka fan för det, inte nog med sjukdomarna, hon lägger därtill sin lycka i AIK:s händer. 

Alla har vi våra ärr, plågor och minnen. Alla har vi våra dagliga problem och krämpor. Men Moas krämpor är värre än mina. Mycket värre. Hon är allvarligt sjuk och just nu ser det mörkt ut. Just nu ser det ut som att hon kommer att lämna sina två små barn, sina hundar och sin sambo. 

Men är det något livet lär oss är det att det som just nu ser ut på ett visst sätt snabbt kan förändras. På gott och ont. I det här fallet håller jag alla tummar för gott. Moa ska fylla 25 år i höst. 

Inlägget som fick mig att stanna upp handlade om hennes sambo och löd: 

”Han som inte fällt en tår på sex år, han gråter nu flera gånger om dagen. Han som associerat mig med livet nämner mig nu i symbios med döden. Han som alltid skrattat bort min oro skriver nu till alla vi känner att det är allvar. 

Det gör ont.

Det gör mer ont än allt i världen.”

Det var som ett slag i magen. Jag har varit i en liknande situation och kände direkt att jag måste skriva till henne. Sätta ett tafatt plåster på det öppna såret. Hjälpa. Mildra. 

Men vad skriver man? Vad skriver man till en okänd person på en offentlig plattform? Och framför allt, hur ska det kunna förändra något? Den lätta vägen är att skicka ett hjärta. Man visar att man bryr sig och samtidigt att man inte hittar orden. Men när känslan ligger nära en själv är det enklare. När man vet hur det är att göra allt för att vara den starka klippan medan sorgen river sönder en. Hur arg man är på livet. 

Med hennes text följde en bild. En man står vänd från kameran och håller om en liten flicka med flätor som sitter på ett staket. Moas sambo och dotter. Dottern skrattar och pekar glatt mot något. Förmodligen en häst eftersom bilden är tagen på en travbana. Vi hade alltså något mer gemensamt, okända Moa och jag. 

Hon svarade att hon kände tröst i att hon inte var ensam om sina känslor, hon var inte ensam om att vara så arg på livet att hon knappt får luft. Det finns fler som vet hur jobbigt det är att tvingas vara stark när man egentligen inte orkar. 

Det har alltid varit viktigt för mig att både förstå andra och göra mig själv förstådd. Här var det enkelt att förstå. Här möttes vi, Moa och Åsa. 

Det visade sig också att Moas pappa hade varit en stor travfantast. En pappa som hon som ung tonåring förlorade i samma hjärtsjukdom som hon själv ärvt och lider av. När han avled dog även hennes intresse för travsport. Det var för starkt förknippat med pappa. Det som tidigare varit en rolig avkoppling blev sorgligt och vemodigt.

Men senare fick hon en svärfar med ett stort travintresse, flyttade ut på landet granne med en hästgård och engagemanget började komma tillbaka. Barnen älskar hästarna och att få följa med farfar på trav. Numera är hästar och trav ett andrum i eländet. 

Men inget slår AIK Hockey. Förutom familjen och hundarna är det svartgula laget viktigare än allt annat. Viktigt på ett sätt som få kan förstå. När de nyligen förlorade kvartsfinalen och säsongen därmed var slut var hon ledsen, arg och frustrerad. Någon på Twitter svarade att så farligt var det ju inte, det var ju inte VM-final direkt. Det kommer nya chanser. 

Han visste inte att det som var en match bland tusen för honom kan ha varit den allra sista för Moa. Om läkarnas prognoser stämmer kanske hon inte är med när nästa säsong drar igång. 

Jag vet inget om vare sig Moas eller min framtid.

Men jag vet att alla vi möter kämpar med något som vi inte har en aning om.

Så när ni säger: ”Äh, det är ju bara ett travlopp eller bara en match”.

Tänk på Moas svar: ”Det som vissa skiter i är andras liv”.